Den inre logiken

Det finns en intressant post hos Björn Johnson som påpekar det alla vet egentligen, att det är lätt att peka finger på andra men desto svårare att vara konsekvent och inbegripa sig själv. Bakgrunden är att Per Johansson - frontman och förbundssekreterare för RNS - tycker att Karin Rågsjö har dumma och eländiga idéer för att hon lagt en motion om det olämpliga i att Sven Britton leder utredningen om sprutbyte för Stockholms landsting. En utredning om sprutbyte har Rågsjö tidigare efterlyst, men när den alltså kommer till stånd skriver hon i sagda motion att:

"Det är klart olämpligt att personer som så tydligt har uttalat sin hållning till sprututbyte får göra en kartläggning som ska ligga till grund för ett ställningstagande om eventuellt sprututbyte i Stockholm och i Stockholms län."

Om detta kan naturligtvis diskuteras både för- och nackdelar precis på samma vis man diskuterar jäv och partiskhet inom såväl utredar- och rättsväsende, men som Björn påpekar är det ytterst komiskt att kritiken mot Rågsjö kommer från just Per Johansson som säger att:

"Detta är inte bara dumt skrivet, det är dessutom något så eländigt som ett försök till att införa yrkesförbud grundat på folks åsikter"

Per Johansson är nämligen mannen med total brist på självinsikt som bland annat gått i korståg mot "drogliberalen" Alex Wodak och skadereduceringsrörelsen. Wodak för att han stod för WHO's sprutbytesstudie: Effectiveness of Sterile Needle and Syringe Programming in Reducing HIV/AIDS among Injecting Drug Users, och skadereduceringsrörelsen för att den är drogliberal (begreppet ska förstås som något som står i motsats till drogprevention, och därtill som en uppmuntran att knarka, allt uppfattat i enlighet med tron på ett narkotikafritt samhälle där nyanser inte får plats).

Slutsats: Detta är inte bara dumt skrivet, se ovan. Med det sagt mitt egentliga ärende:

Hur man lyckas vantolka Orwell och komma undan med det

På tal om Johanssons underliga logik och märkvärdiga sätt att stoltsera med den offentligt, trillade jag sålunda över ett tal som Tomas Hallberg (ECAD)  hade kokat ihop till en konferens 2006 (Civil Society and Drugs in Europe). Det är vid en första anblick en hejdlöst komisk läsning, men sedan kommer ju insikten att de menar allt detta på fullaste allvar. I inledningen börjar Hallberg med följande halsbrytande resonemang:

George Orwell describes in his book ”1984” how those in power influence people’s perception and behaviour by changing names of various phenomena. Tyranny becomes freedom and truth becomes a lie and so on. Those who have followed the drug debate during the past 20-25 years may not have discovered so many new methods to combat drugs, but they certainly have learned many new ways to express themselves. For example, the phrase drug abuse has been replaced by drug use, in spite of the international community’s agreement already back in 1961, that all non-medical use of narcotic classified substances should be called abuse. By changing the name of a phenomenon, the focus shifts and changes the way people act.

Everybody knows the difference between the following: – He uses medicines, and he abuses medicines. Use is OK, abuse is something harmful. By calling drug abuse drug use, the act itself seems less dangerous.
[Min fetning]

Med flera konstruerade stolligheter av liknande art. "Sprutbyte" blir samma sak som uppmuntran till knarkande och säkra injektionsrum ska förstås som gamla tiders "opiumhålor". Skadereduceringsbegreppet blir följaktligen en nyspråklig konstruktion med detta resonemang - eftersom det är att uppmuntra knarkande. Det hela är makabert konstruerat. 

Det fascinerande är, om vi bortser från den skriande bristen på självinsikt och historisk kontext är för det första förstås själva bruket av Orwells begrepp nyspråk vad begreppet faktiskt betyder och har för innebörd. Nämligen att:

Om något inte kan sägas så kan det inte tänkas.

Kort utvikning: Utan att fördjupa mig vidare - vilket man lätt gör med teorier om språk/"nyspråk" - kan väl åtminstone nämnas ytligt att attityd- och strukturell förändring av maktrelationer genom språkbruk också hänger ihop med bland annat poststrukturalisten och dekonstruktivisten Jacques Derrida ("språk är makt") som bland annat inspirerat en feministisk rörelse att ersätta patriarkalt språkbruk med mer neutralt språkbruk; som bruket av det svenska ordet hen istället för han eller hon.

Ord och språk är viktiga verktyg för att dekonstruera kulturella strukturer och ytterst ett verktyg för tankekontroll.

Åter till Hallbergs tal och hittepå-nyspråk: Att bestämma att missbruk är ordet som hävdas skall användas genom att hänvisa till högre makter/auktoriteter som "internationella överenskommelser" (i Sveriges fall är det tron på det narkotikafria samhället som öppnat för nyspråkliga konstruktioner), handlar snarare om att skippa nyanserna och skillnaden mellan bruk och missbruk, och att acceptera detta är att underkasta sig - som forskare, medborgare, aktivist - högre makter utan minsta förnuftiga mening.

Genom att kalla allt bruk av droger för missbruk så framstår handlingen i sig som enbart farlig. Ni förstår säkert att detta är bara en spegling av deras egna syn på droger och mindre ett utslag av ett nyanserat tänkande baserat på kunskap.

Notera även att ordet missbruk var menat att påverka attityder - att bruka en "illegal" drog blev därmed lika med att missbruka, medan att bruka en "legal" drog var fortfarande möjligt att nyansera i bruk eller missbruk (som läkemedelsmissbruk).

Efter ett sådant påhittigt nyspråksinstiftande blir det inte möjligt att som exempelvis narkotikaforskaren Ted Goldberg gör skilja på rekreationsbruk eller problematiskt bruk, det går inte heller att belysa särskilt effektivt eller meningsfullt att forska kring hur och varför en del människor blir missbrukare. Allt är ju i själva drogen och i gränserna mellan det legala och illegala (som de facto är politiska konstruktioner av medicinsk normalitet). Det är alltså inte beteendet eller påverkan av en drog som blir det centrala utan själva drogen och om den är legal (medicinsk eller föreskriven av läkare) eller illegal. Missbruk blir en etikett som inte har med effekter och konsekvensen av en drog att göra.

Hur mer nyspråk kan det alls bli? Faktum är ju att det är användningen av ordet missbruk som är nyspråk och i Orwells mening något som bestäms ideologiskt och med makt för att:

Om något inte kan sägas så kan det inte tänkas.

Sonja Wallbom på RFHL kritiserade utredningen om sprutbyte redan för ett år sedan i en artikel på Drugnews. I denna artikel togs den konstiga idén upp: att sprutbyten som del av skadereducering därför skulle stå strid med den svenska narkotikapolitiken. Men som påpekas bedrivs redan skadereducerande projekt och åtgärder; som underhållsbehandlingar mot heroinberoende, dvs Metadon- och Subutexbehandling, med mera.

Logiskt följer att bland annat RNS och liknande organisationer - och med dessa alla de politiker som fortfarande tror på ett narkotikafritt samhälle - inte alltid tar helt avstånd från underhållsbehandling, många förstår att det är ju droger som är förskrivna av läkare (legaliteten). Men med nyspråkets logik och för att undvika inre motsägelser som dessutom kan uppfattas som stöd för skadereducerande åtgärder framförs det i sådana fall att därför måste det finnas så pass kontrollerade spärrar att människor som får återfall bör hellre tvångsvårdas.

Det är dock denna stelbenta uppfattning som också medför så många tragedier - allt för att skydda en ideologisk föreställning och en språkvård som inte tål nyanser och därmed inte mänskligt komplext beteende. Det ska vara svårt att knarka, dödligt farligt spelar ingen roll, för bara man får bukt med de illegala drogerna så är faran över, eller så tänker man sig det hela.

Sex och droger och hur lagstiftningen skiljer sig av ytterligare ideologiska skäl

Detta bruk av nyspråk är av precis samma slag med glidningen av begreppet prostitutition i sig när det allt mer fått ett ideologiskt innehåll som omöjliggör distinktioner och nyanser av frivillighet och tvång. Vi har nått det politiska klimat där all prostitution har förskjutits till att betraktas som någon form av tvång inom ramen för det könsmaktsteoretiska perspektivet. Människorna själva blir oviktiga och deras subjektiva upplevelser och personliga erfarenheter och strategier blir undantryckta och negligerade till förmån för allomfattande strukturellt ensidiga förklaringar och politiska lösningar.

Skillnaden är att Sverige straffar till synes inte sexsäljare utan sexköpare, däremot straffas drogbrukare. Köp av knark eller köp av sex är båda straffbara handlingar, men bara försäljning av sex är straffbefriat, försäljning av knark har högre straffvärde dessutom. Lagstiftningen har sin utgångspunkt i båda fallen att agera mot en "institution", eller social/kulturell företeelse, inte mot enskilda människor egentligen även om detta blir konsekvensen (och det blir konsekvensen även för sexsäljare) då de straffas. Syftet är att den kommersiella marknaden för att köpa sex eller knark antas ska undermineras och hållas undan genom sådana lagar. De två lagstiftningarna skiljer sig ytterst av könsideologiska skäl, eftersom man antagit, på könsmaktsteoretiska grunder, att prostitution är något som kvinnor utsätts för, medan knark är något som inte antas ha könsdimensioner. Därför finns inte en lag som ger drogbrukare straffrihet. 

Jag ogillar att behöva uttrycka detta på följande sätt, men likväl, hade det funnits en könsmaktsteoretisk analys av drogbruk som skulle anta att kvinnor utsätts för droger, skulle lagstiftningen troligen sett helt annorlunda ut. 

Resultat: Dubbla måttstockar och ett rättshaveri utan dess like. Hur är det möjligt att ett upplyst land som Sverige kommer undan med det? Hur är det möjligt att denna usla logik accepteras?

Boken "Straffa syndare eller hjälpa människor"- om skadereduceringsmodellen - hittar du bland annat här.

Intressant om narkotikapolitik, RNS, Per Johansson, Tomas Hallberg, ECAD, skadereducering, sprutbyte