Bloggar

Läs Anna! Och på det en dos Dilsa om hedersvåldet och svenska feministers tystnad.

Och läs sedan Linna Johansson och fatta att man fortfarande år 2010 inte får anse att det ÄR värre för kvinnor i andra delar av världen. Pokal i relativistisk dygdighet - om jag och andra tänker på hur kvinnor lider i världen så struntar vi alla i att en del kan ha dåliga möten på mödravården - när RFSU faktiskt gör något bra av denna dag och nästan det enda jag blir lite lycklig av idag (med det sagt står jag inte bakom allt RFSU säger).

Skillnaden är att Linna inte dog av det dåliga bemötandet. 

Jag mödar banne mig inte med den här dagen längre. Det är inte ens skoj att "nya moderaterna" twittrade:

Till alla kvinnor: Grattis på internationella kvinnodagen.

Grattis? Och så ett försvar och påpekande som bara gjorde allt värre, nämligen att i mellanöstern och i östeuropa så  grattar de minsann sina kvinnor.

Jag bara undrar vems kvinna jag är idag den 8 mars, och det enda jag tänker är att jag är ingens.

Ungefär samtidigt som jag satt och funderade på Roman Polanski och hur kulturvärlden selektivt verkar bortse från att han faktiskt våldtagit en 13-åring och istället ordnar petitioner, så dök Expressen upp med en apologetisk snyftartikel om den svenska låtskrivaren David Jassy som dömts för mord. Man kan må illa för mindre. Här är alltså en man som förvisso först "ofrivilligt" råkade köra på en man, pianisten John T. Osnes, men som när han hade gjort det, tar sig ut ur bilen och börjar slåss med personen för att sedan sparka honom i huvudet när han böjer sig ner. 

När polisen kommer till platsen och försöker hindra låtskrivaren att köra iväg genom att hålla fast hans dörr, hindrar det inte Jassy att fullända den horribla situationen med att dessutom köra över det liggande offret.

En gång till eftersom Expressen helt och totalt missat det:

kör över det liggande offret.

Istället skriver Expressen

"Klockan 01.20 korsades Osnes promenadväg med Jassys bilfärd.
Svensken fick ställa sig på bromsen för att inte köra på pianisten, som blev mycket upprörd, enligt vittnen på plats. Han skrek till, gestikulerade - och drämde händerna mot motorhuven.
Det var inte första gången han varit irriterad på stadens fartdårar, har en av hans vänner berättat i Los Angeles Times efter pianistens död."

Med insinuationen att det var offrets eget fel. Fäll inga tårar för offret, tänk på tragedin för Jassy. 

Det är alltså synd om svensken i det hemska USA och en artikel som ingående bekräftar detta genom att intervjua flickvännen som var vittne (om än så berusad att hon enligt polisförhör inte minns ett skit) och med i bilen. Hon får dessutom tillsammans med Jassys familjs sorg avsluta artikeln med ord om hur hon kämpar för honom, för det var ju "ofrivilligt".

"David hade aldrig något uppsåt att ta John Osnes liv, vi ville bara komma hem den där kvällen, säger hans flickvän."

Som om åtalet någonsin handlat om att han råkade köra på offret - det är ju vad som hände sedan som åtalet handlar om. Killen går alltså ur bilen och bland annat sparkar han på offrets huvud, sedan när polisen hänger i hans bildörr så tar han och avslutar mordet med att köra över offret. Nej, det var förstås ett "ofrivilligt" val? Då kan man undra vad som krävs för uppsåt om "ofrivilligheten" består av sparkar mot huvudet och sedan köra över offret. Frågan är om det i så fall kan finnas något som kan kallas för mord och dråp ens. 

Och därför samlar man i Sverige in pengar för advokatkostnader, för som det sägs i Aftonbladet:

Ingen av dem anser att han är skyldig till mord. De känner honom så bra att de vet att han inte är någon mördare. Han är skyldig till att ofrivilligt ha medverkat till vållande av annans död och det måste han ta konsekvenserna av, säger Alex Strehl.

Vad är det för fel på att försöka sig på att konstatera att det är tragedi för alla utan att försöka sig på konsten att ursäkta någons beteende? Låt mig påminna alla som vet "att han inte är någon mördare" att han körde över en liggande man efter att ha sparkat honom i huvudet. 

Tors obligatoriska kommentar:

- Tragiskt att hans musikkarriär skulle ta slut så där.

- Ja, verkligen. Han brann för sitt pianospel och hade mycket kvar att ge världen.

- Va? Nej, jag menade gärningsmannen.

Och från Delphi-lisa:

Hey, hans flickvän och vänner säger ju att han är en snäll kille? De vet att han inte är en mördare. Var ofrivilligt och dessutom inte hans fel och han var väldigt upprörd den där kvällen. 

Vad är det för fel på människor? Är det för att det är en svensk som det blir olidlig skitjournalistik? Lika dramatiserat som Annika Östbergs fall som av journalister också genomgår något slags reningsbad när man inte nämner att hon redan tidigare dräpt en människa.

Min dotter befinner sig i Chile och givetvis var hon därför på plats när jordbävningen rasade. Jag lovar att den större konklusionen (förutom den emotionella påfrestningen av detta faktum) av det är för mig att svenska tidningar verkar mer benägna att ideologisera och nationalisera ett annat lands trauma än att ge läsare information och saklig belysning. Det kan i och för sig bero på att informationen varit knapphändig på grund av att kommunikationsnätet brast.

Men det förklarar inte fullständigt galna och osmakliga debattartiklar som t ex på Aftonbladet som försöker sig på att ideologisera katastrofen genom att försöka få Chilenska myndigheter att framstå som om de vägrar människor mat och skydd. Det är som om skribenten antar att det finns en plikt för affärsinnehavare att stå ut med att ruineras och att deras oro för plundringar (och då snackar vi plattskärmar och inte nödvändigtvis mat och förnödenheter) är att förvägra människor överlevnad och ett uttryck för någon slags "nyliberal" ondska.

Att affärsinnehavare ser sina enda tillgångar försvinna och sina behov av överlevnad förstörda är underordnat och skyddet för dem är liktydigt med hat mot fattiga. Men det värsta av allt är hur föraktet mot Chiles framgångar och chilenska myndigheter tar vägen över en obegriplig fattigdomskritik, och det är det tydligaste exemplet på att utnyttja en katastrof för sina egna ideologiska behov. Allt detta är osmakligt och ovärdigt. Det blir som en cirkus av ideologiska behov som ska näras istället för att rapportera och analysera läget på relevanta sätt.

Jag önskar det var lika komiskt som när NYT råkar välja en konstig caption till nyheten om att Clinton landat i Chile med löften till det chilenska folket om bistånd och hjälp, ett folk som man kunde förmoda ser ut så här:

Men chilenare är varken ett folk av dvärgar eller ondsinta människor som låter människor svälta ihjäl. De är människor som försöker överleva och hjälpa och skydda på bästa sätt de kan, även små och stora affärsinnehavare drabbas. Man skulle kunna påstå att denna del av vänsterns förkärlek att smutskasta ett helt folk också havererar i såväl logik som empati, för om man menar att "det är rätt att ta mat om man ingen har" (inte ens be) så är det inte ""nyliberalismen" som hävdar den starkes rätt utan de sk fattigdomskritikerna.

Det här är inte nytt, samma sak utspelade sig under katastrofen i New Orleans som också raskt blev en ideologiserad härdsmälta av påstådd rasism och antydningar att amerikanska myndigheter hatade sina fattiga och förvägrade dem hjälp. I klartext skylldes allt på "nyliberalismen" och personer som Naomi Klein såg katastrofen både som orsak av och framgång för de fria marknadskrafterna. Döda människor är en tillgång för nyliberalism tycks åsikten vara och det är som om de behöver få den bekräftad hur absurda associationskedjorna än är.

Med vilket jag släpper lös Tor som har något att säga om associationskedjor:

"A butterfly flaps its wings in Brazil we get a hurricane of the coast of Florida. Chaos theory." Gil Grissom, CSI

"Vänta, jag tror jag ser en nyliberal!"

En debattör argumenterar enligt fjärilsteorin i Aftonbladet att eftersom poliser brutalt skingrade hungriga människor i Chile idag så beror det på den ekonomiska fakulteten i Chicago 1973.

Själv har jag länge närt några egna teorier.

Eftersom svenska soldater sköt ihjäl fem personer 1931 i Ådalen så dog Osmo Vallo efter ett brutalt polisingripande i Karlstad 1995.

En annan jag har är, eftersom Olof Palme blev mördad 1986 så införde Alliansen RUT-avdraget 2007.

Min personliga favorit är ändå, i och med att de borgerliga vann valet 1976 så behövde någon skriva en dålig debattartikel i Aftonbladet 2010-03-03.

Av någon outgrundlig anledning så har Aftonbladet frågat Jan Myrdal om bristerna i äldreomsorgen. Mannen som gett folkmordsförsvaret ett ansiktet.

Vad var Aftonbladets kriterium för att få kommentera äldreomsorgen? Gammal och reaktionär? Varför inte lika gärna fråga Hitler?

Det är med spänd förväntan som man går in på bloggen som betitlar sig Tradition och fason. För de har tagit sig an den STORA debatten om idékonservatismens tillstånd i Sverige. Och om man kallar sig för Tradition och fason så vet man att de har en del uppförsbacke, så kaxigt värre kan tyckas. Här hävdas nu emellertid att det finns massor av idéer och utveckling inom konservatismen. Spännnande.

Varvid man läser med nyfikenhet men inser raskt att det närmaste idé de kommer är främst:

"Konservatismen eftersträvar alltid de högre och mer förfinade mänskliga idealen på kulturell grund, samtidigt som man betonar den enskilda människans ofullkomlighet."

Och idén är? Hallå?

Nåväl, att konservativa har brister i sin idéformulering är inget nytt även om man säkert kan hålla med om den andra formulerade nästan-idén att:

"Detta betyder inte att konservativa önskar sig en värld av munkar och nunnor som lever i celibat, lika lite som liberaler önskar sig en värld av stenåldersmänniskor som tar vad de vill ha utan gränser eller hämningar. Även om det ur konservativ synvinkel ofta ser ut precis som att liberalerna strävar i den riktningen vad gäller mänsklig karaktär, tillsammans med miljövänstern som verkar föredra att vi bor i grottor och äter gräs och rå fisk."

Jaha, och vad är det då för värld de önskar sig? Knyter till punkt 1, "de högre och mer förfinade mänskliga idealen på kulturell grund..."? (det STORA frågetecknet)

Vilket ingen verkar direkt ta sig an vad det är för "ideal och kulturell grund" förutom att det är något som är högt och fint. Och därefter som någon slags såsig reaktion på vad de tror liberaler anser och liberalism är (skoj! bara skoj!): 

"Och till skillnad från liberalerna ser vi med klarare ögon på det faktum att människan inte enbart kan ägna sig åt det som är skönt, roligt och nöjsamt – om hon ska kunna ta ansvar i tillvaron, något som konservativa alltid betonar betydelsen av."

Det är förstås att missförstå den liberala premissen kring rättigheter, rättigheter är ansvar. Frihet begränsas av andras lika rätt till frihet. Roligt och skoj eller inte. Om man nu ska försöka sig att formulera sina egna idéer i reaktiv prosa så är tipset att försöka förstå vad man kan utgå ifrån för premisser. Annars blir det bara pinsamt och såsigt. Och än värre pinsamt blir det när skriftställaren påstår att liberaler hugger dem i ryggen, utan att reflektera över tillståndet och varför: 

- därför att ni bjuder in till det och det vore ett direkt liberalt tjänstefel att inte göra det.

Exempel på såsiga konservativa som bjuder in till rygghugg

Som när Dick Erixon tramsade om den konservativa plikten att lyfta av barnvagnar i lokaltrafiken, och ville därmed visa i reaktiv anda hur liberalismen kommer till korta och varför konservatism behövs (mer här om barnvagnskriget). Eller den där såsigheten i att inte kunna formulera några idéer utan bara reaktivt ifrågasätta och tycka att något är bättre men inte kunna visa det klart, ja, Roland Poirier Martinsson vars såsighet jag fick ta del av i debatt med honom här: Konsten att debattera utan problematisering. Och så har vi ju förstås representanten Johan Lundberg på Axess som, förvisso ofta läsvärd, hemfaller ibland åt en tragiskt låg och såsig nivå som i vad-är-konst-debatten, konst är figurativ för så har det alltid varit och abstrakt är så koOonstigt. 

Men vilket fall som helst hur det nu än är med idéerna och den där stillastående konservativa debatten, så erkänner nu skriftställaren att det är svårt att föra ut "idéerna" och att det beror på att de inte har pengar och tankesmedjor i likhet med liberalerna och socialisterna. Jag skulle vilja påstå att det främst beror på den totala bristen på förmåga att tala ur skägget so to speak. Själva såsigheten. Vem och vilka vill sponsra det på större skala? Ja, bortsett från Timbros anställning av Martinsson, också en slags sponsring.

Liberal skjuter fason i ryggen

Annorstädes i nyhetsflödet, Jan Björklund försöker sig på konsten att försvara kristendom i skolan med tolerans- och allmänbildningskortet, men gör bort sig redan vid inledningen "jag anser att skolan också fortsättningsvis skall fördjupa sig mer om kristendom än om till exempel hinduism". Då har man mer en emotionell blockering än faktiskt driv om bildning. Niklas skriver bra om det.

Aftonbladets Eva Franchell har skrivit en ledare om att "De urkonservativa lever i förnekelse". Den handlar om det ytterst tråkiga ämnet klimatförändringarna. Ett ämne som inte ens med extremt livlig fantasi kan hoppa över till insunatuioner om sex är och förblir tråkigt. "Eh, jag har ett högtryck vid midjan.". "Det blir varmt här inne sa BH-modellen." "Nu blir det översvämning i byxorna eller nått". Ja, ni förstår.

Eller ja om inte är en 70-årig järnvägsingenjör från Indien och ordförande för IPCC och heter Rajendra Pachauri. Då kan man skriva en bok om en 70-åring som tittar tillbaka på sitt liv som järnvägsingenjör, eh jag menar klimatforskare, och hur han hade sex i alla möjliga och omöjliga ställningar. En orgie i tantsnusk.

Själv ska jag skriva en bok om en bloggares egentliga liv som mästerspion!

I alla fall, Franchells visar att klimatskeptikern och bloggaren Maggie Thauersköld Crusell är medlem i klimatskeptiska nätverket Stockholmsinitiativet. Maggie bloggar även på den konservativa tidningen Världen idag. Dessutom använder sig Maggie av amerikanska källor!

Eva påpekar att en annan amerikansk källa är den högerkristna organisationen Minnesota Majority. De är emot sexualundervisning, homosexualitet, för rätten att bärare vapen och kreationism. De lik Maggie bekämpar klimatpanelen IPCC.

Ja ni förstår, Maggie är kreationist, hatar bögar och bär vapen eftersom hon använder sig av amerikanska källor. Klart som korvspad.

Jag tror jag kan det här nu. Låt mig försöka.

Eva Franchell har initialerna EF. En annan med initalierna EF är Elizabeth Fritzl. Hennes far österrikaren Josef Fritzl som våldtog barn och fick barn med sitt barn och murade i dem nere i sin handbyggda bunker.

En annan österrikare med bunker var Adolf Hitler. Hitler gasade ihjäl många miljoner människor. Hitler hade även en hund som han kallade för Blondie. En annan som kallade någon för Blondie var den fule Tuco i Den gode, den onde, den fule. Tuco var en riktigt ohederlig slemmig prisjägare utan skrupler. Han kunde bedra vem som helst för lite pengar.

Tucos mustasch i filmen påminner till stor del till Josef Stalins mustasch, ja ni vet den där cyniske diktatorn som stampade ihjäl en så där femtio miljoner ryssar. Och rysk rolette spelade man i Deer Hunter, en film om vietnamkriget. Jag behöver knappast påminna om napalmbomberna som USA slängde ner på folket där. Det finns det amerikanska källor på.

En som däremot gillade att lukta napalm var överste Bill Kilgore i den surrealistiska filmen Apocalypse Now. Filmen bygger på boken Mörkrets Hjärta av Joseph Conrad där det imperialistiska västvärlden med kristna missionärer åker upp längs kongofloden och skjuter av infödingarna.

Efter man läst Aftonbladet vill man helst blåsa skallen av sig.

Eva Franchell, hur kan du försvara detta?

PS Jag ser även att det finns en öppning som salongsberusad nyliberal på Expressen som ska "börja bränna på, shoppa loss, dansa i bensin".

Ey Expressen den här är till er - Tor Anthem

Mitt namn är Tor och jag tänker inte va' tyst
Jag tänker inte bara sitta här och vänta på att bli fryst
Så vill du ha ett litet våp får du gå nån annanstans
Det låter uppenbart men alltid retar det nån
Den du talar med är inte nån vanlig Svenning eller Linderborg
Mitt namn är Tor Edvardsson

Och inte Jan Myrdal
Och inte Alex Schulman
Och inte Marcus Birro eller nån
Mitt namn är Tor Edvardsson

Jag antar att de flesta läst dagens begivenhet att regeringen föreslår att slussa ut folk som praktikanter på myndigheter, på Skatteverket bland annat med konsekvensen att 36% av personalen där blir praktikanter. Med Littorins ord:

Littorin är även medveten om risken för att praktikanterna inte får meningsfulla arbetsuppgifter. Men, anser han, aktivitet är i sig bättre än passivitet, "att bara sitta hemma och vänta på att ersättningen ska komma".

Och med det i bakhuvudet - man ska inte sitta passiv vid köksbordet för det gör ju alla arbetslösa med den konstiga människosynen - så passar även de x antal tusen nya arbetstillfällen inom hushållsnära tjänster in (faktiskt osäkert hur många det är talan om enligt SCB, men de kanske är vänstervridna), med en extremt liten andel människor som nyttjar, och som nu sponsras med skattepengar. Argumentet blir gärna att olika arbetsmarknadssatsningar som från början kanske var tillfälliga nu behöver permamentas, för vem kan vara för att dessa blir arbetslösa istället? Fiffigt måste jag säga, varför kan det då inte gälla alla slags jobb, eller är det bara "praktikanter" (osäkert vad kompetensen är), städare, datorfixare, och byggjobbare som behövs extra speciellt i detta land?

Med mitt sätt att se på saken är allt som en slags Samhallslösning på arbetsmarknaden. Missförstå inte, för jag tycker det är bra att folk kommer i arbete och att det blir enklare att jobba, men varför är det så selektivt? Att motverka och omvandla svarta pengar till vita är ett hyggligt argument, men knappast moraliskt försvarbart för i så fall tycker jag att man borde fundera på att avkriminalisera prostitution - och även kopplerilagen som försvårar att tjäna pengar vitt - också i samma veva. Det finns även bland datorfixare och städjobbare hög grad av svarta pengar precis som bland byggjobbare - och detta beror i första hand på att 100% svarta pengar syns inte på ditt skattekonto, och ibland bra när man är papperslös eller har behov att slippa myndigheter.

Jag vet inte, blir bara så trött för att det bara ser rörigt ut och typiskt reglerarsjuka istället för en äkta avreglering och skatteförenkling som t ex att skattebefria arbete under 100k. Mycket vore vunnet med det.

Ibland undrar jag hur människor tänker när de blickar ut över naturen och lamslår sin intelligens genom att göra saker som inte verkar speciellt vettiga. Tror de att de lever i en alternativ Beatrice Potterbok? Eller att hon skrev socialrealistiska böcker om djur?

Som den där mannen som försökte tala med björnar i Alaska och naturligtvis blev dödad, vilket hade konsekvensen att den oskyldiga björnen måste dö. Eller killen som (filmatiserats också förstås och heter Into the Wild) vandrade ut i naturen och tog fel på en potatisplanta med en giftig planta och svalt ihjäl hur mycket han än försökte äta. Och för att han inte behagade följa lite sunt förnuft så hade ingen en minsta aning var han var och ingen kunde därför hjälpa honom. Hur sorgligt man än tycker det är så är det urbota korkat.

Idag läser jag om en späckhuggare som för tredje gången dödar en tränare. Bra idé alls att tänka sig att det är riskfritt och gulligt att träna späckhuggare? När det gått fel redan två gånger borde man ju börja ställa sig lite frågor, men nej då. Det är så urbota korkat att man inte ens orkar skratta å deras vägnar. Rädda Williiiii! Fast att släppa ut en späckhuggare i friheten var åtminstone mer förnuftigt bortsett från gullighetsfaktorn.

Det är inte heller speciellt smart att ha vilda tigrar i trädgården - helt oavsett om du är magiker eller inte - och den dummaste idé du kan få är:

- Älskling, vad tror du om att träna ett litet trick med Gulleplufselufsan, jag tänkte sticka in mitt huvud i hennes gap.

Sedan läser jag om någon korttänkt person som köpt hus vid Dovers klippor för det var ju så billigt, och sedan rasade 5000 ton  trädgård ner i havet. Hur kan man ens bygga hus vid stup, och allra minst köpa dem?

Jag får samma känsla av förundran över förslag om att:

- Älskling ska vi inte ta och flytta till Californien, typ San Fransisco? Det verkar så härligt. (med jordbävningar och eldstormar)

Först anmäler muslimen Arbetsförmedlingen till DO för diskriminering och vinner fallet. Den korta bakgrundshistorien är att han vägra ta en potentiell arbetsgivare i handen och det hela leder till att han stängs av från A-kassan, för vilket nu AF får ris av DO för. Därefter skriver Lars Gårdfeldt i Aftonbladet att det nu är fritt fram för religiösa att diskriminera.

Hitintills har jag levt i en naiv övertygelse att om jag trots allt har samhället på min sida och att det är min kollega som handlar fel. Jag har intalat mig att jag när som helst kan anmäla min kollega till Diskrimineringsombudsmannen, DO. Jag har trott att jag kan få samhällets upprättelse om jag så skulle känna behov av det. Nu är jag mer osäker.

Är det någon mer än jag som åtminstone försöker se skillnad på vad staten (vilket AF är en myndighet av) får göra eller inte och vad enskilda individer som verkar i samhälle får göra eller inte? Att det är skillnad på staten som diskriminerare och enskilda individer som diskriminerar. De förra kan undergräva enskilda människors möjlighet till existens och försörjning och i värsta fall för de som diskriminerar bot och skadestånd, medan enskilda individer inte har den exekutiva makten.

Gårdfeldt intar därmed positionen att det borde vara möjligt för myndigheter att diskriminera religiösa medan det borde vara omöjligt (eller vid vite om straff/sanktion) för medborgare, eller arbetskollegor för all del, att diskriminera.  Någon annan konsekvens finns inte om vi ska skydda Gårdfeldt från att möta kolleger som hyser förakt för homosexualitet.

Jag tycker förstås inte att det är ok att Gårdfeldt blir ledsen och kränkt av hans kollegor som vägrar hälsa på honom som alla andra. Och kanske det t om är en fråga för kyrkan som arbetsplats att hantera. Så vitt jag vet är kyrka och stat skild och kyrkan är inte en myndighet, däremot lyder de precis som all verksamhet i Sverige också under diskrimineringslagar.

Från det till att tänka sig att den kränktheten har samma dignitet juridiskt som när staten diskriminerar individer är långt. Nu är dock DO och diskrimineringslagstiftingen mer genomgripande, de gör inte heller någon skillnad på myndighet/offentlig institution och privat eller enskilda individer. Även om de sällan tar ställning för när privatpersoner diskriminerar så händer det att privata arbetsgivare kan bli föremål för DO.

Nu är jag inte heller ense med allmänt såsiga diskrimineringslagar. För jag ser skillnad på att diskrimineras av offentliga institutioner och att diskrimineras av enskilda individer även när de är arbetsgivare.

Denna typ av tango är evig; för där religiösa ges spelrum att använda sig av diskrimineringslagar kommer också andra uppleva samma behov att slippa kränkas. För som Gårdfeldt uttrycker det:

För mig känns Katri Linnas [DO] ord som ett slag i ansiktet. Jag kan inte undgå att tolka hennes uttalanden i förhållande till min egen situation som homosexuell präst. Ska jag alltså vara nöjd med att en kollega är god nog att le förbindligt och nicka till hälsning mot mig? Innebär det att visa mig respekt, när jag samtidigt vet att samme präst tar alla andra (heterosexuella) kollegor i handen när han hälsar?

Skillnaden är dock att Gårdfeldt varken förlorar inkomst eller sin tjänst för att han diskrimineras av en kollega, men skulle lagen och DO ta kollegan i örat innebär det att vi måste diskriminera religiösa. Det är konsekvensen av Gårdfeldts invändning.

Själv skulle jag vägra ta en nazist i handen. Jag förbehåller mig rätten att diskriminera, men skulle vi göra som Gårdfeldt antyder det något annat. Jag tycker vi hellre står ut med att vi ger muslimer och homohatare rätt att slippa ta i handen, och förbehåller oss själva då rätten att också göra detsamma. Utan detta har vi i princip inte heller någon yttrandefrihet.

pingas intressant om diskriminering

I takt med att debattens vågor går höga i #gategate och att Rasmus vill skruva upp tonläget mer och som hörsammas på olika ställen av kloka personer som kopplar det till FRA och annat som smyger sig på Sverige, desto mer kommer jag att tänka på själva kårandan och polisers mentalitet som ju studsar mot plafonden av den svenska lagen och rättsmedvetandet. För som påpekats är detta inte något unikt eller nytt. Jag tänker att det polisers rättstänkande som haverar i ett samhälle där vi är vana att bete oss illa mot de svaga och det är en allmän attityd som legitimerar våldet och hånfullheten gentemot inta bara "buset" utan även mot helt vanliga medborgare. Jag tänker på Baseballigan. Det är steget från att vara polis till att bli den dömande makten på gatan som blottades då som nu, och det är rättsvidrigt, så hur kan vi ha sådana lagar som uppmuntrar det? Så var ligger problemet?

Är det intagningen av baseballigetyper eller är det själva andan i kåren som i kombinationen med lagars alltför godtyckliga möjligheter leder till detta våld? Eller allt sammantaget?

Som någon sa i SRs reportage från 2006 om Baseballigan, så är det en mentalitet av det är vi (poliser) som "bär upp samhället och håller skiten borta". Ett slags Gunvaldfaktor som dyker upp i acceptansen. Folk och politiker kanske tycker det i grund är bra? Ni måste lyssna på radioprogrammet, det är ett obligatorium, det har så mycket att säga att man blir alldeles mörkrädd att detta existerar i den kår som är satta att skydda oss.

Sist vi tillät denna nakna och blottade brutalitet och mentalitet var på 80-talet och helt faktiskt redan innan ravekommissionen satte den svenska skutan på kollisionskurs mot ungdomar och medgav en ytterligare godtycklighetsfascism i form av förbudet mot bruk av narkotika. Detta var tiden då Lagen om omhändertagande av berusade eller påverkade personer, LoB, härskade på gatan. Jag tar mig friheten att citera Michael som kommenterade så här:

Den lag som kanske ändå ger det största utrymmet för polisen att godtyckligt frihetsberöva människor är LoB. Lag om tillfälligt omhändertagande av berusade. Lagen är i grunden en vårdlag och är tänkt att användas vid tillfällen då någon är så redlöst berusad att denne måste tas om hand för sin egen och andras säkerhets skull. Ett förstahandsalternativ vid omhändertagandet ska i många fall vara transport till något vårdalternativ.

Otaliga är idag de vittnesmål om hur denna lag istället, av polisen, utnyttjas som en bekväm möjlighet att frihetsberöva personer som av polisen t.ex anses vara störande eller kanske rentav bara har en annan åsikt än den polisen företräder vid en given situation. Den gripne har ingen möjlighet att t.ex få göra ett utandningsprov för att på så sätt kunna bevisa att berusning och promillehalt ligger på en nivå långt under den som lagen ursprungligen var menad för. Integritetskränkningen av den enskilde stoppar inte heller vid själva frihetsberövandet och tiden i en fyllecell utan vid varje LoB ingripande skrivs också en anmälan till socialtjänsten som kan komma att begära in uppgifter av dig angående hela din livsföring.

Ni hör väl hur svagt argumentet "om man har rent mjöl i påsen har du inget att frukta" är? Det är inte sant, vi har alla något att frukta. Isobel är inne på samma linje kring normaliseringen av våldet och den där förundran över att folk är förvånade.

***

Sist, en annan sak, jag håller inte med Niklas alls eller nästan inte alls - kors i taket - när han förlöjligar feministiska krav på mer nyanserad historieskrivning som också lyfter fram betydelsefulla kvinnor i historien. Jag tycker ofta att kritiken är rätt och en anledning att jag gav min dotter boken: Flickornas historia. Och vi pratade om det och jag har alltid peppat henne med kvinnliga förebilder ur historien och litteraturen, Selma Lagerlöf eller systrarna Bronté t ex. Det är förvisso sant att att det finns många fler betydelsefulla män i historien och orsaker till det behöver man inte gå in på för att konstatera att bara för att de är färre så är de inte negligerbara. När jag växte upp fanns knappt en enda kvinna nämnd när man läste historia eller litteraturhistoria, det var som ett halvt släkte aldrig hade gjort ett endaste dugg. (Och på så vis skulle ju Simone de Beauvoir haft rätt, att män byggt och kvinnor bara stått och tittat på, vilket inte är sant). Kanske det beror på att man själv varit en växande tjej som man också känt det som något nesligt att vara kvinna, något mindre värt och fullkomligt. Man behöver inte vara en galen feminist för att inse att något varit skevt, man behöver inte könskvotera historia heller, bara tala om vad som faktiskt finns, och där kanske jag ändå håller med om att om de galna feministerna får bestämma så blir det inte bättre. Men det är som sagt helt onödigt, historien vimlar av intressanta och betydelse fulla kvinnor, problemet är eller var att de sällan nämns.