Copyriot

The Pirate Bay är inte vad det en gång var. Sedan rättegångarna inleddes i början av 2009, om inte förr, har det komplex som tidigare var känt som “The Pirate Bay” styckats upp och spridits ut. Skiv- och filmbolagens advokater har fått igenom vitesförelägganden mot både Fredrik, Gottfrid och Peter, men utan bevis för att det fortfarande skulle vara dessa som ansvarar för driften. Något vite har heller ännu inte dömts ut.
Själv har jag inte längre någon koll på vem som kontrollerar domänen/sökmotorn thepiratebay.org. Det står dock klart att det inte är samma gäng som tidigare. Just nu är det särskilt tydligt att The Pirate Bay drivs i en annan anda än tidigare. På förstasidan möts vi nämligen av helt gräslig valpropaganda:

Varken vid riksdagsvalet 2006 eller Europavalet 2009 tog The Pirate Bay ställning för något visst parti. Det vore främmande för den kaxiga anda anda som då genomsyrade The Pirate Bay. Underordna sig ett parti? Knappast! Vid förra sommarens Europaval vill jag minnas att The Pirate Bay gick ut med en uppmaning att rösta och att göra det med internets framtid i åtanke – men utan att skriva besökarna på näsan. Om man jobbar kopimi är sådant helt onödigt.

Även om thepiratebay.org ser nära nog identisk, så är det numera ett annat The Pirate Bay vi har att göra med. Inte nog med att dagens The Pirate Bay engagerar sig i ett partis valkampanj. Det görs också med en estetik som aldrig skulle ha varit tänkbar på “klassiska” The Pirate Bay. Gräsligt fult och med en rakt igenom motbjudande fixering vid partiledare.

Piratpartiets ledarduo Rick Falkvinge och Anna Troberg är överlyckliga. De talar på fullt allvar om “den största svenska valreklamkampanjen någonsin” och tycks syfta på hur många miljoner som världen över nås av besökaren. Jag vet inte om den verkligen visas även för besökare utanför Sverige, men jag vet att det är ytterst få av dessa som är röstberättigade i svenskt riksdagsval.

Jag har redan konstaterat att Piratpartiet odlar en osund fixering vid The Pirate Bay. Visserligen var det ett underbart initiativ att börja leverera bandbredd dit eftersom det praktiskt trotsar andan i ett mycket farligt vitesföreläggande. Men när de började snacka om att “driva The Pirate Bay inifrån riksdagen”, ja då undrade man om de någonsin hade förstått det där med kopimi – att The Pirate Bay kan kopieras och rentav förbättras.

Själv fortsätter jag att ibland använda The Pirate Bay som sökmotor. Det är för mig inte konstigare än att använda YouTube eller MegaUpload. Men det känns helt främmande att låtsas att “The Pirate Bay” fortfarande skulle vara den samlande symbol som det en gång var. Piratpartiet, däremot, försöker frenetiskt att ge konstgjord andning åt den myten. Det blir inte särskilt snyggt. Mer och mer ser det ut som att Piratpartiet parasiterar på ett ruttnande lik.

Uppdatering: Läs även Mikael von Knorring (v) om “PP:s behov av att stå ensamma“.

Här följer, som tidigare utlovats, tolv teser om liberalismen (eller den liberala demokratin). De ska betraktas som extremt preliminära. Observera att det inte är fråga om vare sig en manual eller en polemik, utan ett experiment.

I de samhällen, där den liberala demokratin härskar, uppträder politiken som en “oerhörd rättighetsanhopning”, den individuella rättigheten som dess elementarform. Vår undersökning börjar därför med en analys av rättigheten. *

§ 1.
Liberalism, i ordets bredaste bemärkelse, är ett samlingsnamn för en uppsättning individuella rättigheter. Omvänt och tydligare: tanken på att individer har rättigheter är liberalismens grundbult.

Yttrandefrihet. Äganderätt. Rösträtt. Upphovsrätt. Rätt till privatliv. Rätt till liv. Rätt till sin egen kropp. Barns rättigheter. Föräldrars rättigheter. Rättssäkerhet. Rätt till säkerhet. Rätt till rörlighet. Rätt till bostad. Organisationsfrihet. Mötesfrihet. Näringsfrihet. Mänskliga rättigheter av alla möjliga slag.

§ 2.
Överflödet av rättigheter innebär att alla inte kan realiseras på en gång. Tvärtom hamnar de ständigt i konflikt med varandra. Liberal politik handlar därför alltid om urval.

Urvalets resultat – det selektiva realiserandet av vissa rättigheter på bekostnad av andra – kallas för realliberalism. Det säger sig självt att realliberalismen kan ta sig de mest skiftande former, beroende på förutsättningarna. Någon “ren” liberalism kan aldrig existera, utom i ord.

§ 3.
En allmän ledstjärna för liberalismen är tudelningen av livet i en privat och en offentlig sfär. Gränsen måste ständigt dras om på nytt, för om inte livet sorteras upp i två sfärer kollapsar hela den liberala konstruktionen.
Flera av de liberala rättigheterna förutsätter tydliga definitioner: ingen upphovsrätt är tänkbar utan en definition av “offentligt framförande”, ingen rätt till privatliv är tänkbar utan en definition av privatsfären. Realliberalismens avvägningar mellan olika rättigheter faller också tillbaka på gränsdragningen mellan det privata och det offentliga.

Särskilt tydligt framstår detta i anslutning till människans fortplantning. Någonstans mellan befruktelse och födsel dras en gräns där fostret inte längre är kvinnans privatsak utan börjar räknas som en individ med egen rätt till liv och därmed en offentlig angelägenhet. Barnuppfostran är sedan i princip föräldrarnas privata angelägenhet, till en viss gräns. Om gränsen överskrids kan däremot det offentliga ta över uppfostran.

§ 4.
Åtskillnaden mellan “ekonomi” och “politik”, som också är konstitutiv för liberalismen, kan betraktas som ännu en variant på åtskillnaden mellan privat och offentligt. Ekonomin baseras på privat ägande, politiken på offentligt åsiktsutbyte. Visserligen inser alla att ekonomin är politisk och att politiken är ekonomisk, till den grad att gränsdragningen ofta blir omöjlig. Men alla som vill försvara någon av alla individens rättigheter måste i någon mån utgå från möjligheten att åtskilja ekonomi och politik, privat och offentligt.

§ 5.
Liberalismens klassiska guldålder var det borgerliga samhälle som existerade i Europa under det långa artonhundratalet (1789-1914). Offentligheten föreställdes idealiskt som en upplyst plats, frikopplad från ekonomiska intressen och religiösa dogmer, där deltagarnas sociala status sattes inom parentes. Privatsfären koncipierades på grundval av det borgerliga familjehemmet. Idag existerar inte längre detta borgerliga samhälle. Fundamenten har vittrat sönder för åtskillnaden mellan privat och offentligt, vilken sedan länge befinner sig i kris, en kris som har fördjupats avsevärt av internet. Men liberalismens kris är inte detsamma som liberalismens kollaps. Snarare mångfaldigas antalet liberalismer, vilket kan utgöra en styrka för realliberalismen.

§ 6.
Fortfarande menar vissa att det finns en sann liberalism, med förmåga att ge det sant liberala svaret i varje fråga. Denna må kallas för libertarianism, nyliberalism eller objektivism – gemensamt för de olika varianterna är att de vill lösa det realliberala urvalets problem genom att skilja mellan positiva rättigheter och negativa rättigheter. Libertarianerna erkänner endast de negativa, men detta är knapast tillräckligt för att undanröja överflödet av rättigheter. Ju svårare det blir att dra en skarp gräns mellan privat och offentligt, desto svårare blir det att avgöra vilket alternativ som skulle vara “mest libertarianskt” i varje konkret frågeställning. Aktuella exempel kan med lätthet hämtas från de ständiga krockarna mellan upphovsrätt och privatliv, mellan rätten att äga ett materiellt objekt och ett immateriellt, men listan kan göras hur lång som helst.

§ 7.
Redan under 1800-talet utkristalliserade sig ytterligare två paketlösningar med svar på den realliberala frågan om urval ur överflödet av rättigheter: konservatism och socialism. Båda vilar fortfarande på liberalt fundament. Båda gör ett urval bland överflödet av individuella rättigheter. Båda bibehåller premissen om att vi måste dra en gräns mellan privat och offentligt. Skillnaden består mest i var gränsen ska dras i olika sammanhang.
Förenklat uttryckt: konservatismen vill att fler saker ska vara privata medan socialismen vill att fler saker ska vara offentliga. Men varken socialism eller konservatism går utanför det realliberala ramverket.

§ 8.
Fascismen är antiliberal. Kommunismen är ickeliberal. Varken fascismen eller kommunismen erkänner tudelandet av livet i en privat och en offentlig sfär. De skiljer inte på ekonomi och politik. De förnekar själva tanken på att varje individ har en lista med rättigheter.
Fascismen ersätter tudelningen med ett: den organiska staten. Kommunismen ersätter tvärtom tudelningen med en flerfald vars konturer på förhand är oklara.

§ 9.
För att konkretisera skillnaden mellan de fyra olika ideologier som nämnts i föregående två paragrafer, kan vi åter ta släktets fortplantning som exempel.
Gemensamt för fascismens olika varianter är att de betraktar moderskap och barnuppfostran som kvinnans plikt inom den organiska staten, i vilken familjen är en integrerad del. Detta ska inte förväxlas med den konservativa värderingen av familjen som privatsfär i vilken staten i princip inte får ingripa. Men även de konservativa brukar acceptera att barnen, efter en viss ålder, överlåts åt ett offentligt utbildningsväsende.
Kommunismen innebär att den biologiska familjen upplöses, till förmån för någon slags ordning där barnen uppfostras gemensamt. Detta ska inte förväxlas med den socialistiska lösningen som där barnuppfostran i huvudsak blir en fråga för staten. Men även socialisterna brukar acceptera att barnen, före en viss ålder, överlåts åt en familjär uppfostran.

§ 10.
Av föregående paragraf följer att de inomliberala ideologierna (konservatism och socialism) skiljer sig från de utomliberala (fascism och kommunism). Endast de inomliberala ideologierna går att förstå som politiska, i ordets liberaldemokratiska bemärkelse. De kan jämföras som motsatta ideal av hur samhällslivet bör organiseras. De kan ställas mot varandra i demokratiska val.
Fascismen och kommunismen ligger däremot utanför den liberala horisonten. De går inte att begripa som ideal, vars för- och nackdelar kan jämföras med andra. Enda sättet att förstå fascismen är som fascistisering. Enda sättet att förstå kommunismen är som kommunisering.
Möjligtvis duger även följande liknelse: fascismen är ett svart hål, kommunismen är en vit vägg. Åtminstone så länge fenomenen betraktas utifrån en synvinkel som bestäms av liberal politik – vilket antagligen är det enda sättet att betrakta dem båda samtidigt.

§ 11.
Enda sättet att förhålla sig gentemot liberalismen är helt utan kritisk distans. Distans må vara möjlig, men bara på bekostnad av kritiken. Risken är då alltid överhängande att en renodlad reaktivitet intar kritikens plats – om inte distansen upprätthålls av en aktiv kraft som är starkare än liberalismen, som förmår att projicera nya former på den vita väggen.
Kritik må också vara möjlig, men bara på bekostnad av distansen. En kritik av liberalismen kan bara ske inifrån. En sådan immanent kritik är ofrånkomlig men inte tillräcklig.

§ 12.
Kritiska tänkare har gång på gång konstaterat att liberalismens slits av en spänning mellan “politisk liberalism” och “ekonomisk liberalism”. Kontentan blir i allmänhet att de “politiska” rättigheterna borde uppvärderas på bekostnad av de “ekonomiska”, vilket pekar i riktning mot någon slags socialism. Genom denna kritik bekräftar kritikerna den liberala grundsatsen om att politik och ekonomi kan skiljas åt. Däri ligger den immanenta kritikens begränsning.

Sommaren 2007 skrev jag en bloggpost om “Professionalism, fanjunkarsynkoper och folkpartistisk kulturpolitik“. Folkpartiet behandlade just sitt nya kulturprogram vars centrala del handlade om att lyfta fram begreppen kvalitet och professionalism som ersättning till 1974 års kulturpolitiska ambition om att “motverka kommersialismens negativa verkningar”. Sedan dess har den senare avskaffats till på förslag av kulturutredningen, men landets moderata kulturminister har varit påfallande försiktig med att stuva om i systemet.
Inför nästa mandatperiod tycks dock folkpartiet hungriga på kulturministerposten, om deras block skulle vinna fortsatt majoritet. Kandidaten tycks då heta Jasenko Selimović, teaterregissör och journalist som i nästa riksdag sannolikt blir en av två FP-ledamöter från Göteborg.

Jasenko Selimović utgav i våras en kulturpolitisk programförklaring som inte saknar tänkvärda inslag. Han diskuterar hur 1974 års kulturpolitik satte tillgänglighet som huvudmål, vilket på många sätt var rimligt men idag har blivit problematiskt av två olika skäl. För det första har digitaliseringen åstadkommit en “tillgänglighetsrevolution”, så att problemet på många områden snarare är hur vi ska välja bland all tillgänglig kultur. Detta är just vad jag skriver om i min bok Det postdigitala manifestet, där jag bland annat diskuterar vad kulturpolitikens uppgift kan vara för den så kallade klassiska musiken. Mitt svar är att det knappast kan vara att skapa tillgång eller motverka en föreställd brist, utan att se till att nya generationer av musiker skolas in i den klassiska musiktraditionen, inte minst eftersom den kompetensen ständigt kommer till användning även inom andra musikformer.

Precis i slutet av boken konstaterar jag: “Konflikten gäller inte tillgången till digitala filer utan tillgången till rum.” Fysiska rum för kollektiva kulturaktiviteter är nödvändiga för att ett urval ska kunna växa fram mellan människor (snarare än kommenderas fram av konstnärliga ledare eller kalkyleras fram av marknadsavdelningar). Dessa rum kan inkludera allt från parker och klubbar till replokaler och ateljéer, samt givetvis även bibliotek och muséer. Dock verkar Jasenko Selimović inte intresserad av de icke-institutionella rummen. Hans manifest för en liberal kulturpolitik tycks för övrigt ha som outtalad premiss att det enbart gäller statlig kulturpolitik, inte kommunal. Möjligtvis kan det ses som ett tecken på hans intresse för en ministerpost.

Jasenko Selimović ser ett andra problem med en kulturpolitik som främst prioriterar tillgänglighet: “att denna politik resulterat i en ständig erodering av kulturen och en breddning av kulturbegreppet till oigenkännlighet”. Kultur blir allt och därmed inget. Nog kan man hålla med om att det är problematiskt, men ligger inte förklaringen till detta i någonting mycket större än det lilla fält som vi brukar räkna som kulturpolitiken? Någonstans måste man väga in hur “kultur”, “kreativitet” och “upplevelser” under de senaste tjugo åren har tillskrivits ett ekonomiskt värde av närmast magisk art. Oändligt många näringspolitiska strategidokument, som på alla nivåer åtnjuter betydligt större tyngd än de kulturpolitiska, har nog gjort mer för att smeta ut kulturbegreppet till oigenkännlighet.

Ändå måste jag erkänna att jag uppskattar den uttalade prioriteringen av urval:

En kulturpolitik som vägrar diskutera kvalitet gestaltar inte bara en romantisk önskan om gränslös- het utan också en rädsla att gallra, välja bort, vara tvungen att avgöra konstens värde.

Frågan är hur urvalet operationaliseras i en kulturpolitik. Och här är det uppenbart att Jasenko Selimović inte har tänkt igenom alla områden lika väl. Han har visserligen helt rätt i att public service borde upprätthålla sin egen standard för kvalitet, hellre än att tävla med kommersiella kanaler.
Sedan har vi det där med kanon, som hittills mest bringat förvirring i den kulturpolitiska debatten. Som om det fanns folk som på allvar motsatte sig kanonbildning inom olika konstarter! Frågan gäller ju i vilken mån staten ska fastställa en kanon och i vilket syfte. Framför allt är det enorm skillnad på att göra en lista på litteratur som bör läsas i skolan – en fråga där experter på pedagogik borde få mera utrymme – och att upprätta en statlig lista för varje konstart, mest för att det ter sig monomentalt.
Jasenko Selimović förespråkar som komplement till biblioteken “en nationell strategi för läsplatteanvändande“. Tanken tycks vara att varje medborgare ska få en läsplatta genom vilken staten erbjuder viss litteratur. Och då följer en statlig litteraturkanon per automatik, konstaterar han helt korrekt.
Biblioteken står för ett decentraliserat och brett urval, som inte blir särskilt styrande i förhållande till kanon. Centrala servrar för spridning av litteratur blir däremot någonting annat – som jag påpekade i min kommentar till vänsterpartiets förslag om “digitala bibliotek”.

Mot slutet av programförklaringen framstår det ändå allt mer som att kvalitet är synonymt med professionalism. Jasenko Selimović landar med andra ord i samma folkpartistiska kulturpolitik, som tyvärr inte är mer reflekterad den här gången i sina glåpord mot “amatörerna”. Låt mig rekapitulera vad jag skrev om folkpartiets kulturprogram:

Sambandet mellan professionalism och kvalitet tas för givet, vilket kan tyckas logiskt om man utgår från ekonomiska teorier om arbetsdelning. Problemet är bara att sådana teorier utesluter tiden ur ekvationen.
Därför kan de inte hur som helst appliceras på något så flyktigt och snabbskiftande som “kultur”. Även om vissa, mer stabiliserade kulturformer helt klart mår bra av en långt driven professionalisering, finns tydliga historiska exempel på andra fall där en överdriven professionalisering av kulturutövandet snarare har varit ödeläggande för kvaliteten.

Utvecklat i en bloggpost från 2008:

Såväl för mycket som för lite professionalism kan skada kulturens kvalitet. Olika kulturområden mår bra av olika grader av professionalisering. Inom musiken tenderar amatörer, gång på gång i historien, att vara bättre än professionella på att nosa sig fram till nya impulser. Teaterkonsten, där formell högre utbildning spelar större roll, drivs nog i högre grad fram av professionella – samtidigt som mycket få kan ägna sig åt skådespeleri på heltid året om och de flesta får hanka sig fram i en semiprofessionell gråzon.

Jasenko Selimović kommer från teaterns fält, vilket är en tillgång. Men erfarenheter därifrån kan inte överföras rakt av till alla slags musik, eller till litterärt skrivande. Själva kärnan i problematiken, som han vägrar röra vid, är att alla börjar som amatörer. Vanligtvis måste en människa utöva en konstart oavlönat under många år innan man gradvis kan övergå till att försörja sig professionellt på den – på heltid eller deltid. Detta ogiltigförklarar parallellen mellan konstnär och kirurg, som Jasenko Selimović gör både i sin programförklaring och i den artikel i GP som fungerade som dess första utkast:

Om kulturen i Sverige ska spela någon roll måste den professionaliseras och sluta ses som någon sorts lek för sysslolösa amatörer. För handen på hjärtat: vill ni bli opererade av en amatörkirurg vars främsta kompetens är att ”han vill vara med och operera”? Om inte – ställ då frågan: varför skulle kulturen ha så dålig status att alla kan vara med och vara konstnärer?

Sådan retorik är bara hafsig. Den ger sken av att en kulturminister skulle kunna hindra folk från att vara konstnärer. Menar Jasenko Selimović på allvar att det skulle vara hans uppgift som kulturminister? Tror han att det kommer att ske någon professionell återväxt om inte amatörer ges spelrum? Har han någonsin funderat över att spelrum förutsätter fysiska utrymmen även utanför institutionsteatrar, museum och bibliotek? En rad frågor återstår.

Malin Krutmeijer skriver lite mer polemiskt på Aftonbladets kultursida.

Förra helgen ordnade Riksteatern ett gatukonstkonvent i Stockholm med omkring 1500 besökare. Polisens antiklotterenhet fördömde arrangemanget redan från början, utifrån teorin att lagliga väggar för graffiti alltid kommer att “spilla över” i ökad skadegörelse. Detta ansåg de sig sedan bevisa genom en särskild insats på Södermalm där tio misstänkta klottrare greps.
Polisen skickade ut ett propagandistiskt pressmeddelande där de (avsiktligen?) felstavar graffiti och kallar de inbjudna konstnärerna för klottrare. Pressmeddelandet berättar en livfull historia om hur en 16-årig kille varit på gatufestkonventet, blivit inspirerad, tagit med sig burkar som äldre målare lämnat efter sig och sedan klottrat på ett elhus på vägen hem. Att det är poliser som berättar historien ger den givetvis inte har någon som helst rättslig tyngd. Ändå tog Moderaterna historien som grund för att framföra krav på att Riksteatern ska betala för skadegörelsen.

Här går det att dra en hyfsat klar parallell till fallet The Pirate Bay. Låt oss spekulera i hur det skulle bli om samma sak hände:
Riksteaterns vd Birgitta Englin döms för medhjälp till skadegörelse till två års fängelse och några hundra miljoner i skadestånd. Summan har räknats ut för att inte bara täcka klottersaneringen utan även det “obehag” som stockholmarna antas ha upplevt inför nedklottrade elskåp. Tingsrätten konstaterar att det är extra graverande att Riksteatern arbetar “i kommersiell skala” och organiserar sig “som ett företag”.
Omedelbart efter att domen har fallit väcker fastighetsborgarrådet Kristina Alvendal (M) ytterligare två åtal, fast nu i form av tvistemål. Det ena riktar sig mot ledamöterna av Riksteaterns styrelse som mot vite förbjuds att befatta sig med konstarter som involverar målarfärg. Det andra riktar sig mot den färgbutik som visade sig ha sålt färg till Riksteatern inför gatukonstkonventet. Butiken åläggs mot vite att aldrig mer sälja färg till Riksteatern. Alla andra färgbutiker i Sverige tar det säkra före det osäkra och slutar sälja färg till både teatrar och konsthögskolor, eftersom man aldrig kan vara säker på om en klottrare kommer över den i slutändan.