Inslag

Jag är i Kalifornien ett par dagar, men min lekamliga klocka är fortfarande kvar på europeisk tid. När jag därför vaknar mitt i natten har jag gott om tid att fylla min fattiga själ med förkovran. Idag har jag fördjupat mig i hur kreationister diskuterar dinosaurier.

Hö hö, på er.

Fredrick Federley uppmärksammade mig på att en s–v–mp-reservation idag yrkar på att ”kattens status måste uppvärderas” (bet. 2009/10:MJU12, s. 31). Nu är jag litet osäker på vilka styrinstrument som reglerar djurens status, men låt oss lämna den frågan därhän. Även om den saken skulle gå att ordna uppkommer ändå vissa frågor, som jag är övertygad om att ledamöterna har tänkt igenom noga.

Status är ett relativt begrepp. Om kattens status skall öka måste någon annan status minska. Menar riksdagsledamöterna bakom reservationen att riksdagen skall försöka sänka något annat djurs status?

Det är också oklart vilket eller vilka andra djur som man anser har för hög status. En naturlig tolkning är att katten har för låg status relativt andra arter inom familjen Felidae. Har vi att göra med ett förtäckt förslag att detronisera lejonen, som det fjäskats för alltför länge?

Om inte, borde man för tydlighetens skull skrivit att ”kattdjurens status måste uppvärderas”. Men som sagt, relativt vad? Är det inom ordningen Carnivora som kattdjuren hålls för lågt relativt, tja, familjen Mephitidae (skunkar)? Sänk skunkarnas status! Månne är det ledamöternas egentliga ärende.

Federley föreslår mig att riksdagen skulle kunna genomföra en årlig statusrevision (av alla djur förstås, men varför inte även av hela djurriket visavi mineraler och andra icke-animerade ting?). En annan lösning vore att knyta djurens status till en av Jordbruksverket fastställd basstatusnivå, som skrivs upp årligen. På det sättet kan djurens relativa statusnivå bibehållas samtidigt som den allmänna statusinflationen tas i beaktande. Endast relativa statusförändringar behöver sedan, efter vederbörlig beredning, föreläggas riksdagen för beslut. Det är väl en tidsfråga innan den motionen kommer.

Idag är det en festlig kuriositet att vara medlem i flera partier samtidigt. I början av 1980-talet var det inte lika märkligt. Genom fackmedlemskapet blev många medlemmar i Socialdemokraterna vare sig de ville eller inte, och fick sedan komplettera med ett extra medlemskap i det parti där sympatierna verkligen befann sig. Det kallades som bekant för kollektivanslutning, och var en rätt omstridd inrättning.

Regelförändringar skapar vinnare och förlorare.

På kongressen 1984 öppnade Socialdemokraterna för ”andra samverkansformer” vid sidan av kollektivanslutningen. De LO-förbund som inte ville kollektivansluta fick fler och bättre möjligheter att kliva av. Intresset var måttligt. Två år senare visade en genomgång att av 1 300 fackliga avdelningar var det bara ett 20-tal som alls hade diskuterat att lämna kollektivanslutningen. LO-ledningen saknade inte en egen uppfattning. Sommaren 1986 sade Stig Malm i en intervju att det var dags för LO att bryta sig ur kollektivanslutningen. Det satte förstås fart på diskussionen i den socialdemokratiska ledningen.

En av de centrala samhällsvetenskapliga frågorna är hur institutioner förändras, i synnerhet var välfungerande institutioner kommer ifrån. Ett svar som jag finner övertygande är att institutionell förändring är en bieffekt av, surprise surprise, rationella aktörer som ser till sitt egenintresse. Det landar inte, plötsligt, en uppsättning altruistiska statsmän som, med ingenting annat än social välfärdsmaximering för ögonen, inrättar välsmorda regelverk till hela samhällets fromma. Snarare är regelförändringar ofta en bieffekt – lycklig eller beklagansvärd – av att nyttomaximerande aktörer med förändringskapacitet finner att en regeländring just där och då ligger i deras eget intresse. (Låångt lästips, kortfattat engelskt lästips (kapitel 10), samt ett svenskt: kapitel 5 i Reform.)

Åter till Socialdemokraterna. Hur resonerar man inför ett eventuellt avskaffande av kollektivanslutningen? Vi ger ordet till Bo Toresson, partisekreterare vid tillfället i fråga:

[O]m vi nu ska ta upp en diskussion om och ompröva kollektivanslutningen, så bör det ske på alldeles bestämda villkor, och de är, att vi måste gå hand i hand med LO, så att det verkligen blir en förstärkning av samarbetet och att de insatser måste göras och de beslut som måste tas måste ha förankring i både partiet och LO. ... Något annat tror jag blir mer till skada än nytta för det framtida samarbetet. Det är det ena villkoret.

Det andra, som vi också måste ha klarlagt, innan vi skrider till något beslut i den här frågan, är, att vi måste få rimliga garantier för att partiet totalt sett inte försvagas ekonomiskt. Här rör det sig ändå om cirka 30 miljoner kronor per år, som tillförs partiet genom kollektivanslutningen. Dessutom ska vi komma ihåg, att vi har en anslagsgivning vid sidan om, som inte är att förakta men som vi inte har något vidare grepp om storleken på. Vi skulle naturligtvis försvagas rätt avsevärt, om de här pengarna försvinner eller börjar naggas i kanten. Därför måste vi också på den punkten ha en överenskommelse med LO och förbunden om att vi kan få igenom en operation av det här slaget ekonomiskt skadeslösa och helst starkare ekonomiskt.

Det är de två villkor, som jag ser som helt oundgängliga. Utan en gemensam uppläggning från partiet och LO finns det risker, att vi kan försvagas i landet. (Protokoll, partistyrelsen 1986)

Nu tror jag inte att Socialdemokraterna är vare sig mer eller mindre benägna att lägga partiintresset åt sidan när man diskuterar institutionella förändringar. Däremot är de förtjänstfullt benägna att dokumentera sina interna överväganden. Det låter oss få en icke-naiv syn på hur partier fungerar och politisk förändring går till.

Att fundera på: 

• Vilka skäl hade LO-ledningen att avskaffa kollektivanslutningen?
• Vilka skäl fick Socialdemokraterna att gå med på det?