Nonicoclolasos

Jamie Whyte har ett förslag på hur det politiska systemet skulle kunna förbättras:

So what is the best way to improve modern politics? The answer is not to increase voter turnout. On the contrary, the number of voters should be drastically reduced so that each voter realizes that his vote will matter. Something like 12 voters per district should be about right. … These 12 voters should be selected at random from the electorate. … A random selection would deliver a proportional representation of sexes, ages, races and income groups. This would improve on the current system, in which the voting population is skewed relative to the general population: the old vote more than the young, the rich vote more than the poor, and so on.

Jag finner förslaget intressant. Om väljare är irrationella finns det goda skäl att tro att politiker blir valda på skakiga grunder. Om varje väljare ser sin röst som viktig förändras incitamenten att införskaffa information. Ett slumpmässigt urval av ett litet antal väljare kan vara värt att pröva, kanske i en valkrets först (i enlighet med idén om experimentell politik). Förslaget är i linje med vissa nationalekonomers och filosofers ifrågasättande av det så vanliga målet om högt valdeltagande: läs t.ex. argument från Bryan Caplan, Greg Mankiw och Jason Brennan; jämför med Philip Pettit och Geoffrey Brennans förslag att göra val offentliga.

Vad ser du som Whytes förslags främsta svaghet?

När jag läste Immanuel Kants (till engelska översatta) Perpetual Peace: A Philosophical Essay, lärde jag mig ett nytt ord: pleonasm, vilket betyder ”överflödigt ord”. Är pleonasm en pleonasm?

Steve Martlands Principia tilltalar mig mycket; här utdraget ”Patrol”:

Ja och nej, enligt den nya (metodologiskt avancerade) studien ”Estimating Treatment Effects from Contaminated Multiperiod Education Experiments: The Dynamic Impacts of Class Size Reductions”, publicerad i The Review of Economics and Statistics:

We find benefits from attending small classes in all cognitive subject areas in kindergarten and first grade. We do not find any statistically significant dynamic benefits from continuous treatment versus never attending small classes following grade 1.

För barn i åldrarna 6-7 år verkar alltså små grupper vara gynnsamma för skolprestationer, men inte – i alla fall inte på ett bestående sätt – för barn i åldrarna 8-9 år.

I Karen Horns intervjubok Roads to Wisdom: Conversations with Ten Nobel Laureates in Economics får ekonomipristagaren Gary Becker följande fråga (s. 146):

What do you think about behavioral economics? Do you think it is useful even though it questions the rationality assumption? Can it teach us anything at all?

Han svarar:

There are three different aspects about behavioral economics. One is that in this approach, you can extend the concept of people’s preferences, so that their utility includes equity and so on. I certainly accept that. I have done some of that myself, and some people have been doing this for a long time. Doing this is useful in some instances, although maybe not in others. Another aspect is about all those psychological quirks and deviations. I think that has taught us something. On the other hand, third, I think there is sometimes confusion in this kind of literature between what is important at the individual level and what is important at the group level, which is why economists look at these things — the market level, so to speak. There are all those quirks that are unimportant at the group level because they cancel out. They don’t survive, just like discrimination. A lot of discrimination doesn’t survive due to market forces. In many cases, there is done too little of that sort of market analysis. But on the whole, I think behavioral economics has added some insights, and it is a useful contribution to economics in general — if its limits are accepted, and if the role of market forces is not overlooked. I just have these two provisos.

Den tredje punkten finner jag särskilt intressant: även John List och Steven Levitt samt John List och Daniel Millimet har berört den och varnar för förenklade slutsatser om irrationalitet på makronivå på basis av irrationalitet på mikronivå. I samma intervjubok (s. 235) ger ekonomipristagaren Vernon Smith sin syn på saken:

The maintained hypothesis in psychology is that people aren’t rational, and therefore the system can’t be rational either — whereas we economists have learned that institutions matter. Well laid-out institutions can help people with rational decision-making. Therefore, I actually believe that a lot of the current work in cognitive psychology is likely to be affected by experiments with repeat interactive decision making experiences.

Från Twilight of the Idols (s. 182):

There are absolutely no moral facts. What moral and religious judgments have in common is the belief in things that are not real. Morality is just an interpretation of certain phenomena or (more accurately) a misinterpretation.

Nietzsche, tidig felteoretiker?

Professorn i utvecklingsekonomi Jagdish Bhagwati:

Many activists today think that development economists in the past neglected poverty in their quest for growth. But what they miss is that the latter was seen as the most effective weapon against the former. Poverty rates in the developing countries did indeed rise during the postwar decades, but this was because growth was sporadic and uncommon. And that was because the policy framework developing countries embraced was excessively dirigiste, with knee-jerk government intervention across the economy and fears of excessive openness to trade and foreign direct investment. After countries such as China and India changed course and adopted liberal (or, if you prefer, ”neoliberal”) reforms in the last decades of the century, their growth rates soared and half a billion people managed to move above the poverty line — without question, the greatest and quickest progress in fighting poverty in history.

Vad nu? Har ”nyliberalismen” hjälpt de fattiga? Det stämmer inte med vad jag har läst på DN Kultur.

Se även vad ekonomipristagaren Robert Lucas har att säga om saken.

Henry Moore, Atom Piece (1964–1965):

Som Gunnar Hökmark konstaterar har Mona Sahlin krävt större stimulansåtgärder än de regeringen har genomfört. Samtidigt kritiserar hon regeringens jobbskatteavdrag. Det som slår mig är att hon inte verkar kunna tänka tanken, att skattesänkningar kan stimulera ekonomin. Som professorn i nationalekonomi vid Harvard Greg Mankiw säger i en färsk intervju:

I am enough of a Keynesian to believe that the stimulus does, in fact, stimulate, although I probably would have emphasized tax reductions over government spending increases.

Om han har rätt, vilket det finns tecken på, borde inte en stimulansvän som Sahlin mildra sin kritik av jobbskatteavdraget, en kritik som primärt tycks ha fiskala dimensioner, av typen ”skatten sänks med lånade pengar”? Det är väl klart att stimulansåtgärder ska ske med lånade pengar?

Göran Rosenberg har läst den nya boken Jämlikhetsanden och är väldigt imponerad:

Dessutom påstås skillnader vara bra för sysselsättningen, riskviljan, företagarandan och tillväxten, och därmed bra för alla, rika som fattiga. … Nåväl, allt detta var empiriskt illa underbyggt redan när det begav sig, och nu som sagt också söndersmulat.

Är det så enkelt? Inte riktigt. I den nya studien ”Do Rising Top Incomes Lift All Boats?” studeras effekten på tillväxt av den andel av inkomsterna som de 10 procent av inkomsttagarna som tjänar mest står för. Det starkaste resultatet tyder på en positiv effekt på BNP av ökad ojämlikhet (efter 1960):

If a 10 point increase in TopShare10 were sustained for ten years, GDP would be 12.2 per cent higher than if TopShare10 had not changed.

Det tar dock tid för detta högre välstånd att sprida sig också till de 90 procent som inte tjänar mest:

After 13 years the bottom nine deciles reach the ”breakeven” point where faster growth in total personal income finally offsets the fact that they are now getting a smaller share of the total. If a higher level of inequality continues to yield higher growth indefinitely, our simulation implies that the absolute incomes gains of the bottom nine deciles will become progressively larger. However, our data cannot tell us whether such long-term projections are realistic.

Resultaten av denna studie, vars empiriska metoder nog måste betraktas som mer rigorösa än dem som används i Jämlikhetsanden, är mer komplexa än och står delvis i konflikt med det enkla budskap Rosenberg förmedlar. Omdömet ”söndersmulat” ter sig förhastat.

För mer om Jämlikhetsanden, se t.ex. Andrew Leigh och Andreas Bergh.

Freakonomics-bloggen rapporterar om en familj i Texas som känner sig tvingad att framställa sig som kristen för att barnen inte ska fara illa:

It seemed silly but it’s all very serious business down here. We don’t go to church or teach our children one belief is “right” over another. We expose them to every kind of belief and trust that they will one day settle in to their very own spirituality. However, for the sake of friends and neighbors, we pretend we are Christians. We try not to lie but rather not to disclose unnecessary information. As the children are getting older, this isn’t so easy for them and an outing is probably eminent.

Beklämmande att de som anser att barn inte bör indoktrineras pressas att förtiga eller förfalska sina sanna övertygelser. Texas skiljer sig onekligen från Sverige i så måtto. Här kanske rentav kristna preferensförfalskar för att inte uppfattas som avvikande? Det tycker jag för all del inte heller är bra. Även åsikter och synsätt som folk i allmänhet finner obehagliga bör kunna framföras utan risk för social stigmatisering. Bra argument för det ges i kapitel 2 av On Liberty.

Daniel Grah:

Nu har Oscarstatyetter delats ut igen. Har detta kulturella evenemang något med vetenskaplig analys att göra? Jo. Här är fem lästips för den som intresserar sig för filmekonomi och filmstatistik:

• ”What’s an Oscar Worth?”, publicerad i Economic Inquiry: ”The results indicate substantial financial benefits for a nomination and award for best picture and best actor/actress.”
• ”For Oscar Glory or Oscar Money?”, publicerad i Journal of Cultural Economics: ”Our findings suggest that nominations for Oscars generate substantial extra revenues, while winning an award contributes only little to this extra rent.”
• ”Just How Predictable Are the Oscars?”, publicerad i Chance: ”Discrete choice modeling of past data on Oscar nominees in the four major categories—Best Picture, Director, Actor, and Actress—enables prediction of the winners in these categories with a reasonable degree of success. If recent trends persist, it should be possible to predict future winners with a prediction success rate of approximately 77% for Picture, 93% for Director, 77% for Actor, and 77% for Actress.”
• ”Applying Discrete Choice Models to Predict Academy Award Winners”, publicerad i Journal of the Royal Statistical Society: ”The paper frames the question of predicting the four major awards—picture, director, actor in a leading role and actress in a leading role—as a discrete choice problem. It is then possible to predict the winners in these four categories with a reasonable degree of success.”
• ”The Economics of Movies: A Literature Survey.”

Jag känner dock inte till någon svensk nationalekonom eller statistiker som analyserar Oscarsgalan eller film mer allmänt. Kanske ett spännande avhandlingsämne för någon?

Naomi Kleins bok Chockdoktrinen framför tesen att ekonomiska kriser tenderar att utnyttjas av kapitalistiska makteliter för att genomdriva liberaliserande reformer. Är denna tes korrekt? Turligt nog finns nu mer än anekdotiska bevis. I den nya studien ”Are Financial Crises Drivers of Market-Oriented Reforms or of a Setback of Liberalization?” av Hans Pitlik analyseras systematiskt effekterna av 105 bankkriser, 159 valutakriser och 55 skuldkriser mellan 1971 och 2005 i 123 länder:

Results of our empirical tests suggest that banking crises enhance market-oriented reforms if crises occur in a less liberalized environment. If banking crises take place in an economically free institutional environment, a setback of market-friendly reforms is more likely. While we do not find any impact of currency crises on economic policy liberalization, sovereign debt crises appear to be negatively related to market-friendly reforms in the subsequent period.

Resultaten tyder alltså på att Chockdoktrinens tes inte är generellt giltig.

Se även ”Naomi Klein, kriser och liberaliseringar”, ”Naomi Kleins imponerande försvarare” och ”Är kriser bra för tillväxten?”.

Vi minns nog alla några av våra tidiga romanser: när vi som barn började undra vad det betydde att få en varm, diffus känsla inför en annan människa. Här är en söt kortfilm, Love Trip, som handlar om just detta.

John Austin betraktas av många som rättspositivismens upphovsman. Hans bidrag till rättsfilosofin presenteras och diskuteras i en läsvärd ny artikel i Stanford Encyclopedia of Philosophy. Där citeras bl.a. Austin, då han uttrycker rättspositivismens kärna:

The existence of law is one thing; its merit or demerit is another. Whether it be or be not is one enquiry; whether it be or be not conformable to an assumed standard, is a different enquiry. A law, which actually exists, is a law, though we happen to dislike it, or though it vary from the text, by which we regulate our approbation and disapprobation.

Ett viktigt klargörande.

För ett modernt försvar av rättspositivismen, se Matthew Kramers bok In Defense of Legal Positivism: Law Without Trimmings. Jag har själv, främst i polemik med tänkare på högerkanten, argumenterat för att detta synsätt är förenligt med ett försvar av institutioner som skyddar privat ägande, i artikeln ”Legal Positivism and Property Rights”, publicerad i Constitutional Political Economy.

När man är förföljd är frågan hur man ska bete sig. Witold Gombrowicz får i Trans-Atlantic (s. 25) ett gott råd av Cieciszowski:

Göm dig, göm dig i ett mushål, för se gömmer du dig inte så hittar de dig! Men göm dig inte, göm dig inte, säger jag, för gömmer du dig så letar de, och börjar de leta så hittar de dig.

Lätt som en plätt.

Det är ett olyckligt inslag i världen, att många länder anser sig tvungna att spendera pengar på militär verksamhet. Dessa resurser skulle kunna komma till stor nytta på annat håll. Förutom denna alternativkostnadsaspekt visar ny forskning, ”Political Limits to Globalization”, att militärutgifter är negativt relaterade till ekonomiskt utbyte mellan länder:

This paper suggests that a particular threat and a limiting factor to globalization and its future developments may be militarist sentiments that appear to be on the rise among many nations around the globe today. We proxy militarism by spending on the military and the size of the military, and document that over the past 20 years, countries experiencing greater increases in militarism according to these measures have had lower growth in trade.

Man kan drömma om en värld där blott frivilliga transaktioner förekommer människor emellan. Handel exemplifierar en sådan ordning; militarism står för något helt annat.

Läs mer om detta matematiska problem här. Tips: xkcd.

På Tino Sanandajis blogg fann jag denna statistik över BNP per capita (PPP-justerad) i amerikanska delstater och europeiska länder:

Sverige skulle alltså kunna sägas vara den 42:a rikaste delstaten i USA, vore vi en amerikansk delstat.