Elin Grelsson

Numret av Rocky med min och Johan Palmgrens hemmahos-reportage hos Hans Scheike och hans kvinnor finns ute i butik nu och jag är mycket stolt. Inte bara över det gedigna arbete som jag och Johan de facto la ner på för att hitta rätt ton i både skrift och foto, utan också de fria händer som redaktör Tony Ernst gav mig att beskriva allt mellan intervjuerna. Scheike himself var mindre intressant för mig, möjligen med undantag för att ställa frågor kring hans kvinnosyn och övergreppsdomen mot honom. Det var allt däremellan som var det riktigt spännande. Hur kommer det sig att två kvinnor valt att leva med honom i över 30 år och hur ser de på saken, till exempel. Eller bara allt som hände under de fem timmarna som vi var där, vare sig det var Scheikes sexuella trakasserier mot mig eller att se en övergreppsdömd man sörpla kaffe ur sugrör och dra ordvitsar.

Vi ville göra något komplext och samtidigt nyanserat. Låta läsaren tänka själv och få berättandet att stå i fokus. Jag tycker att vi lyckades. Inte minst för att Scheike och kvinnorna själva var mycket missnöjda med reportaget och lämnade in en tjock lunta ändringar till mig. De sitter fortfarande och – citat Tony – mailar honom tillbaka till medeltiden för att de anser att jag framställer honom som pervers och konstig. Hade de tyckt om artikeln hade jag misslyckats, då kan jag lika gärna börja skriva för Flashback.

Någon annan som inte gillade reportaget var Ordfronts redaktör Johan Berggren. I en lång svada uttrycker han sig om allt ifrån att jag är stackars hjon till att det är på mitt och Rockys ansvar om trasiga flickor nu börjar vallfärda till Kopparberg. Tony Ernst har redan gett ett rungande vasst svar på hans kritik och jag kan egentligen bara instämma.

Det är ohyggligt beklämmande att den sortens fullkomlighetskåta vänstermän, som Berggren representerar, fortfarande verkar existera. Kanske hade jag tagit hans kritik på större allvar om jag inte scrollat neråt och läst hans inlägg om kvinnodagen där han ondgör sig över tanken om att feministiska män inte ska få några fördelar, bara för att de är feminister. ”Ska jag inte få känna mig bättre än en horköpande moderatman med hemmafru?”, frågar Berggren.

Nej, det ska du faktiskt inte. Att anse sig själv som bättre än någon och att utdöma andra människor utifrån sina egna fullkomlighetsivrande ideologiglasögon är det mest kontraproduktiva politiska som jag kan tänka mig. Att i några texter senare kalla en ung, mindre etablerad, kvinnlig frilansskribent för ”hjon” och ironisera över hennes försök till journalistik, som man som sitter en på en etablerad redaktörsposition är heller ingenting som jag riktigt tycker stämmer in i det vaga och förkastliga epitetet ”feministisk man”. Snarare luktar det unken härskarteknik lång väg. Men vem har tid med självreflexivitet när man är upptagen med att påpeka att man i alla fall inte är en MODERAT som KÖPER HOROR?

I Johan Berggrens och hans gelikars värld är det nämligen mest bekvämt om utsatta grupper, såsom kvinnor, håller sig inom en heterogen beteckning som offer. Att som ung, kvinnlig journalist intervjua en sexdömd man och anse att det faktiskt har en allmängiltighet och att människor inte behöver skyddas från vare sig sektledare eller sexbrottslingar är förmodligen oerhört provocerande. Jag och Johan Berggren delar uppenbarligen inte samma åsikt kring det här med eget ansvar. Jag kan inte tänka mig något värre än en journalistik som blundar för sådant som eventuellt kan tänkas ”locka” eller ”skada” läsaren, så länge det inte sker i ett uppsåt att ge upprättelse eller förgylla, vilket verkligen inte var vår ambition med artikeln och heller inte blev. Jag tror inte att människor behöver skyddas och jag tror framförallt inte att kvinnor behöver fråntas sitt egna ansvar av män som Johan Berggren, för att istället iträdas en offerkofta som de inte valt.

Ett av mina främsta budskap när jag är ute och föreläser om psykisk ohälsa är att sluta se självdestruktiva kvinnor som röstlösa offer. På samma sätt som man frågar varför, till största delen manliga, förortskids bränner bilar bör man fråga sig varför unga tjejer skadar sig själva på olika vis. De är individer, inte en grupp och de ska inte utnyttjas i debattsammanhang som en röstlösa offer för att vinna billiga poänger. Jag vet inte hur många trasiga unga kvinnor (hans formulering, inte min) som Berggren har träffat, men jag betvivlar att de finner det särskilt sympatiskt att vara lätta argumentationsmedel i en av hans svador. Så nej, jag tänker inte ta något ansvar för de eventuella kvinnor som känner sig lockade av Scheike efter min artikel. Till skillnad från Berggren är jag nämligen helt övertygade om att de kan ta det ansvaret själva.

När Göran Hägglund cementerade ”verklighetens folk” i vår begreppssfär var många upprörda. Hans arroganta uppdelning mellan en medveten kulturell klass och ”vanligt folk” ansågs såväl klassföraktande som populistisk. Men begreppet växte sig allt starkare och blev slutligen en ironisk term för den kulturella klass – kultureliten – att slänga sig med.  När Marie Söderqvist Tralau hösten 2009 kom ut med boken Status – Vägen till lycka reagerade många på samma sätt. Kritikerna menade att det här var 2000-talets socialdarwinism, att Söderqvist Tralau gjorde fattigdom skamligt och avfärdade alla strukturella analyser. Bokens huvudbudskap var att status och framgång leder till lycka.

Varför dessa häftiga reaktioner? Möjligen för att både Hägglund och Söderqvist Tralau trampade på en öm tå. De talade klarspråk om en alltmer allmängiltig samhällsbeskrivning, som de flesta skulle värja sig mot om den tydliggjordes, men likväl har accepterats.

I det liberala egenmaktssamhället kan alla nå framgång och status. De strukturella hindren har minskat, inte minst sedan en utbyggd högskola gjorde det möjligt för många fler att söka en högre utbildning. I det senaste numret av den liberala tidskriften Neo är temat klassresor och framgång. Här fastslås att Sverige inte längre är ett land av avundsjuka och jante, att det faktiskt är möjligt att vara framgångsrik klassresenär idag utan att mötas av missunnsamhet. Framgångsrika entreprenörer porträtteras och det konstateras att det gamla jämlikhetssamhället, där uppkomlingar effektivt trycktes ner, är på väg bort.

På samma vis skildrar också mer vänsterorienterade författare och skribenter klassresan. I antologin Tala om klass (2006) samlas texter av en rad framgångsrika kvinnor som gjort resan från arbetarklassförhållanden till medelklasstatus. Man diskuterar förvisso strukturella hinder och kvarvarande klassförvirring och skamkänslor över att ha lämnat dem som ”blev kvar”. Men i slutändan består alla texter av en tacksamhet och stolthet över att man tagit sig upp och nått personlig framgång, med en utgångspunkt i dåliga sociala förhållanden.

Den amerikanska drömmen har blivit svensk. Alla kan lyckas, alla har möjligheter att nå individuell framgång. Entreprenörscoacher uppmanar människor att ta vara på sina inneboende resurser, alla bör och kan arbeta kreativt. Den kreativa klassen har blivit norm. Det märks bland annat på arbetsmarknaden, där projektanställningar och frilans blir den alltmer rådande anställningsformen. En nedrustad anställningstrygghet och sämre arbetsmarknadsvillkor förklaras med en ökad individuell förutsättning att lyckas och slå sig fram, utan att begränsas av kollektivets villkor. Den kreativa klassen normerar också i levnadssätt där kreativitet och individualism premieras, före vardag, rutiner och monotoni. I ljuset av detta framstår varken Hägglunds eller Söderqvist Tralaus analyser särskilt provocerande.

Men det som blir kvar när vi på riktigt accepterat denna samhällsutveckling är de andra. De som arbetar 9-5 inom traditionella yrken, utan möjligheter att avancera. De som inte kämpar för att betraktas, utan bara är betraktare på den samhälleliga arenan. De som faktiskt också trivs med det.

Det finns några generella utgångspunkter för diskussionen. Den mer vänsterinriktade fokuserar antingen på denna grupp som offer. Utan egen röst, i behov av en stark stat och offentlig sektor. Det är ett kollektiv med samma viljor och utan individuell drivkraft. Man kan också välja att fokusera på heltiden och fast anställning som en norm som håller på att luckras upp av deltidsanställningar och vikariat.

Den liberala analysen handlar om en grupp av förtryckta individer som, på grund av en stark stat och höga skatter, fortfarande inte kunnat lösgöra sig och frigöra sin potential. Man ser en möjlig individuell utveckling, men som förvägras sin framgångssaga på grund av strävan efter ett jämlikt samhälle. Traditionella yrken, utan framgångspotential, är till synes omöjliga att skildra utan ett ideologiskt färgat raster. Oavsett vilket skildras de också som röstlösa offer i en massa.

Konsten och litteraturen har lika svårt att förhålla sig till framgångsvägran. Litteraturens klasskildringar består antingen av en klassresa eller av en socialrealistisk skildring av problem och förtryck. En litteratur som förmår att skildra icke-framgång, utan att därigenom gå den andra vägen; där misär och socialt utanförskap berättas, lyser fortfarande med sin frånvaro. De senaste romantillskotten som tolkats som arbetarskildringar, Susanna Alakoskis Håpas ni trifs bra i fengelset och Kristian Lundbergs Yarden, hyllas båda för deras starka socialrealism. Arbetarlitteraturen har på så vis delvis valt samma dikotomi som entreprenörscoacher och framgångsvurmare: Den som inte är framgångsrik lever ett monotont arbetarliv eller är socialt utslagen.

Vari består rädslan för att berätta alternativa historier? Hur kommer det sig att kulturen inte förmår berätta något om dem som säger tack, men nej tack till karriär och rampljus?
Förklaringen ligger delvis i att vi accepterat framgångshistorien. De som inte lyckades måste vara socialt utsatta på något vis. Antingen av höga skatter och jantelagen, eller av strukturella ordningar och förtryck. Delvis ligger det också i att diskussionen ständigt hotar att slå över i en socialdarwinistisk vokabulär om att vissa är mer lämpade för framgång än andra. Kulturvärlden består av människor som redan rest sig från 9-5-jobben och tillhör den kreativa klassen. Att rakt ut säga att det finns människor som de facto är lyckliga och nöjda med fast anställning i ett traditionellt lönearbete, utan anspråk på att synas eller klättra i karriärstegar är också att döma ut dem, enligt de gängse tankegångarna. Att använda sitt offentliga tolkningsutrymme för att förklara att andra människor är nöjda med sin position, när man själv befinner sig på en högre sådan, är enormt känsligt. Istället skämtar man ängsligt om ”verklighetens folk”, men tar starkt avstånd ifrån termen som sådan.

Tystnaden och frånvaron av alternativa skildringar bekräftar den framgångshistoria som vi alltmer har börjat ta för given. Väljer man självmant ett liv utan karriär och kreativitet blir man istället en tyst massa som inte är värd att skildras eller bemöta. De grupper som inte syns eller hörs blir istället slagträn i politiska debatter. När undersköterskans vardag aldrig skildras och dennes röst inte hörs är det fritt fram för att göra politiska poänger. När ingen berättar om köksbordssamtal hemma hos familjer kan Göran Hägglund förklara att det där inte pratas politik. Så länge varken kulturen eller politiken vågar diskutera levnadsöden bortom dikotomin framgång-social utsatthet lämnas arenan öppen att både göra politik och profit av den röstlösa massan.

Text publicerad i GP Kultur 14/3

Inför kvinnodagen blev jag tillfrågad av Elin & Siska, som driver en grym biblioteksblogg, att besvara några frågor kring feminism och litteratur. Här finns mina svar.

…Eller egentligen mammas och mina bästa vänners begäran, kommer mitt 8:e mars-tal som det lät igår:

Om man uppfostras i en heteronorm till att vara kvinna, fostras man in i en strävan efter att bli godkänd av en manlig blick. Genom mitt liv har jag pumpats med budskapet om vikten av att få mannens bekräftelse. Den där bekräftelsejakten sitter i ryggraden, den smyger sig in och blir ett invant mönster. Det mest bedrägliga med den är väl att den hänger samman med och så lätt smyger sig in i kärlek och flirtande på lika villkor. Ibland inser man inte att den gör det förrän det är försent och så lätt kan de förväxlas.

När jag har dejtat, flirtat med och haft relationer med tjejer har det inte varit samma sak. Jovisst har jag legat med magont av nervositet, stirrat på mobiltelefonen och tänkt att mitt stirrande liksom automatiskt ska leda till att hon smsar, undrat om jag duger och om hon verkligen vill ha mig, låtsas vara lite coolare än vad egentligen är och fått mitt hjärta krossat och blivit bedragen. Men jag har lyckats skilja ut de tjejerna från den allsmäktiga blicken, den som kan bedöma för ett kollektiv. Kvinnans blick är inte normerande, det är det mannens blick som är.

När jag var liten ville jag bara bli älskad, godkänd av en man. Jag såg Dirty Dancing och tänkte att en dag kommer en Johnny in i mitt liv också som kommer att ta min hand och föra mig in i strålkastarljuset. Nobody puts baby in a corner, han skulle liksom se att det var så med mig. 
Nu är jag äldre och jag borde vetat bättre. Men när jag rannsakar mig själv hittar jag så många tillfällen från de senaste åren då jag tummat på all min självständighet, allt jag tjatar om i form av frihet, jämlikhet och systerskap i jakten på att en manlig blick ska säga att jag är okej. Det finns så många situationer då jag borde agerat annorlunda. Då jag ändå faller dit. Här är en liten manual inför framtiden:

Hon: Ja men gud kolla hur hon går! Liksom hej, kolla på mig, titta på mig, jag är så himla snygg. Typisk sån brud som alla män faller för, det säger ju en hel del om samhället.

Jag: Jag vet! Men det är liksom såna som hon som gör att ingen feministisk förändring sker, som springer patriarkatets ärenden och konstruerar kvinnlighet fy fan.

Vad jag borde sagt: Jo, kanske det, men att sitta här och döma ut andra kvinnor är ju direkt feministiskt kontraproduktivt och är också sånt som gör att ingen förändring sker.

Han: Och sen backpackade jag i Asien yadayada och sen spelar jag i ett rockband som det går rätt bra för yadayada karriärkliv yadayada dåligt skämt yadayada spelning på rockklubb yadayada.

Jag: Men åhh vad spännande, haha, jahaa men guud!

Vad jag borde sagt: Alltså du är verkligen en intressant människa, men guess what? So am I! Och jag sitter inte här för att bekräfta ditt redan uppblåsta ego så ta och lyssna på mig en stund nu, annars går jag.

Han: Jomen nu är det ju faktiskt såhär att Rousseau menade blabla och om man sedan tar den här teorin av Sartre då va blabla *fortsätter dra tiotusen referenser*

Jag: Mmhm jaha okej jag förstår *känner mig underlägsen och dum*

Vad jag borde sagt: Alltså ursäkta, men om du stryker minst 75 % av alla dina skitnödiga referenser från den här diskussionen så kanske vi kan börja snacka på riktigt. Du använder bara alla de där källorna som en härskarteknik för att få mig att känna mig underlägsen och få mig att vara tyst, men jag har grymma åsikter så shut the fuck up and listen while I´m kickin it.

Han: Du har ju en sådan vacker kropp Elin, jag förstår inte varför du klagar och nojar, det är ju osexigt och avtändande om något så sluta med det!

Jag: Nä åh tack, det förstår inte jag heller egentligen, haha vad dumt.

Vad jag borde sagt: Jag klagar och nojar för att vi lever i ett samhälle där min kropp ständigt exploateras, bedöms och objektifieras. För att jag fått lära mig att min kropp inte duger som den är och att kroppen är min största tillgång och värsta fiende. Vidare har jag haft ätstörningar mer eller mindre under hela min tonårstid, precis som många andra tjejer haft på grund av det sjuka samhälle vi lever i. How sexy am I now mutherfucker?

Men inget av det här har jag ju sagt. Jag har bara fortsatt bekräftelsejaga istället och gått med på mäns halvdana okejanden. Jag har tagit små komplimanger, inte som komplimanger utan som kvitton på att jag är en godkänd människa, godkänd i en enda manlig blick som just då får representera ett helt samhälle.

Fy fan. Nu bryter vi mönstret. Jag vet hur sjukt svårt det är, men om vi inte ens försöker kämpa med att skapa jämlikhet, frihet och systerskap i den privata sfären hur kan vi då snacka om att ha en feministisk agenda och känna kvinnosolidaritet? Och hur kan vi någonsin få den grymma kärleken och flirtandet på lika villkor om vi faller in i stereotypa bekräftelsemönster istället?

Kom igen, Johnny är en jävla tönt som vill att han ska föra dig i styrdans till en sämpig 80-talslåt, han tror att han är den som bestämmer när du ska stå i rampljuset på andra brudars bekostnad och att du inte kan ta steget själv. Men nu ställer vi oss på scenen tillsammans och säger en gång för alla:
Jag behöver inte din lama bekräftelse, men jag förtjänar jävligt mycket respekt.

Jag glömde att ge en heads up om det på bloggen, men jag blev tillfrågad att tala på Bangs 8:e mars-fest på Södra Teatern för några veckor sedan. Hej ära och ursäkt att åka till Stockholm och gå på en garanterat grym fest! Så detta gjorde jag.

Och vilken kväll. Jag var barnsligt lycklig över loge med gratisöl och levde i någon slags barndomsdröm om rockstjärneliv och sedan gick jag upp på scenen inför en fullsatt kägelbana och glömde som vanligt bort hur jag skulle inleda och började babbla fritt om att känna sig som en rockstjärna och om texten som jag skrev när jag var bakfull. Sedan kom jag ihåg att det var en text som jag skulle läsa och jag läste och jag älskade en jublande, skrattande, applåderande publik som fucking skrattade och applåderade på just de ställen då jag hade hoppats att kanske någon i alla fall skulle skratta lite för sig själv.

Därefter träffade jag massor av folk, dansade, drack lite mer öl, gruppkramades med Bang-Sonja och Nicklas Alicki, dessa fantastiska redaktörer och festarrangörer, kramades och dansade lite mer och blev rodnande glad av alla dem som kom fram och sa ”tack, du var så bra”.

Det var en sån kväll då man fattar varför man sliter hemma vid skrivbordet över hopplösa sega strukturer och normer som aldrig verkar ruckas. Igår fick jag peppen tillbaka. Tack alla ni som var där och gav mig den.

Fotnot 1: Och missa för bövelen inte nya Bangnumret med tema nördar och feminism. Både jag, Gustav Almestad och Julia Skott har till exempel skrivit i numret och temat är smashin’.

Fotnot 2: Mitt tal var en grovt redigerad version av det här gamla bakfylleångest-blogginlägget.