Dennis Josefsson

Det är visst tänkt att Riksdagen imorgon ska rösta om ett erkännande av folkmordet i Armenien. Och jag kan inte förstå varför, eftersom det knappast är Riksdagens sak att ta beslut om sådana saker. Nu är det visserligen så att folkmord är en folkrättslig fråga, men det är också en historisk fråga. Därför är det minst sagt lustigt att en av dem som undertecknat motionen också vill avskaffa Forum för levande historia, och det kan ju noteras att också vänsterpartister är drivande i frågan om ett erkännande. Men Vänsterpartiet kanske har ändrat sig i frågan om FFLH.

Däremot är det inte så konstigt att utskottets betänkande i stort sett bara tar upp den folkrättsliga aspekten:

Utskottet anser att det inte ankommer på riksdagen, som ett representativt organ, att göra folkrättsliga ställningstaganden. Enligt utskottets uppfattning är fri forskning, fri tillgång till fakta och fri debatt utgångspunkter för en försoningsprocess som måste komma till stånd på många håll i det gamla osmanska imperiet. Samtidigt vill utskottet understryka vikten av att det internationella forskarsamfundet ges bästa möjliga förutsättningar för oberoende studier och diskussion om etniska och religiösa minoriteter vid upplösningen av det osmanska imperiet. Utskottet välkomnar att utrikesministern framfört synpunkter med denna innebörd till företrädare för den turkiska regeringen.

Detta är strax efter som utskottet noterat att ”ledande internationella och svenska forskare anser dock att det finns tillräckligt starka belägg för att betrakta övergreppen som ett folkmord”. Men också att ”Politiska beslut i andra länder som fastslår en viss historieskrivning kan i värsta fall leda till uppblossande intolerans mot religiösa minoriteter i Turkiet”, så det tvivelaktiga i statlig historieskrivning finns där. Om än inte som princip.

På SVT Debatt skriver idag Pierre Karatzian från Armeniska Riksförbundet i Sverige att Moderaterna blockerar ett erkännande.

Läser man Utrikesutskottets betänkande 2010:UU09 så framgår det tydligt att ett erkännande av folkmordet 1915 har stöd av en majoritet i Riksdagen. Men Utrikesutskottet väljer ändå att yrka avslag, på bland annat motionen 2008/09:U332 som kräver ett erkännande, med hänvisning till existerande överenskommelse inom Alliansen.

Efter att den rödgröna oppositionen deklarerat att man vid ett regeringsskifte kommer att erkänna folkmordet 1915 skulle det räcka med att stöd från ett borgerligt parti för att få en majoritet i riksdagen redan den 11 mars. Men de särskilda yttranden som har anförts till betänkande visar att Folkpartiet, Kristdemokraterna och Centern skulle kunna rösta för ett erkännande om det inte var för existerande överenskommelse under denna mandatperiod.

Lägger man ihop ett och ett så framkommer det ganska tydligt att det är Moderaterna och antagligen UD med utrikesminister Carl Bildt som håller tillbaka ett erkännande av folkmordet 1915 på armenier, assyrier/syrianer/kaldéer och pontiska greker.

Fast lite mer komplicerat än så är det nog. Två kristdemokrater, Annelie Enochson och Lennart Sacrédeus, och Folkpartiets Fredrik Malm undertecknade motionen om ett erkännande, och i betänkandets särskilda yttrande nämns det att dessa partier driver frågan.
Vad Folkpartisten och Kristdemokraterna i Utrikesutskottet, som inte är de som undertecknat motionen, skriver är följande:

Sverige har av tradition och under bred partipolitisk enighet ansett att man inte genom riksdagsbeslut ska fastställa vad som är att betrakta som folkmord utan låta den frågan avgöras genom en folkrättslig process i internationell domstol. Folkpartiet liberalerna och Kristdemokraterna har under denna mandatperiod gjort en överenskommelse om att vidmakthålla den linjen. Vi ingår därför i den majoritet som i betänkandet gör bedömningen att det inte ankommer på riksdagen, som ett representativt organ, att göra folkrättsliga ställningstaganden om att officiellt erkänna övergreppen 1915 som ett folkmord.

Centerpartisten Kerstin Lundgren använder samma formuleringar, och lägger till att ”Detta ställningstagande kan därmed inte heller tolkas som ett förnekande av [folkmordet].” Och alla dessa företrädare skriver också att det kan bli en annan bedömning i framtiden.

Att det finns en överväldigande majoritet för ett erkännande är nog högst osäkert. Det verkar inte som att riksdagspolitikerna gått kvinna och man ur huse för att underteckna motionen, och man måste förstås ta hänsyn till vad den där överenskommelsen egentligen säger (och om den tagits fram med folkmordet i Armenien i åtanke) för att avgöra Moderaternas roll. Personligen är jag mest irriterad över att det krävs en överenskommelse för att politiker ska avstå från att besluta om folkrättsliga frågor som också har med historieskrivningen att göra.

Uppdatering:
Sakine Madon skriver på Newsmill att det är skamligt om Sverige inte erkänner folkmordet. Jag håller inte med, och övertygas varken av hennes beskrivning av utskottets yttrande eller argument. Jämför

Alliansen verkar inte vara överens; KD och FP har lagt ett särskilt yttrande där det som ägde rum kallas för folkmord. Att utrikesutskottet inte vill att riksdagen ska erkänna folkmordet står däremot klart, i ett rörigt betänkande radar man upp tomma argument. Ett är att eftersom folkmordet inträffade före 1948 års konvention går det inte att erkänna. Men i så fall skulle Sverige inte heller erkänna Förintelsen som ett folkmord, eftersom Förintelsen begicks innan folkmordskonventionen trädde i kraft.

med

I betänkande 2007/08:UU9 konstaterade utskottet, i likhet med vad som anförts i flera betänkanden tidigare under 2000-talet, att händelserna inträffade vid tiden för första världskriget och innan den nuvarande turkiska staten upprättades. Någon officiell svensk syn har inte formulerats i frågan om övergreppen under det osmanska riket var ett folkmord. Folkmord betraktas inom modern folkrätt som ett brott som medför ansvar, oberoende om en stat är part till relevanta konventioner eller inte. Folkmord definieras främst i folkmordskonventionen från 1948. Andra relevanta juridiska instrument inkluderar stadgarna för tribunalen för Rwanda och Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen. Frågan om huruvida ett brott begåtts mot dessa avgörs av juridiska instanser. Utskottet menar att det som drabbade armenier, assyrier/syrianer och kaldéer under det osmanska rikets tid sannolikt skulle betraktas som folkmord enligt 1948 års konvention, om den hade varit i kraft vid den aktuella tidpunkten.

Påståendet att Folkmordskonventionen inte heller skulle erkänna Förintelsen som ett folkmord är besynnerligt med tanke på att just Förintelsen var anledningen till konventionen kom till.

Man kan också jämföra Sakines

Det råder oenighet bland experter och ”det behövs ytterligare forskning”, är ett annat påstående. Men det finns inga seriösa forskare – historiker och folkrättsexperter – som förnekar folkmordet. Arkiven i varje större europeiskt land innehåller material som inte lämnar någon plats för tvekan om att det var en utrotningskampanj som ägde rum under första världskriget. I tidigare riksdagsdebatter har frågan ”Vilka seriösa forskare förnekar folkmordet?” ställts många gånger, utan att få ett svar. Det finns nämligen inget att svara.

med betänkandets

Utskottet vill i likhet med tidigare understryka att det är viktigt att de massakrer som drabbat armenier, assyrier/syrianer, kaldéer och pontiska greker kan diskuteras öppet. Om detta ska bli möjligt krävs förutom öppenhet också förutsättningslös historisk forskning. Utskottet vill understryka vikten av att det internationella forskarsamfundet ges bästa möjliga förutsättningar för oberoende studier och diskussion om etniska och religiösa minoriteter vid upplösningen av det osmanska imperiet. Enligt turkiska myndigheter är de osmanska arkiven nu öppna för oberoende forskare. Utskottet vill understryka betydelsen av full öppenhet i alla relevanta arkiv, också i andra länder.

Politiska beslut i andra länder som fastslår en viss historieskrivning kan i värsta fall leda till uppblossande intolerans mot religiösa minoriteter i Turkiet.

Det råder fortfarande oenighet om bl.a. de bakomliggande orsakerna till olika händelseförlopp i anslutning till det osmanska imperiets sönderfall och hur dessa händelser ska rubriceras. En rad ledande internationella och svenska forskare anser dock att det finns tillräckligt starka belägg för att betrakta övergreppen som ett folkmord.

Sakine tar över huvud taget inte upp frågan om Riksdagen ska fatta beslut i folkrättsliga frågor, vilket ju alltså var utskottets huvudsakliga invändning. Frågan om historieskrivningen bemöter hon med följande:

”Men ska svenska politiker verkligen ta ställning till historiska händelser?” är en intressant fråga som ställs. Då ska man ha klart för sig att frågan om folkmordet redan är politiserad. I Turkiet riskerar människor fängelse, eller livet som i journalisten Hrant Dinks fall för tre år sedan, för att tala om det. Det är i den kontexten ett markerande ska ses. Att erkänna ett folkmord är inte detsamma som att inte låta folkmordsförnekare eller kritiker att yttra sig. Här har Sverige en sund inställning till yttrandefrihet, som inte minst våra EU-parlamentariker bör sprida till Centraleuropeiska länder.

För det första, att frågan är redan är politiserad är ingen anledning till att man ska delta i det spelet. För det andra är det väl ingen som påstår att ett erkännande skulle hindra andra från att yttra sig. Problemet är, alltså precis som i fallet med Forum för levande historia, att staten sanktionerar en viss syn på en historisk händelse. Det är i princip ingen skillnad från att staten t.ex. sanktionerar en viss religion (som sker i successionsordningen). Man kan diskutera i vilken utsträckning staten kan vara neutral, men det är absolut inte samma sak som att den aktivt väljer att inte vara det.

Det här är intressant, på så vis att det låter underligt och att man nog vill ha mer information. Greklands premiärminister Giorgos Papandreou har tagit sig till USA för att be Obama om att ta hedge-fonder i örat.

Papandreou hänvisar till rapporter om att några amerikanska fonder har använt skuldkrisen till att i maskopi med varandra attackera euron. Papandreou varnar för följderna av ett sådant agerande.

[...]

- Samvetslösa marknadsaktörer tjänar miljarder varje dag genom att spekulera i ett grekiskt misslyckande att klara finansiella åtaganden, sade Papandreou.

Vilket kanske kan kallas att skjuta budbäraren. Om nu fonder har blankat, det vill säga sålt värdepapper de inte äger för att spekulera i kursnedgång*, så skulle det finnas en motkraft om en stor del av marknaden ansåg att det inte alls ser så mörkt ut. Man kanske skulle kunna tänka sig att det faktiskt ser ganska mörkt ut.

I princip hände samma sak i Sverige hösten 1992. Envetet höll politikerna och Riksbanken hårt i den fasta kronkursen, det hade de inte behövt att göra om det inte fanns en underliggande kris som gjorde att en mer ”verklig” kronkurs var lägre än den fasta. Den där räntan på de famösa 500 procenten var ju inte för nöjes skull.

Hösten 2008 förbjöds blankning i vissa länder, efter att det använts för att spekulera mot banker. Man behöver inte vara alltför minnesgod för att komma ihåg att en finanskris gjorde att banker hade stora problem, vilket vissa människor utnyttjade. Det var inte blankningen i sig som var problemet, det var enbart en reaktion på mer grundläggande orsaker.

Däremot är det möjligt att spekulationerna snabbar på förloppen. Men det innebär att det är verkligen dags för grekerna (och andra länder i Europa) att ta tag i sina problem. På samma sätt som att vi skulle gått över till rörlig växelkurs i Sverige mycket tidigare än vad vi gjorde. Det är inte budbärarna som är problemet.

* Liten anekdot: en vän till mig arrangerade ett par föredrag om ett datorprogram som skulle hjälpa en med Teknisk analys. Något som inte intresserade mig varken före eller efter, men det var i alla fall gratis fika. Program-konstruktören förklarade att det var mycket enkelt, man skulle blanka när det så passade enligt de grafer som programmet tog fram. Fast jag tror inte att någon frågade honom varför han ägnade tid åt att kränga datorprogram om det nu var så enkelt att tjäna pengar med hjälp av teknisk analys och blankning.

Ska man verkligen börja en artikel om hemundervisning genom att införa en definition av demokrati som gör begreppet mycket luddigt? Den inkvoterade Roland Poirier Martinsson:

För länge sedan frågade jag filosofen Bengt Hansson om hans definition av demokrati. Han svarade, ”Att människor har rätt att bestämma över sin vardag”. Det var ett egensinnigt och bra svar. Istället för att ta fasta på konstitutionella aspekter eller demokratin som process eller maktöverföring, naglade Bengt fast folkstyret vid dess nödvändiga grund. Konstitutioner, deliberativa processer och maktöverföring kan inte vara exempel på demokrati. De är medel att uppnå demokrati, att säkra människors rätt att bestämma över sin vardag. Mot det målet bör sedan metoderna mätas.

Men nu finns det ju mängder av begrepp som också kan beskriva rätten att bestämma över sin vardag. Frihet, till exempel. Alltså kan man ju tänka sig att ordet demokrati behöver en mer konkret innebörd, där man tar upp sådant som konstitutioner, deliberativa processer och maktöverföring. Inte minst eftersom demokrati traditionellt, och RPM är ju vanligtvis bisarrt förtjust i traditioner, beskriver det som händer när människor (demos, typ) träffas för att komma överens i sammanhang som inte nödvändigtvis har med vardagen att göra. Och det visar att det finns spänningar mellan olika perspektiv.

Som han använder ordet blir det nu ytterligare en anledning att tolka demokratiskt som ”bra” och odemokratiskt som ”dåligt”, utan att specificera närmare vad som är problemet och vad det ens har med demokrati att göra.

Vi vet ju att Roland har problem med ord. Det är inte utan att man undrar vad det är för stackars barn som tvingats att bli undervisad av honom.

Uppdatering:
Sedan kan man förstås läsa Mårten Schultz om sakfrågan.

Uppdatering 2:
Roland ringde precis och ville att jag skulle ta bort omnämnandet av hans barn, att det var osmakligt. Det står honom förstås fritt att anse det, och under andra omständigheter hade jag kunnat lyssna på vad han sagt. Tyvärr fick jag inte förklara att jag ansåg hans artikel, och mycket annat som han skrivit, var korkad och att han personligen nog borde ta mest illa upp, han lade på med orden ”jag tänker inte argumentera”. Nu är jag förstås tillräckligt obstinat för att inte lyssna på människor som kräver saker utan att vilja lyssna själva. Och jag påminner om att han är chef för Timbros medieinstitut, det upphör inte att förvåna.

Jag tror att den här debatten om avdrag för hushållsnära tjänster var havererad redan från början. Alltså inte förra veckan, utan för fyra år sedan när förslaget dök upp. Jag minns den här vänsterpartistiska debattartikeln, baserad på beräkningar som var lika bisarra som den retorik som användes. Det är i alla fall ganska tyst om de där 17 miljarderna idag (för att inte tala om 100 000 sysselsatta).

Som tur är finns det en del som vill hyfsa debatten. Som Fredrik, Isobel och inte minst Andreas tre inlägg. Det kanske finns fler, men i så fall har jag missat det.

Men det största problemet är att diskuteras utifrån ett så snävt perspektiv. För eller emot avdrag för hushållsnära tjänster. Det skymmer sikten för den större fråga som ändå nämns gång efter annan men som sedan ignoreras, att vi har ett beskattningsproblem där tjänstesektorn inte mår bra. Personligen har jag svårt att tänka mig att den borgerliga regeringen skulle komma upp med förslaget om RUT-avdrag i en situation där allt var gott och väl.

Vid ett tillfälle då det allra bästa – massiv skattereform – inte går att genomföra får man förlita sig till det näst bästa. Eller om det är knepigare än så; kanske det tredje, fjärde eller femte bästa. Alltså, då det på kort sikt inte går att genomföra en skattereform så får man hitta på lösningar inom delområden. Lösningar som i sig är långt från optimala. Det är sådant som gjort att vi fått ROT-avdrag vid ett flertal tillfällen, och nu också avdrag för hushållsnära tjänster.

Vilket område som man väljer att reformera kan förstås diskutera. Och då kan man ju fundera på varför just sådant som en del väljer att kalla för pigor blir sanktionerat. Samtidigt är inte andra perspektiv irrelevanta, man kan ju tänka sig att just hushållsnära tjänster är ett extra effektivt område för reformer. Eller att det inte är det. Men det bör ändå diskuteras utan att det stannar vid herrskap och tjänstefolk. På samma sätt som att det går att diskutera andra skattefrågor utifrån andra perspektiv än rättvisa och fördelning, och till exempel komma fram till att förmögenhetsskatt kanske inte är helt optimal.

Så när nu oppositionen meddelat att de ska ta bort RUT- och ROT-avdrag om de kommer till makten så kan man ju tänka sig att kräva ett svar på vad de har tänkt sig i stället. Jag vet att det är lite av en vattendelare – och att den går tvärs igenom de rödgröna – det finns såklart de som enbart bryr sig om fördelningsfrågor, och ibland påstår att det inte alls finns något som kan kallas för effektivitetsproblem eller anser det perspektivet vara fult (nyliberalt tror jag minsann de brukar kalla det). Så den lika tudelade som grundläggande frågan är om de anser att de finns ett problem inom tjänstesektorn över huvud taget, och vad de i så fall har tänkt att göra åt det.

Men jag håller inte andan.

~

Okej, inlägget blev längre än vad det var tänkt. Jag hade också tänkt nämna en artikel publicerad för några år sedan av Cordelia Fine: Will Working Mothers’ Brains Explode? The Popular New Genre of Neurosexism.

A number of recent popular books about gender differences have drawn on the neuroscientific literature to support the claim that certain psychological differences between the sexes are ‘hard-wired’. This article highlights some of the ethical implications that arise from both factual and conceptual errors propagated by such books.

Det kändes relevant i anslutning till det jag skrev om förra veckan, om det där med hjärnan och jämlikhet. En bok av Fine om neurosexism kommer senare i år, den verkar vara intressant.