Feed aggregator

Jag förstår varför så många kan tänka sig att rösta på Sverigedemokraterna. De gör det av hat, förakt och hopp.

Det är samma anledningar som gör att jag väljer att rösta på Piratpartiet. De är det alternativ jag ogillar minst, men framför allt är de otestade. Någonstans finns en strimma hopp att de ska kunna ta med sig något annat in i det ruttnande, inavlade träsk som svensk politik är idag.

Under valår pendlar jag mellan rödglödgad vrede, avgrundsdjupt förakt och total uppgivenhet. Det svenska politiska systemet premierar ryggradslöshet, maktmissbruk och populism. Det finns några få lysande undantag på individnivå; politiker som är intellektuellt hederliga och följer sin ideologi.

I Sverige är den politiska debatten ett skyttegravskrig som handlar om indoktrinering och skolning av de egna. Det handlar om att föra fram sitt budskap på ett sätt som stärker fanatismen bland de egna, samtidigt som man förvanskar det så att alla, som inte blint tror på sin ledare vare sig hen heter Mona eller Fredrik, tänker ”Ah, det där är ju inte så dumt”. Vi kan kalla fenomenet ”politisk hederlighet”.

Jag tror att det hela bäst sammanfattas av Jesper Nilssons inställning, @redundans, när han och jag försökte diskutera politik på Twitter:

Politik är kaderverksamhet. Det handlar om skolning av sina egna. Om muskler av stål.

(Hela konversationen kan följas bakåt från denna tweet)

Nu är Jesper Nilsson inte politiker, men han beskriver den svenska politiken perfekt: en kaderverksamhet där de egna ska skolas och motståndarna ska skjutas ner. Motståndarnas budbärare måste dö, oavsett bud, och det egna ansiktet måste räddas oavsett vad.

Ett perfekt exempel på hur djupt det här systemet sitter är Anders Wallner. Han tillhör en av dem som jag ser som undantag i den ryggradslösa massa den svenska politiker utgör. Att debattera politik med honom är en frisk fläkt, eftersom hans ståndpunkter grundar sig i ideologi och eftersom han ser skillnad på moraliserande argument, faktaargument och känsloyttringar. Men i pressade situationer tillhör han till syvende och sist kadern ”De rödgröna”, som alla andra politiker skolad att prioritera politisk strategi framför väljar-respekt.

För ett tag sedan körde de rödgröna ett utspel som just inbegrep ”politisk hederlighet”. I korta drag bad de Riksdagens Utredningstjänst räkna på deras tänkta politik. Resultatet blev, som Fredrik Westerlund beskriver det:

som att be RUT att räkna antalet cyklar och sedan slå fast att det inte finns några bilar.

Även RUT påpekade felen i sitt resultat. De rödgröna valde att inte ta med RUT:s egen anmärkning, och har sedan dess (mig veterligen) inte bemött de förfrågningar om förtydligande de fått.

Anders Wallners reaktion när Fredrik Westerlund ställde frågan var:

Om siffrorna inte stämmer är det, mig veterligen, riksdagens utredningstjänst som inte kan räkna.

Ryggradsreaktionen är alltså inte att den egna kadern kan ha fel. Den är att tjänstemän vars uppdrag är att serva politiker med objektivitet, utan tanke på partipolitisk tillhörighet, inte kan utföra sitt jobb korrekt.

Tänk nu att de rödgröna varit McDonalds. Ryggradsreaktionen för en representant hade inte varit ”skyll på leverantören”, den hade varit ”det här måste undersökas, jag ber att få återkomma”. Och sedan själv undersökt det, eller hänvisat till någon som kan ge ett svar.

I ett idealsamhälle skulle politiker se sig själva som talespersoner för företag. Vi skulle se politiska aktivister som brinner för att lyfta fram det varumärke man gillar istället för att klanka ner på motståndet, på samma sätt som jag aldrig skulle börja klanka på GB bara för att jag gillar Ben&Jerry’s. Det är en lång väg dit, men som alla långa resor börjar den med ett litet steg. Och det är att bryta de etablerade partiernas dominans och föra in något nytt. Jag hoppas bara att det blir i form av Piratpartiet och inte i form av Sverigedemokraterna.

Feel free to Flattr this post at flattr.com, if you like it.

No related posts.

Relaterade inlägg tack vare Yet Another Related Posts Plugin.

Att oljejätten BP har betett sig mer än klandervärt under den pågående oljekatastrofen i Mexikanska golfen är nog de flesta ense om. Kritiken berör mycket, men särskilt illa blir det när en arrogant Tony Hayward påstår att de arbetare som blivit sjuka när de sanerat olja nog har blivit matförgiftade. Olja blir man inte sjuk av.

Nu framkommer att BP även har manipulerat bilder för att framstå som mer aktivt i arbetet mot oljeutsläppet. Det är obegripligt hur ett så stort företag, med all den kompetens det borde besitta, kan agera på det sättet och ta de riskerna. Det måste rimligen ha varit medvetet om att någon skulle upptäcka manipuleringen förr eller senare. Å andra sidan kan företagets anseende knappast sjunka mycket lägre.

Vidare är det oförståeligt hur oljeborrning kan fortgå utan att oljebolagen lär sig förhindra nya oljeutsläpp och, framför allt, effektivisera saneringsarbetet. Det är som om händelsen i Mexikanska golfen är världshistoriens första oljekatastrof, som om något liknande aldrig inträffat tidigare. Trots att det har just det.

Sommarens kvällstidningsrapportering har till stor del handlat om två män: Före detta polischef Göran Lindberg och tidigare arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin. Det må vara på grund av skilda grader av anklagelser, men anklagelserna mot dem båda har också bestått av flytande gränser kring sex och brott. Diskussionerna har inte bara handlat om eventuella sexköp och våldtäkt mot barn, utan även sexchattar, yngre hustru, väskinnehåll och BDSM.

Tidigare i år (GP 28 april) skrev jag, på denna sida, om medias funktion som en ny skampåle. Genom att diskutera offentliga personers privata förehavanden skapas och reproduceras sexuella normer. Kvällstidningar, krönikörer och bloggare både legitimerar och stigmatiserar privata angelägenheter. I fallen Tiger Woods och Jonas Bergström gällde det aktuella ”brottet” otrohet. Här fanns inget juridiskt incitament och ingen rättslig åtgärd, varför medias uthängning och diskussionerna kring deras etik blev det enda reglerande och dömande kring deras handlingar.

Så är inte fallen Lindberg och Littorin. Gällande Lindberg finns ett åtal och en brottsrubricering. Rättegången har pågått de senaste veckorna och dom väntas i slutet av juli. I Littorins ärende är det eventuella brottet förvisso preskriberat, ord står mot ord och Aftonbladets källa kan uppfattas som vag och otillräcklig. Likväl rör sig anklagelsen om ett brott mot sexköpslagen.

Problemet är att när brott rörande sex når media, i synnerhet kvällspress, grumlas och förskjuts gränserna. Dagen efter att anklagelserna mot Littorin offentliggjorts konstaterade Aftonbladet på rubrikplats att Sven Otto Littorin sexchattat med okända kvinnor. Samma dag skrev Annette Kullenberg i Expressen om hur Sven Otto Littorin tagit ut skilsmässa och inlett en relation med en yngre kvinna. Artiklar kring Göran Lindbergs våldtäktsåtal har till större delen handlat om innehåll i hans väska och BDSM-böjelser. I flera texter omnämns detaljer ur övergreppen som ”bisarra”. Lindberg har försvarat sig med att de hade ”vanligt sex”. Faktumet att Lindberg varit känd som jämställdhetsdebattör och föreläsare inom ämnet gör sitt till, inte bara gällande våldtäktsåtalet. Att en man som diskuterar jämställdhet samtidigt packar ner piskor i en väska, är något som många krönikörer förfasat sig över.

Det som varit en brottsrubricering kommer således att handla om så mycket mer än så. Böjelser, intressen, otrohet, sexchattande och yngre kvinnor blir en del av kvällspressens sexualmoraliska diskurs, där läsaren förväntas förfasas. Handlingar stigmatiseras, samtidigt som de icke-normaliseras i ett skimmer av snaskighet och chock.

Samtidigt finns en agenda, företrädesevis bland liberala debattörer och i bloggar, som går åt rakt motsatt håll. Littorin-fallet har blivit ett startskott för en ny våg av kritik mot sexköpslagen där anklagelsen ofta behäftats med det nedsättande begreppet ”moralism”. Samtidigt menar påfallande många att alla omständigheter kring Lindberg-målet, såsom vilka handlingar som utfördes och som kan ha en juridisk betydelse ifråga om brottsrubricering, är fullständigt ointressanta. Här används alltså, i synnerhet Littorin, som ett bevis på det moralistiska förtryck som begränsar individens fria vilja och aktörskap. Eventuella ifrågasättanden av vad som skett diskuteras i termer av ”moraliserande”.

Det handlar om två diametralt motsatta sexualmoraliska utgångspunkter. Det de har gemensamt är att de båda misslyckas med att hålla isär en juridisk och allmängiltig diskussion. Gränserna blir flytande i onödan och plötsligt måste de både försvaras och kritiseras. Resultatet blir en debatt kring sexualbrott där inga längre är offer eller förövare, skyldiga eller oskyldiga, utan snarare en diskussion om vad som är normalt och accepterat eller ej.

De som gärna slänger sig med begreppen ”moralism” och ”moraliserande” verkar omedvetna om att de åsikter de företräder också uttrycker en moral. En etisk diskurs där normalitet och juridiska interventioner i exempelvis sexköp ifrågasätts är också en form av moralism. Istället för att mötas i en diskussion om vad respektive etiska ståndpunkter och tankar kring sexualitet egentligen innebär hamnar dock den samtida debatten kring sexualitet och sexualbrott ständigt kring ett varsitt skrikande läger. De chockerade kvällstidningslöpsedlarna möter prostitutionsivrare och frågan är om någon blir klokare eller friare av det.

Text publicerad i GP Kultur 22/7

What are we to make of this photograph? Who is saying HELP ME? Is this a men’s toilet or a women’s? Is the victim hidden behind the wall? There’s something fundamentally wrong with the grammar of this warning. And then Emma Thompson - is she identifying with the person crying help? or perhaps a bit nonplussed, or distracted by the dirtiness of the sink.

Here Emma is on surer ground: the correct response is dismay and disapproval that sexual acts could be written on a list with prices next to them. Unless it’s the prices that bother her - or the amounts of time. Do the men beside the movie star not look slightly uncomfortable? Of course the menu-price list is a fit-up invented by some intern who didn’t know how these things work.

Emma with Mr Costa of UNODC. Is that an anti-trafficking mural painted on the wavy metal wall? It turns out to be part of a giant installation. The fake bathroom and price list must be inside.

The big letters on top spell JOURNEY.

Here’s that picture from the front. Now it’s clearer that the viewer is being asked Is this sexy to you? At least I think so. But who is meant to answer? And what if some viewers’ response is Yes, in fact, I find it sexy ? Awkward.

My point is not to claim that trafficking is a joke or efforts to stop it always ridiculous but to suggest that many attempts at campaigning (these included) are confusing, non-educational and belittling to real victims. Or is the whole exercise simply meant to demonstrate a set of values for people who already share them?

De flesta människor jag känner tycker om musik. Hur kommer det sig? En ny studie, ”Joint Music Making Promotes Prosocial Behavior in 4-Year-Old Children”, publicerad i Evolution and Human Behavior, anför en evolutionär teori som rör musikens förmåga att binda samman:

Humans are the only primates that make music. But the evolutionary origins and functions of music are unclear. Given that in traditional cultures music making and dancing are often integral parts of important group ceremonies such as initiation rites, weddings or preparations for battle, one hypothesis is that music evolved into a tool that fosters social bonding and group cohesion, ultimately increasing prosocial in-group behavior and cooperation. Here we provide support for this hypothesis by showing that joint music making among 4-year-old children increases subsequent spontaneous cooperative and helpful behavior, relative to a carefully matched control condition with the same level of social and linguistic interaction but no music. Among other functional mechanisms, we propose that music making, including joint singing and dancing, encourages the participants to keep a constant audiovisual representation of the collective intention and shared goal of vocalizing and moving together in time — thereby effectively satisfying the intrinsic human desire to share emotions, experiences and activities with others.

Jag finner resultaten och tesen rimliga. Det är nog ingen slump att organisationer — alltifrån staten till kyrkor och revolutionära kampgrupper — använder sig av musik för att försöka skapa enhet och glöd. Vad sägs om ”Rule Britannia” som exempel?

Själv blir jag, som individualist-atomist-autonomist, nervös av musikens förmåga att verka i riktning mot gemenskap och närhet. Det kanske kan förklara varför musiken inte spelar en så stor roll i mitt liv och varför jag, särskilt teoretiskt, kan tilltalas av udda, dissonant musik som snarast skrämmer iväg andra. (Måhända indikerar det att jag är hjärnskadad. Eller neurotisk.) Det normala verkar hursomhelst vara att söka gruppgemenskap genom musik — eller åtminstone att uppleva sådan gemenskap av musik.

Karl Palmås har på egen hand nyintroducerat Gabriel Tarde i Sverige samt gjort en mycket lyckad koppling till kopimi. Startskottet gavs i december 2007 då Kalle refererade några nya artiklar av Bruno Latour och Vincent-Antonin Lépinay. Två år senare utkom den engelska utgåvan av dessas bok, The science of passionate interests. An introduction to Gabriel Tarde’s economic anthropology. Boken kan betraktas som en introduktion till Psychologie Économique från 1902.

Jag vill delge några kritiska kommentarer kring hur Latour och Lépinay presenterar Tarde (för enkelhets skull refererar jag fortsättningvis bara till Latour). Vad jag finner problematiskt är hur Latour gör en högubbe av Marx som han låtsas polemisera mot. Det är synd, för nyupptäckten av en kopimistisk Tarde förtjänar bättre än att underordnas en reaktiv retorik.

Redan i bokens första mening hänvisar Latour till Das Kapital. Han uppställer Marx kontra Tarde, så att läsaren kan förvänta sig en seriös konfrontation: Das Kapital kontra Psychologie Économique. Men ingenting sådant sker. Faktum är att referensen till Das Kapital aldrig återkommer efter de första tre trosidorna. Därefter nöjer sig Latour med sporadiska utfall gentemot ortodoxa marxister och accepterar då helt deras uppfattning av vad Marx stod för.

Tarde såg marknaden som ett spel av passioner, skriver Latour, medan Marx bara hade öga för “det kalla kalkylerandets fruktansvärda frammarsch”. Latour fastslår att Marx förstod all mänsklig historia i termer av strukturer och universella lagar. Sedan invänder han att vare sig “klasskamp” eller “den fria marknaden” utgör ekonomins eviga grund. Detta har han helt rätt i, men poängen är rätt billig och räcker knappast för att uppfylla vad som utlovas i bokens introduktion.

Visst utgav Marx och Engels år 1848 en rätt dålig pamflett känd som Det kommunistiska manifestet, där de påstod att “all hittillsvarande historia är historien om klasskamp”. Någon sådan historiefilosofi återfanns däremot inte i Marx’ huvudverk Kapitalet (1863), en bok som handlar just om kapitalet, inte om universella lagar för mänskligt samhällsliv.

Latour försöker också inhämta en billig poäng genom att dissa dialektiken:

No superior law guides this world towards a denouement through the play of negativity and contradiction. There is, contrary to the notebooks of the young Marx, no adventure of subject and object at play in these issues of capital and labor.

Även här vänder sig Latour mot den ortodoxa marxismens tradition, utan att orka ta itu med Das Kapital och de senaste femtio årens nyläsningar. Särskilt relevant är här den “värdekritiska” strömningen (se exempelvis Moishe Postone, tyska tidskriften Krisis och en artikel i nya Endnotes) och vad som benämns som “systematisk dialektik“.
Dessa läsningar av Marx (Das Kapital och Grundrisse) ser inte dialektiken som en naturlag, vilket Engels och andra marxister gärna ville göra. Enligt värdekritikerna är Hegels dialektik högst relevant, men bara som beskrivning av kapitalets logik. Spelet mellan subjekt och objekt är intimt förbundet med varuformens dubbelkaraktär av bruksvärde och bytesvärde. Arbetet är inte den eviga grunden för mänskligt välstånd, som Smith och Ricardo hade hävdat. Arbetsvärdeläran innebär att det är arbete som skapar värde, men “värde” är enligt värdekritikerna en specifikt kapitalistisk form för välstånd. Dessa resonemang ligger egentligen inte så långt från hur Tarde/Latour problematiserar innebörden i värde/värdering, så det är trist att Latour gör sitt bästa för att blockera en korsbefruktning.

Paradoxalt nog kan man se det som att det i slutändan är Latour som fastnar i strukturer och eviga lagar. Han är så ivrig att polemisera mot tanken på Kapitalismen att han implicit konstruerar en cybernetiskt anstruken bild av världen som självreglerande system. Olika “smittor” lever i ekologier som tydligen har starka mekanismer av negativ återkoppling, eftersom det det aldrig är möjligt för någon viss smitta att dominera, att parasitera eller att eskalera bortom kontroll. Sådana outtalade premisser urvattnar smittontologin, berövar den sin potential att förstå rent monstruösa fenomen.

Låt oss tänka kapitalet som en smitta, eller en slags kod eller mjukvara. Smittan kretsar kring varuformens dubbelkaraktär och behovet av att via arbete urvinna mervärde för att smittan ska kunna replikera sig själv. Låt oss för tillfället glömma frågan om klasser. Låt oss bara konstatera att kapitalsmittan har utbrett sig något oerhört under ett par hundra års tid. Att så skedde kan ha många skäl, men när processen väl var igång tycktes den få eget liv – någon form av positiv återkoppling sattes i spel. Eftersom kapitalsmittans utbredning har skett på bekostnad av andra smittor går det möjligen att tala om en likriktning eller i metaforiska termer en “avkylning”, fast det är delvis en annan fråga. Låt oss helt enkelt säga att “kapitalismen” bara är ett förenklande namn som har satts på denna smittoutbredning, inte på en struktur som följer historiska lagar om uppgång och fall.

Utifrån ett sådant synsätt är det uppenbart att vi har nytta av såväl Marx som Tarde. Var skulle konflikten ligga? Men när Latour insisterar på att Marx och Tarde är oförenliga, drivs han till att förneka möjligheten för en smitta att (mer än tillfälligtvis) dominera andra smittor. Jag kan inte se att Latour lyckas visa varför det skulle vara otänkbart att betrakta “kapitalismen” som en särdeles framgångsrik spridning av en smitta, som muterat några gånger på vägen.

(Kanske kan dessa frågeställningar rent av bli ämne för en göteborgsk podcast?)

Helt självgott tipsar jag om min egen debattartikel i Svenska Dagbladet.

Avslutningen:

Jag tror att ni läsare om ni tänker efter kan dra er till minnes exempel på alla de sju ovanstående härskarteknikerna, när de utövats mot små partier från Kristdemokrater på 70-talet via Miljöpartister på 80-talet till Feminister, Piratpartister och Sverigedemokrater i nutid.

Jag talar inte bara i egen sak i egenskap av Piratpartist här. Vi har bestämt oss för att ta oss över tröskeln. Vi hämtar styrka ur vår underdog-position. Vi citerar Ghandi och tror på framgång: ”First they ignore you, then they laugh at you, then they fight you, then you win.”

• Dela det här på del.icio.us
• Digga det här!
• Dela det här på Facebook
• Posta på Google Buzz
• Pusha det här på Pusha
• Skicka den här till SlashDot
• Snubblat på något bra? Dela det på StumbleUpon
• Twittra det här!

Intressant? brännpunkt debatt piratelive Politik tips

Att svenska kvinnor har för vana att fabricera historier för att vinna vårdnadstvister är inget nytt. Oftast tar sig sådana historier uttryck av antydningar om att fadern minsann tafsar på sina egna ungar, vilket är tillräckligt för att hela den statsfeministiska apparaten ska gå igång. Ett otal oskyldiga fäder har fått skaka galler för sådana anklagelser, men sedermera friats genom personliga ingripanden av bland andra förre justitiekanslern.

Oftast går det inte så långt, men bara att en process dras igång kan leda till kafkaliknande absurditeter, vilket en känd mangaexpert och japanofil nyligen fått känna av. Historien är att han efter en separation anklagades för just att ha tafsat på den egna dottern, vilket dock aldrig resulterade i något från statens sida.

Däremot beslöt åklagarmyndigheten av någon anledning att genomföra en husrannsakan efter att denna anklagan yttrats en andra gång, efter ytterligare ett år. Vid husrannsakan beslagtog man mannens dator och genomsökte den med ljus och lykta efter bevis. Man hittar ingenting relaterat till anklagelserna, men däremot 51 stycken tecknade bilder av suspekt karaktär (jämte tre miljoner andra av mindre suspekt karaktär).

Mannen är alltså till professionen expert på sådana japanska tecknade bilder, och för den som är det allra minsta insatt i mangakulturen (漫画) kommer det inte som någon överraskning att det förekommer nakna småbarn och för ett svenskt öga synnerligen sjuka illustrationer – de har i Japan inte samma konnotation som i Sverige, och de framkallar där heller inte samma slags reaktioner; det rör sig om skildringar som förekommer helt öppet i medier och om fantasier man utan blinkning kan skämta om.

I själva verket är det mycket förvånande att man inte hittade fler än ynka 51 bilder. Det är nog tur att mannen inte var mer intresserad av hentaikulturen (変態, pervers), som är avsevärt mer perverterad även om det då oftast rör sig om fullvuxna figurer.

Mannen åtalades hur som helst, och befanns i tingsrätten skyldig till barnpornografibrott. Han dömdes att betala 80 dagsböter. I domslutet framgår att rätten anser att de tecknade bilderna är ”av pornografisk natur, det vill säga ägnade att vädja åt sexualdriften”. Detta kan bara innebära att domare med nämndemän i fallet är pedofiler, eftersom bilderna tydligen vädjade till deras sexualdrift – manga, lolicon, shotacon, hentai och så vidare har i regel inte den funktionen på normala betraktare och är inte i någon mening pornografi.

Detta ska tydligen vara det första fall som prövats i svensk rätt allt sedan det synnerligen olyckliga innehavsförbudet klubbades igenom efter en lång och hetsig debatt. Att det inte prövats tidigare lär bero på att de flesta domstolar nog ser lite mer praktiskt på saker och ting än vad som här var fallet.

Vi ska vara medvetna om att det är just denna typ av ”dokumenterade övergrepp på seriefigur”, som stammar främst från Japan och USA, som filtreras av den svenska polisen på initiativ av den extrema kristna organisationen Ecpat (End child prostitution in Asian tourism). Det är material som även USA försökt förbjuda, men som friades av högsta domstolen på författningsbasis. Eftersom det inte går att rättsligen komma åt sådant material i USA, Japan och större delen av Västeuropa vill man därför censurera internet.

Tingsrätten har i fallet inte tagit någon som helst hänsyn till mannens profession och expertis, utan gått helt efter lagens bokstav, trots att man har tolkningsrätt i avsaknad av ett prejudikat. Det är en mycket märklig dom, och man kan bara hoppas att mannen överklagar den. Domen är även märklig i så måtto att den ringa mängden bilder inte ens utgör kriterium för straffbarhet, enligt gällande prejudikat – vanligen ger tiotusentals bilder av fotografisk natur (föreställande verkliga barn) villkorlig dom.

För oss andra är det här ytterligare en varning om att den fascistiska staten redan är här. Gräv ner dina serietidningar och se för i helvete till att kryptera dina hårddiskar om du inte redan gjort det! Det här fallet visar att staten är beredd att söka igenom den oskyldigaste nörds privata egendom på vilka lösa boliner som helst.

EU parlamentet röstar för IPRED2 i första läsningen. IPRED2 (Intellectual Property Rights Enforcement Directive 2) är ett direktiv som ytterligare ska förstärka skyddet för upphovsrätten i EU-rätten. Detta sker bland annat genom att upphovsrättsliga intrång och anstiftan och medhjälp till upphovsrättsliga intrång blir straffrättsligt sanktionerade inom hela EU. Men slaget om IPRED2 har bara börjat. Nu när parlamentet ställt sig bakom blir desto viktigare att vi får in Piratpartiet i riksdagen så att nästa svenska regering gör motstånd i ministerrådet.

EDIT: RÄTTELSE – Efter Björn Odlunds kommentar nedan har jag försökt hitta bekräftelse på detta. Jag hade fångat upp det på diverse bloggar och på Twitter. Jag har inte hittat bekräftelse någonstans, men låter texten stå kvar med denna rättelse.

Hos HAX och på Europaportalen ser jag att de svenska socialdemokratiska europaparlamentarikerna inte röstade emot Swiftavtalet när det var uppe i parlamentet, trots att det dagen innan sagt att det skulle göra det. Frågan om överföring av europeiska bankuppgifter i bulk till USA och dess underättelsetjänster känns ju bara ännu mer brännande när man läser om Washington Posts avslöjanden om privatiseringen av det mest centrala en stat företar sig.

Vision 2022 rullar vidare. Idag skriver Isak Gerson så bländande om kunskap att jag vill krama honom – hårt.

Marcus skrev häromdagen om 73 000 bloggar som bara försvann när bloggtjänsten Blogetery stängdes ner. Då visste vi inget om varför. Nu har vi fått veta att någon av dessa 73 000 bloggar innehöll information med kopplingar till terroristnätverk som till exempel bombtillverkningstips och namnlistor på tänkbara mål. Mortfiles skriver mer.

I Aftonbladet får vi beskedet av Henrik von Sydow att Moderaterna inte stöder Copyswedes tankar på förändringar av privatkopieringsavgiften. Skönt att höra, nu hoppas vi bara att det beskedet gäller även efter valet. Farmor Gun pekar mig till en ledarskribent med sunda åsikter. På ledarplats i Norrtelje tidning läser vi apropå Copyswede propå:

Det är helt enkelt inte möjligt att ersätta fiktiva intäktsförluster som utvecklingen kan tänkas ge upphov till. Att klämma åt all teknik som potentiellt kan rymma piratkopior är ohållbart. Privatkopieringsersättningen är en dålig princip som likt fonografen bör förpassas till historien snarare än uppdateras i takt med iPhone.

• Dela det här på del.icio.us
• Digga det här!
• Dela det här på Facebook
• Posta på Google Buzz
• Pusha det här på Pusha
• Skicka den här till SlashDot
• Snubblat på något bra? Dela det på StumbleUpon
• Twittra det här!

Intressant? copyswede IPRED2 piratelive piratpartiet SWIFT vision 2022

Konkurrensen på tidningsmarknaden är stenhård. I Göteborg såg jag att Anders Öhrman har fått hård konkurrens – kanske framför allt när det gäller innehåll. Denna tidning återfanns i en Presstop-butik:

Tidningen om Väder

Skämt åsido, det finns riktigt bra livsstilsmagasin som riktar sig till bögar. Jag hoppas att det finns minst lika bra som riktar sig till flator. Jag tror att det är svårt att göra ett och samma som riktar sig till hela HTB-samhället. Här är samma grej som när det gäller programpunkterna på Pride: HBT-samhället måste våga stå enade utåt, men vara diversifierade inåt och erkänna att ibland har bögar och flator nästan ingenting gemensamt, och ibland har de massor. Liksom homosexuella och transpersoner. Hur som helst, varje gång Winq landar i brevlådan blir jag jävligt glad. Den kommer bara ut varannan månad, men i gengäld innehåller varje nummer mer substans än QX i Anders Öhrmans tappning lyckas åstadkomma på ett år.

Winq

var flattr_wp_ver = '0.9.11'; var flattr_uid = 'kazarnowicz'; var flattr_url = 'http://www.asiktstorped.se'; var flattr_lng = 'sv_SE'; var flattr_cat = 'text'; var flattr_tag = 'blog,wordpress,rss,feed'; var flattr_btn = 'large'; var flattr_tle = 'Åsiktstorped'; var flattr_dsc = 'Det är inte ett yrke. Det är en livsstil.';

Feel free to Flattr this post at flattr.com, if you like it.

Related posts:

1. Mitt drömbröllop: QX + konkursförvaltare Jag har för länge sedan slutat förvänta mig att QX...
2. En manual i köande för tunnelbane- och bussresenärer Stockholmare har lika mycket hyfs i kollektivtrafiken u [...]...
3. Lite salongsfähig homofobi funkar även på Twitter Ibland blir jag påmind om att homofobi fortfarande ans [...]...

Relaterade inlägg tack vare Yet Another Related Posts Plugin.

För några dagar sen skrev Niklas Dougherty (tidigare känd som Blogge Bloggelito) om att kristdemokratern säljer med sex. Han funderade då över möjligheten för Piratpartiet på detta område:

Därmed inte sagt att inte också piratpartiet borde ta sig en titt på the babe theory of political movement och ragga fram några särdeles bildsköna piratbabes att använda i spurten av valrörelsen.

Idag såg jag en tweet där han bad om piratprylar. Jag frågade om jag kunde hjälpa till. Sammanfattningsvis kom vi överens om att jag skulle fixa piratkläder så skulle han stå för brudarna och fotograferandet. (En rimlig deal, han har både en bättre kamera och bättre tillgång på snygga brudar än jag.)

Nu är ballonger, kepsar, paraplyer, tröjor med mera på väg till Malmö. Niklas lovade en massa fina CC BY-licencierade bilder i högupplösning för os att använda i kampanjande eller på våra bloggar. Han lovade också att tjejerna skulle behålla tröjorna på.

Det ska bli spännande att se resultatet.

Om ni vill hjälpa till med det 900 kronor stora hål i plånboken som piratprylarna till Niklas grävde så hör av för kontonummer.

• Dela det här på del.icio.us
• Digga det här!
• Dela det här på Facebook
• Posta på Google Buzz
• Pusha det här på Pusha
• Skicka den här till SlashDot
• Snubblat på något bra? Dela det på StumbleUpon
• Twittra det här!

Intressant? blogge bloggelito inposure piratelive piratpartiet tjejfotografering

Ännu en Expressenartikel att förundras över, lite glatt. Folkpartisten Camilla Lindberg och vänsterpartisten Marianne Berg i en gemensam debattartikel mot sexköpslagen! Och den är mycket bra, den enda mening jag hakar upp mig lite på är "Vi bör inte okritiskt tro myter om 'den lyckliga horan'". Finns sådana myter verkligen (kvar) eller handlar det mer om en myt om en myt? Om den här alltid åberopade myten om "den lyckliga horan" verkligen finns idag så undrar jag vem som egentligen förfäktar den. För jag tycker aldrig jag hör någon ge uttryck för den. Finns den måste den kanske i så fall uttryckas bortanför den offentliga debatten? Jag skulle i alla fall önska att alla dessa som åberopar bilden skulle vilja ge några konkreta provexempel på den.

Anyways. Att en sådan här text kommer från Liberati-Camilla är ju inget att förvånas över; mer förvånande (för mig) är att den också kommer från Marianne Berg. Go Marianne! Hoppas du inte får problem med dina partikamrater nu.

Jerry Lee Lewis, Chantilly Lace live från 1983. Svänger!

I dagens Aftonblad läser jag Carl-Michael Edenborgs ”inpass” om serieöversättaren/seriekännaren som blev fälld häromdagen för barnpornografibrott. Han är kritisk till barnpornografilagens utformning som gör att även tecknade bilder som saknar ett avbildat offer är olagliga eftersom de anses kränka barn i allmänhet:

En tecknad bild av ett naket barn är alltså enligt polisen ”ett dokumenterat övergrepp mot ett barn” (vilket barn?). Om du själv ritar en sådan bild och inte visar den för någon så är den inte ett övergrepp. Denna bisarra logik pekar mot lagens dunkla motiv: det handlar inte om att skydda barn, utan om att beveka samhällets demoner och ursäkta kontrollsamhällets perversa utbredning.

Folkpartisten Mattias Lönnqvist skriver också om fallet med utgångspunkt i sitt serieintresse och avslutar:

Som en kort sammanfattning: givetvis ska vi skydda barnen från övergrepp och sexuella handlingar med barn ska fortsatt vara förbjudet. Likaledes är det helt ok förbjuda framställningar som kräver att ett brott begås för att de ska kunna framställas; att förbjuda foton med barnpornografi, eller spelfilmer med detsamma är faktiskt ok.

Men, låt oss sluta låtsas som om förbud mot teckningar handlar om någonting annat än moral. De som vill att dessa ska vara förbjudna gör det av moraliska skäl, eftersom de anser sig vara finare än andra. Låt oss sluta med morallagar. Låt oss sluta med censur. Låt oss sluta jaga de som gillar lite ovanligare tecknade serier. Snälla?

Jag har också ett stort intresse för vuxenserier. Jag har barn som är besatta av den mangakultur som den dömde mannen är expert på och översättare av. Dessutom hatar jag tankeförbud, moralistiska inskränkningar i yttrandefriheten och gammaldags sexualmoral. En oerhört duktig svensk konstnär har blivit dömd för utövandet av sitt konstnärskap. Det är vad som hänt.

Eftersom jag tagit hem domen så vet jag vem den dömde mannen är, men jag vill inte publicera det utan hans tillstånd, därför kan jag inte visa exempel på hans konstnärskap som översättare av serier i världsklass. (Ni får tro mig på mitt ord eller själva göra researchen.)

Om domen

Serieöversättaren döms för ringa barnpornografibrott till 80 dagsböter å 310 kronor (dvs 24.800 kronor) samt ska betala  500 kronor till brottsofferfonden och återbetala 5.000 kronor till staten för sina för försvarskostnader. Han får dessutom de beslagtagna hårddiskarna förverkade.

Så står det i domen, men det som inte står i domen, men som jag skulle vilja tillägga är att han dessutom för evigt är stämplad som misstänkt pedofil.

I domen kan man läsa följande om brottet:

I samband med husrannsakan hemma hos NN togs datorer och andra lagringsmedia i beslag. De visade sig innehålla vad polisen betecknat som barnpornografiskt material i form av 51 stycken aktivt sparade bilder. Samtliga bilder är tecknade. Åtalet omfattar dessa bilder.

Brottet är alltså innehav av 51 stycken teckningar sparade på en hårddisk.

Så här beskrivs den tilltalades syn på saken i domen:

NN har i förhör uppgett att han sparat bilderna efter att han hittat dem via Internet. Han är till yrket översättare och betraktas enligt egen uppgift som en av Sveriges mest framstående kännare av japanska serier. I hans arbete ingår att känna till utvecklingen av teckningar och serier inom detta område. En del bilder har han laddat ner från Internet direkt från privata tecknares egna hemsidor, andra har han fått då de bilagts komprimerade filer med annat material. Syftet med att spara bilderna har varit att använda dem som exempelmaterial för honom själv eller andra. Hans intresse för dem har varit både professionellt och privat. Han har 
förvarat bilderna i en mapp avsedd för lite ”tveksamt” material. Personligen har han ansett vissa av bilderna obehagliga, andra har han funnit tilltalande estetiskt. Han har sett vissa av bilderna som erotiskt kittlande. Han kan dock inte minnas om han tittat på de bilder som visats under förhandlingen. I Japan är denna typ av teckningar allmänt tillgängliga. Han har i sin ägo uppskattningsvis 400 japanska seriealbum av liknande slag och har inte haft en tanke på att materialet kunnat vara olagligt. Han bryr sig inte om bilderna och han skulle inte ha laddat ner dem om han hade vetat att de kunde vara olagliga.

De 51 teckningar synes vara japanska vuxenserieteckningar som är allmänt tillgängliga på internet och i den japanska seriehandeln.

Domstolen beskriver sakförhållandena så här:

De bilder 51 bilder som förevisats har ostridigt funnits sparade på datorer och hårddiskar som tillhört NN. Han har således innehaft bilderna. De bilder som förevisats tingsrätten är till stor del av pornografisk natur, det vill säga ägnade att vädja åt sexualdriften. Teckningarna föreställer människor som inte fullbordat sin pubertetsutveckling och därför är att betrakta som barn.

Här får vi veta att teckningarna föreställer barn och att de är ägnade att vädja åt sexualdriften. Det här är problemet med morallagar. Vi får domare som grundar sina domslut på bedömningar av vad som är ägnat att vädja åt sexualdriften. Vems sexualdrift? Din, min, den tilltalades, eller domarens? Det finns folk som tänder på Berlinmuren.

Tingsrättens resonemang:

De undantag som medgivits för ett icke-kriminaliserat innehav av barnpornografiskt material på grund av konstnärlig frihet bilder gäller endast den som själv målar, tecknar eller på annat sätt hantverksmässigt framställer en barnpornografisk bild. Undantag enligt ovan får dessutom endast ske under förutsättning att bilden inte är avsedd att spridas vidare till andra. I detta fall har NN innehaft bilder tecknade av andra, vilket innebär att dessa spritts och överlåtits. Att se innehavet av bilderna som straffbart innebär under dessa förutsättningar inte någon inskränkning av NN:s egen konstnärliga frihet.

Enligt lagen är det inte kriminellt att inneha sina egna teckningar. I det här fallet var teckningarna från internet, således kommer inte den tilltalade undan genom att hänvisa till sitt eget konstnärskap.

Tingsrättens resonemang (forts):

NN har hävdat att innehavet av bilderna med hänsyn till hans arbete som kännare av japanska serier och översättare är att se som försvarligt. Bestämmelsen om försvarligt innehav av barnpornografi ska dock enligt förarbeten (prop. 1997/98:43 sid. 92 ff.) tolkas mycket restriktivt. Behov av att inneha bilderna för forskning kan i detta fall inte anses ha förelegat. Några särskilda omständigheter som skulle göra innehavet befogat finns inte.

Att man arbetar med japanska vuxenserier tillåter inte innehav av japanska vuxenserier. Så klart, eftersom den här typen av serier inte får ges ut i Sverige, så kan det ju inte finnas ett behov av att översätta eller för den delen titta på dem.

Tingsrättens resonemang (forts):

Att det i detta fall inte är fråga om några dokumenterade sexuella övergrepp mot verkliga barn innebär inte att bilderna i sig inte är barnpornografiska. En tanke med att barnpornografibestämmelsen placerats i brottsbalkens kapitel om brott mot allmän ordning och inte bland sexualbrotten är att markera att det inte krävs någon koppling till ett visst övergrepp för straffansvar. Syftet med bestämmelsen är inte enbart att skydda avbildade barn, utan också att skydda barn i allmänhet från kränkning (prop. 1997/98:43 sid. 79.) Varje företeende av en barnpornografisk bild utgör en straffvärd kränkning av barn i allmänhet. Lagens skyddsintresse får enligt dessa uttalanden anses omfatta både enskilda barn och barn i allmänhet.

Nu kommer vi till den springande punkten. Det offerlösa brottet. Barnpornografi är förbjudet i Sverige inte för att skydda de barn som avbildas, utan för att skydda någon slags idé om det skyddslösa barnet. Alltså kopplas inte brottet till något övergrepp, utan alla sexuella skildringar av barn även de som inget barn varit inblandade i framställningen av är olagliga. Det betyder alltså att man förbjudit människors fantasier. Man har dessutom gjort det på ett sådant sätt att bedömningen med nödvändighet blir subjektiv genom att innehavsförbudet gäller de bilder av barn som är ägnade att vädja åt sexualdriften. Jag påminner om mitt inlägg om tolkningen av ett fotografi av ett barn från för någon månad sen.

I Sverige är vissa människors fantasier förbjudna. Jag anser att det är beklämmande!

• Dela det här på del.icio.us
• Digga det här!
• Dela det här på Facebook
• Posta på Google Buzz
• Pusha det här på Pusha
• Skicka den här till SlashDot
• Snubblat på något bra? Dela det på StumbleUpon
• Twittra det här!

Intressant? barnpornografi manga moralism vuxenserier yttrandefrihet

Uppdatering: Bibi har hittat ett nytt hem. Han kommer bo hos Agnes. Tack!

Det bär mig emot att skriva det här inlägget, men jag har vetat att dagen skulle komma ända sedan i höstas då jag flyttade till egen lägenhet igen. Det handlar om min katt, Bibi, som behöver ett nytt hem.

Bibi är en hankatt på fyra och ett halvt år, han föddes i januari eller februari 2006, och jag har haft honom sedan februari 2007. Han är kastrerad, skötsam och har bott i lägenhet i hela sitt liv. Det senaste halvåret har han rest runt en del eftersom att jag på grund av arbete och annat inte är hemma så långa sträck i taget. Det är också anledningen till att jag måste hitta ett nytt hem till honom, det är helt enkelt inte sjyst mot en katt att lämna honom ensam för ofta, eller låta honom flänga runt hos olika kattvakter som han gjort det senaste halvåret.

Jag vet att det knappast finns någon större marknad för halvgamla hankatter. Bibi är ju inte ens tjock. Han hade dessutom urinsten i julas, och fick åka akut till veterinär, vilket innebär att han fortfarande får specialfoder ibland för att förhindra att det händer igen. Han väger visserligen upp det genom att nästan vara lika social som en hund (en jämförelse vissa kattälskare säkert skulle rata), och att vara lagom uppmärksamhetssökande.

Han har som sagt bara levt som innekatt, är van vid att resa i bur, både tåg, buss och bil, och har varit utsatt för mina småsyskon under kortare perioder. Han har inte varit störtförtjust i hundar (men heller inte träffat så många), men fungerat bra med andra katter. Sen är han ju givetvis världens sötaste och bästaste katt och allt sånt där, men det behöver jag väl knappt skriva.

Just nu bor katten i Malmö, men desto snabbare han kan få ett nytt hem, desto bättre. Allra helst i närheten, men jag kan frakta katten till tex. Stockholm, Halmstad eller Växjö-trakten utan problem. Efter att ha haft ett par intresserade som dragit sig ut börjar nu läget bli akut. Min förhoppning är trots allt att det skulle kunna finnas någon där ute som vill ha en o-tjock defekt halvgammal katt ändå. I så fall, lämna en kommentar, eller skicka ett mail. Plz.

Martin Moberg berättar i en kommentar på Livbåten och på sin egen blogg att det var datastrul som orsakade det försvunna inlägget som jag efterlyste i morse.

Martin använder min skärmdump för att rekonstruera inlägget.

Det har rört upp riktigt stora känslostormar efter att jag igår kväll publicerat ett inlägg om Erik Laaksos inlägg om att han stödjer Piratpartiet; tyvärr hade jag inte gjort en länkning korrekt med mera. Det är misstag som jag tar till mig och ämnar inte göra om dem; nedan återfinns det inlägg som försvann för mig (jag plockade således inte bort det med flit) Tack för skärmdumpen, Göran

Jag beklagar verkligen Martins missöde och är glad att jag kunde vara till hjälp. Bättre än en skärmdump är naturligtvis orginaltexten som jag fiskat upp ur RSS:en. Därför publicerar jag den också.

Om man kallar sig socialdemokrat; varför då propagera för ett annat parti? från Martin Mobergs blogg av Martin Moberg Jag är av den bestämda uppfattningen, säger man sig vara socialdemokrat och står för de värderingarna; då ska man inte propagera för att folk ska lägga sin röst på Piratpartiet om 60 dagar. Claes Krantz skriver följande om Erik Laaksos helprilliga tilltag (utdrag):

Man häpnar lite över att någon som säger sig vara socialdemokrat och har en position som en av de mest inflytelserika bloggarna i Sverige nu använder den för att propagera för piratpartiet i valet 2010. Har Laakso inte fattat att valet 2010 bestäms av några 100.00 röster fram eller tillbaka. Vill han att PP ett parti som sagt de lika gärna kan rösta med Fredrik Reinfeldt och alliansen som de rödgröna beroende på vad de får ut och som klart sagt att de inte kommer att ta ställning i frågor utanför deras kärnområden ska bli det avgörande vågmästare i riksdagen de nästa 4 åren?

Jag ställer samma fråga som i rubriken; om man kallar sig socialdemokrat (som Erik Laakso gör) varför då propagera för ett annat parti i valet den 19 september?? Relaterat: Peter Andersson om spelar sociala medier någon roll, fler blogginlägg på netroots, rödgrön.se vår samarbetsblogg, politometern, bloggar.se

• Dela det här på del.icio.us
• Digga det här!
• Dela det här på Facebook
• Posta på Google Buzz
• Pusha det här på Pusha
• Skicka den här till SlashDot
• Snubblat på något bra? Dela det på StumbleUpon
• Twittra det här!

Intressant? Bloggande hjälpsamhet missöden piratelive piratpartiet socialdemokraterna

När variationen i fattigdom (eller välstånd) mellan världen diskuteras, brukar både kort- och långsiktiga förklaringar anges: kvaliteten på institutionerna, kolonialismen och vädret är tre exempel. I en ny studie, ”Was the Wealth of Nations Determined in 1000 BC?”, publicerad i American Economic Journal: Macroeconomics, presenteras resultat som tyder på en mycket långsiktig bestämningsfaktor av dagens välståndsnivåer:

The main finding of this paper is a simple one. Technology in 1500 AD is associated with the wealth of nations today. This is robust to including continent dummies and geographic controls, so it is not just driven by “Europe versus Africa” or “tropical versus temperate zones.” There are two notable parts of the finding. The first is that technology as old as 1500 AD is a historical correlate of development when we consider that most historical discussions of developing countries start with post-1500 European contact and colonization. The second notable aspect of our finding is that the magnitude of the association between historical technology adoption and current development is nontrivial. In our baseline specification for migration-adjusted technology, going from having none to having adopted all the technologies available in 1500 AD is associated with an increase in current per capita GDP by a factor of 26. More realistically, after including a battery of controls, this multiple is still between 5.9 and 13.3.

Sambandet illustreras i denna plott:

Ett fascinerande resultat, som pekar på att det finns faktorer som påverkar välstånd som inte så lätt ändras. Kvarvarande skillnader kan alltså, tycks det, i hög grad förklaras av historiska teknologinivåer. Icke desto mindre tycker jag det är viktigt att betona att det finns faktorer som går att påverka — och mycket riktigt har en hel del fattigdom försvunnit i världen de senaste decennierna, vilket har påpekats av bl.a. Xavier Sala-í-Martin, Robert Lucas och Jagdish Bhagwati. En vidare fråga är: Vad bestämde teknologinivåerna år 1500 (förutom tidigare teknologinivåer)?

Tips: William Easterly. Se, för övrigt, min kritik av användandet av förkortningarna ”BC” och ”AD”.

"Lagen är också ett uttryck för den svenska drömmen om det rena folkhemmet. Andra uttryck för denna har varit lobotomi av psykiskt sjuka, tvångssteriliseringar av "socialhygieniska" skäl, samt kriminalisiering och patologisering av homosexualiteten. Protester har avvisats med att "staten vill dig bara väl och vet vad som är bäst för dig". Idag gäller detta, fortfarande av samma anledningar, sexhandeln."Det enda positiva med sexköpsryktena kring Sven Otto Littorin är att debatten om sexköpslagen har vaknat till liv igen. Både på nätet och i gammelmedia. I dag gör Camilla Lindberg (FP) och Marianne Berg (V) ett blocköverskridande upprop mot sexköpslagen i Expressen. Det är av stor betydelse att det är just blocköverskridande. Det gör det svårare att avfärda som "extremliberalers cynism" när även en vänsterpartist är med på tåget. Dessutom är artikeln skriven av två kvinnor som argumenterar utifrån ett kvinnoperspektiv, vilket ger extra tyngd åt argumentationen än om någon manlig sexliberal skulle vara undertecknare.

Radikalfeministiska plattityder är säkerligen att vänta som svar.

Se även fortsatt kritik mot sexköpslagsutredningen:
Utredningen är inte vetenskapligt gjord (Fredrick Federley m.fl.)
Utvärderingen av sexköpslagen är en vetenskaplig skandal (Susanne Dodillet)

Visst är det lite märkligt att vi förväntas se ned på de sexsäljare som säger att de arbetar för pengar och inte för sin inre lycka allena - samtidigt som alla vi andra gör just detta...? Varför ska vi särbehandla sexsäljare och kräva att de är uttalat lyckliga varje dag de kliver upp och jobbar samtidigt som vi andra har rätt att klaga på och hata våra 9-17-jobb utan att någon tycker att det är konstigt?

De som är genuint lyckliga av sina arbeten är nog i minoritet. Och även dessa lär sucka högljutt ibland. Spelar månne vår mytbild om den lyckliga tillvaron med lyckliga människor, där dåliga skolbetyg i skolan leder till diskrimineringsdiskussioner och minsta motgång till depressioner, en roll här?

Även globala klyftor kan mätas på många olika sätt. Här är ett diagram med trevlig trend från FNs World Development Report 2009.

I OECD-länder verkar priset för ett treminuterssamtal till USA ha stabiliserats: En jämvikt givet graden av konkurrens och marginalkostnaden med rådande teknologi, förmodligen.

Alla andra regioner i världen rör sig snabbt mot denna låga nivå. Snabbast är fallet i problemregionen nummer ett: Afrika söder om Sahara.