Boken Klassisk feminism

släpps 8 mars

2009

Ett år försenat. Men ett år är inte ett förlorat år, det är ett år av arbete, svett, skratt och tårar.  

Ibland undrar jag lite smått om inte titeln borde vara i stil med

Sitter själen i fittan?

Om ni inte upptäckt XKCD ännu, gör det nu.

Noterar att Hax är bloggkung, stort grattis, verkligen väl förunnat, och de som röstats fram till de fina platserna i täten är alla förunnade efter gott arbete och kvalitet i bland annat intergritetsfrågorna.

***

Att jag knipit röster och hamnat på en 17:e-plats övergår faktiskt min förståelsehorisont med så mycket konkurrens och i mitt eget tycke bättre bloggnerv än jag själv uppvisat under alldeles för lång tid. Kanske en sådan där kick i ändan jag behöver. Tack så hemskt mycket, det gjorde mig glad, och det nya året känns ännu finare och fräshare än jag kunnat föreställa mig om än lite genant och chockerande.

En patologisk lista på 12 låtar att avsluta året med, here goes. 

1. Yoko Ono - Walking On Thin Ice

It aint me really, det är hon som alltid lämnar mig med ett enormt hål i hjärtat i livet och i döden. Men jag upptäckte att den 19 november i år kom och gick utan att känna hjärtat brista, glömde bort det, så jag antar att hon upphört vara den döda mamman och blivit mamma. Sorg är konstigt.

2. James - Getting Away With It All (Messed Up)

Bitter emo är bäst.

Are you aching for the blade
That's o.k.
We're insured

3. Patti Smith - Nirvana cover - Smells Like Teen Spirit

Patti tyckte att Kurts röst påminde om en banjo när hon hörde låten, det är hur förtjusande som helst att tänka på. Och jag är för gammal för att orka vara arg jämt, nästa år bestämmer jag mig för att försöka växa upp och göra mogna medelålders saker, som att ha paraply när det regnar och sopsortera och tänka på renoveringar och världsfreden sånt där...om vi tror på det, för att bli vuxen Vuxen känns mest som eskapism fast det ska vara tvärtom sägs det. 

4 Siouxsie And The Banshees - Christine

Jag såg dem/henne en gång för länge sedan. Jag lyckades reta upp en hel mobb med nynazister på den koncerten, den där sorten som aldrig fattade den äkta skinkulturen utan bara importerade och översatte till ett hat. Jag sparkade en av dem på benen, sedan sprang vi för livet. Har jag sagt att jag alltid varit sjukt obstinat?

5. Morrissey - Live - Speedway

Går inte att förklara den där kärleken till Morrissey, men detta är det närmaste vi kommer. There's nothing left to break. 

6. Björk - Play Dead

När jag var liten i skolan brukade jag slåss. Det enklaste var dock att krocka sin skalle i väggen några gånger, och le medan blodet rann över pannan. Sedan påstod någon att självdestruktivitet var något dåligt. Hur då? Jag skrämde ju ungarna från vettet som i en japansk skräckfilm. 

7. The Cure - Pictures Of You

Jag kan vara vad som helst. Någon kallade mig en gång för social kameolont. Jag vet inte ännu om det är bra eller dåligt.  

8. Depeche Mode - A Pain That I'm Used To

När jag rasade ihop - jag blev kockocrazy på riktigt - var det sista min chef sa: men du är ju alltid så glad och arbetssam, hur ska man förstå att något är fel? Kanske det var blodet i pannan som saknades, det kanske var normalt att jobba 120 timmar i veckan, hålla käften och vara tacksam.

9. Massive Attack - Heat Miser

Något för oss som brukar andas i papperspåsar. Något av en theme och lärt mig att det värsta som kan hända är inte att dö utan att känna dödsångest. 

10. Garbage - The Trick Is To Keep Breathing

Jag har alltid haft en soft spot för Garbage. 

11. PJ Harvey - When Under Ether

De flesta vet nog inte vad låten handlar om, men den som varit med om det känner definitivt igen första raden. Detta är inte första raden:

When under ether
The mind comes alive
But conscious of nothing
But the will to survive

12. Assemblage 23 - Damaged 

Inte mitt fel: jag är bara produkten av livet jag levt. Somehow I'll manage. Konstigt men när allt ser hopplöst ut är det svårt att tänka sig att man kan tänka bakåt och tänka att: shit, jag överlevde. Hur svårt det än är finns alltid det där framtida scenariet, bra att tänka på ibland när det känns hårt, hopplöst och helt omöjligt att ta sig igenom. Håll ut!

Gott nytt år! Och äntligen är detta skitår snart över, vi höll på att gå sönder, hela familjen, men vi står här nu och blickar bakåt och tänker alla att: 

shit, vi överlevde. 

Tack för inspiration till detta bland annat: Mymlan, Blogge, Josh, deeped

...och kopplingen till en fri marknad och censurambitioner som mest av allt tyder på samma gamla staten och kapitalet sitter i samma båt och skyddar varandra, fast på grund av att staten är kapitalet också.

Camilla Lindberg och Fredrik Westerlund:

Regeringen måste öppna upp spelmarknaden

Oscar Swartz:

Spelutredningen hotar internets grundtanke

Jag förstår faktiskt inte Andreas Ekströms krönika alls, det tycks som den journalistiska "kritiken" vilar på fenomenet att ett nytt parti uppstår; inte vad Piratpartiet faktiskt är, för varje ny politisk rörelse vaknar ju ur något slags missnöje, så har det alltid varit. Så uppstod den amerikanska revolutionen och konstitutionen vilar på ett politiskt missnöje, så uppstod politiska partier för somliga var inte nöjda, det vilar Barack Obamas presidentskap på, så uppstod ryska revolutionen, tja, så uppstod Miljöpartiet och så vidare. Och var för sig kan de förstås kritiseras som politiska fenomen, men Ekström verkar ha fastnat i fenomenet att politiska partier uppstår som kritiserbart som sådant. Huruvida det har likheter med Ny Demokrati är lika tomt som att peka på att solen går ned och upp. Huruvida någon piratpartist är hånfull kanske är intressant precis som det var intressant med Fichtelius Persson-dokumentär där Sveriges drygaste politiker målades fram, och som jag konstaterade häromkvällen är den troligen det mest lysande som gjorts i den moderna svenska moderna journalistiska historien* bortsett från IB-affären, men då krävs det nog lite mer hantverk och journalistiska ambitioner. 

Piratpartiet förtjänar att kritiseras på egna ben och för sin egen politik, att de är intressanta gör dem inte som sådana kritiserbara. Lika lite som någon skulle komma på idén att kritisera Socialdemokraterna för att de intresserar norrlänningar mer än säg stockholmare. 

Se Dennis post.

*) Ja, jag har helt bytt fot, retrospektivt är den ju helt makalös.

på en politikerblogg nära dig.

vi har några förslag om vad som krävs för att slippa Gud.

En sak förtjänar dock lite mer text. 

Rätten till sitt liv inbegriper rätten till sin död

För fyra år sedan dog min mamma i cancer. Det gick mycket fort från att upptäcka cancern (augusti) till att dö (november). Det var en upplevelse få vill vara med om. Den vägen skall vi alla vandra att vi kommer alla dö på endera vis. Den minsta trösten i att dö är att få göra det med så lite smärta som möjligt. Jag är tacksam för att hon fick genomlida de sista timmarna smärtfritt och att hon fick vara medvetslös och troligen helt omedveten, tack morfin och tack läkare och personal som inte snålade på någonting och talade inte ett endaste ord om att dö med värdighet. Det finns inget speciellt värdigt att dö när det inbegriper smärta och skit. Man bara hoppas det går fort. Min mammas kropp slutade fungera centimeter för centimeter, en lång minut i taget. Att fylla någon med så stora doser morfin och sluta behandla är en form av passiv dödshjälp kring det oundvikliga, när döden knackar på och det inte finns något mer att göra. Det brukar också kallas för terminal sedering. 

Min mamma förstod sin död och sitt lidande var hennes, innan vi förstod, och gav ett sådant klartecken att ingen livsuppehållande åtgärd skulle göras: på läkarens initiativ. För hon skulle dö. På så vis fick hon trots allt bestämma något om sin död och denna ynnest att få bli skjutsad in i medvetslöshet för att hon  inte längre orkade med smärtan och lidandet. Det var säkert inte ett lätt beslut men hon fick ändå ta det. Hon orkade inte ens vänta på oss, beslutet togs medan vi i snökaos kastade oss i väg i bilarna för att hinna hålla hennes hand och kyssa vår älskade mamma godnatt. Detta är vad aspekter av rätten till vår död handlar om. En gnutta kontroll över det sista man ska gå igenom, sin egen död. 

Dödshjälp praktiseras alltså redan i "passiv" form och den handlar lika mycket som rätten till vår död som att få slippa lidande. Men den är på inga vis implementerad i svensk lag, den handlar mer om andras rätt till vår död än vår egen rätt.  

Det är svårt att vara anhörig och att se sina älskade dö framför sina ögon och att vara maktlös och utelämnad till det oundvikliga, men också att vara utelämnad till läkares godtycke och sista ord i hur den du älskar ska få dö eller du själv. Det är lätt att tänka sig att det framför allt är den döende själv som ger klartecken att behandlingen ska upphöra, när de förstår att de ska dö och att inget kommer göra dem hela igen. För så borde det väl ändå vara? 

Sjukvården har onekligen förändrats under de 60 år som FN:s portalförklaring om de Mänskliga rättigheterna fått råda. Numera får vi själva bestämma över vår vård och vi kan neka behandling, som P.C Jersild påpekade bittert häromdagen är detta dock inte fallet när det handlar om vår död. 

Det är naturligtvis SMER:s förslag att utreda självvalt livsslut, som fått socialminister Hägglund att omgående förpassa brevet till byrålådan. Sedan kd förlorat striden i en rad moralfrågor från fria aborter till könsneutrala äktenskap finns inte mycket annat att bita sig fast i, än att under den kristna kärlekens täckmantel neka människor full autonomi vid livets slut. Men nog är det märkligt att en fråga som eskalerat till en grundlagskris i ett annat EU-land (Luxemburg), kan avfärdas med en axelryckning i Sverige.

Den må vi inte bestämma över. Varför? Varför i hela fridens namn? 

Kanske katoliken och läkaren "Bengt" kan lysa upp okunskapens mörker? Han skriver i respons på Jersilds kolumn att: "Att biträda vid självmord är definitivt inget som ingår i god läkaretik." Vad är då god läkaretik enligt "Bengt"? Jo, att tillförsäkra lidandet ett högre människovärde än att få välja. Och att det där med människovärdet som urholkas av den där bestämmanderätten, som abort och neutral äktenskapslagstiftning kan han inte låta bli att nämna - och det hör ihop. Det är allt katoliken Bengt har att säga. Att förneka människor rätten till sin död inte skulle urholka människovärdet är detsamma som att säga att lidandet är ett värde. Det är kristet fascistiskt bullshit, det finns inget som helst värde i lidandet. Att en katolik kommer fram till att lidandet har ett värde har inget som helst att göra med läkaretik att göra, utan med hans egna relation med Vatikanen och deras Gud. Det intressanta är att katoliken visar precis varför Gud måste ut ur lagen.

Missförstånd råder dock också. 

Få politiker vill konsekvent dra denna rätt till sin död för människor som inte är inom kort ohjälpligt döende. En aktiv dödshjälp innebär en rätt att kunna få assisteras i att ta sitt eget liv om man är ohjälpligt döende under lidande men inte kan utföra detta själv. Det betyder inte som en del tänker sig att staten ska bestämma vem som ska dö - det är ju faktiskt helt tvärtom! Det är ju nu staten ytterst förmedlad genom läkarnas godtycke och sin egen tro och övertygelse som ABSOLUT bestämmer hur människor ska få dö. 

Detta bör alltså den enskilde själv ytterst bestämma. Vi har rätt till vår död oavsett om lidandet antas vara under kortare tid eller längre. Och tänk själv om lidandet är en längre tid på vilket vis skulle det vara mer motiverat att inte kunna påverka tidpunkten när det är acceptabelt att få bestämma den när kortare tid återstår? Varför skulle det vara mer motiverat att acceptera ett långt lidande?  

Några som inte håller är Öholm, Martin Engqvist och SvDs Gudmundson. I all respekt, till två av er, och som snubblar in i brunfärger, ni tar frågan om dödshjälp till motsatsen.

Så här: problemet är att rätten att leva måste också gälla rätten att dö, att tvingas leva är inte en rätt, utan en kränkning av någons yttersta vilja över sig själv och sin självbestämmande rätt. Frågan som ställs är inte relevant, nämligen att "Och, kanske ännu viktigare: vad säger ett sådant samhälle till alla dem som uppfyller kraven – men som ändå vill leva?", men de enda krav som ställts är att individen själv ska bestämma, inte någon annan. Att säga att bara för att man är förlamad så måste staten träda in och upphäva denna rätt är just en elitism, fascistiskt faktiskt. 

Och ska vi prata om brunvandringar bör nog påminnas att synen att vi äger den fulla bestämmanderätten över våra kroppar, över liv och död, var och en, förstås är raka motsatsen till någon överstatlig myndighetsidé om idealmänniskan och krav på vilka som får leva och dö. Det är ju exakt vad som är fallet nu! Genom att förvägra människor beslut om sig själva skapas genom att lyfta fram vissa grupper av människor som särskilt skyddsvärda från självbestämmanderätten över sin kropp; voila "idealmänniskan" uppstår implicit, mellan raderna. Att fråntas makten över sin död och göra den som avhängig andras behov och tyckanden, det är fascism. Motsatsen att ha denna makt, är därför motsatsen till fascism. Det är rent fascinerande att folk som ska utpeka andra som fascister inte kan koppla att deras egna föreställning bygger på att kränka andras rätt över sin kropp.

Kan man inte se den skillnaden blir jag orolig över den implicita elitismen att påstå att andras lidande måste utstås annars blir det nazism: det är som att läsa en mening skriven på två språk samtidigt. 

Genom att förbjuda människor makten över sitt liv och sin egen död på grund av påstådd risk att det urholkar rätten för vissa människor att leva är inte bara en rutten halmgubbe, den är också ett sätt att just peka ut människor som icke-levnadsvärdiga. Det är precis samma sak som att förbjuda abort på vissa foster för att det skulle vara oetiskt, men i förlängningen blir det ett sätt att tala om vilka som egentligen inte är riktigt dugliga. Att staten släpper taget om liv och död gör att det inte finns några värderingar av vilka som är värdiga eller inte, det ligger i våra egna händer. 

Bland annat Martin Engqvist skriver i SvD att: "Många år senare tycker vi att det är bättre att vi lever och att inga klåfingriga doktorer förde samtal med våra anhöriga om ett ­'läkarassisterat livsslut'."

Också ett grovt missförstånd. Problemet i Sverige är inte i första hand att förlamade människor kanske önskar dö och ska assisterat självmord tillämpas måste det ju självklart utredas med hjälp av proffesionella och vara sista utvägen för någon att slippa lidande, utan att människor INTE har någon som helst makt över sin död, utan är utelämnad till läkares godtycke och eventuella religiösa föreställningar om värden. Martins värdesättande av sitt liv och hur han kom fram till det är inte ett rättesnöre för hur andra resonerar och kommer till helt andra beslut. Vi lever redan med klåfingriga läkare! Vad som föreslås är ju att denna makt ska tas ifrån dem! Dessutom religiösa sådana som tänker sig att lidande och skit är ett värde som sådant. 

Här finns SMERs förslag: smer.se

intressant om dödshjälp, gud, rättigheter

Skydiving from the edge of the world. Att rusa som en projektil mellan jordens dragningskraft och himlens viktlöshet. Det är lite påfrestande, men the high, the high.

(Joseph Kittinger, First man in space 1960. The high, the high.)

A momentary skylift and the blue station of handling the decending. The skydiving is always the tricky part, not the momentary skylifting,

oh but the diving.

Here I come. Hittills allt väl.

Utled på Alliansen? 

Och du tänker dig att en regeringskoalition -- en bädd av törnen -- skulle bli bättre? Jag tänker bara på Molyneux och det där med att etatism bara är en anti-filosofisk form hur man sköter om boskapen (oss). Nej, det är nog inte den värsta regeringen någonsin vi kunnat få, hade törnen vunnit hade vi antagligen haft samma scenario, men denna regeringen är definitivt den största besvikelsen och dessutom full av skrapande fötter. Vars förslag och långtgående befogenheter de ämnar drilla igenom dessutom ska betalas dyrt för, av oss själva: vi ska alltså på fullaste allvar betala för vår förlorade frihet. Men låt oss just därför tänka lite extra på alternativet. Bodström är en joker som vi inte slipper undan i ett sådant scenario. Lägg åt sidan att han är en person som gärna vill juridiskt omvandla koppleri till människohandel, och enbart där klassar ut sig som en liten fascist i vardande. Låt oss se hans dokumenterade inställning till integritet. I dagarna uttalade han ju sig om Datalagringsdirektivet på det mest väntade sättet, absolut inget att förvånas över, vi visste detta. Så denna bädd av törnen kan inte knipa en endaste poäng i själva verket av vare sig IPRED - eller FRA-debatten. I själva verket.

Själv anser Thomas Bodström att begreppet ”Bodströmsamhället” är smickrande:

– Jag vet inte hur många poliser och åklagare som har tackat mig för det här.

Som Dennis skriver: "Kanske horden av åklagare och poliser skulle bli så stor att ansvarig minister inte ens kunde hålla reda på hur många som tackade honom."

Och lägg gärna märke till den enorma självuppskattning och hybris han ger prov på:

– Hela Europaparlamentet hotade att gå emot, land efter land hoppade av. På morgonen, när vi äntligen hade fått ihop en majoritet, kom den brittiske ministern till mig och sade: ”Vi måste hoppa av, jag klarar inte debatten på hemmaplan längre”. Jag sade: ”Det går inte”. Han och jag hade ett enskilt samtal en halvtimme, och då lyckades jag övertyga honom.

Tillåt mig må illa. 

En repris om Bodström och hans inställning till integritet som under hela FRA-debatten detta halvår varit så klädsam (16/3-2007):

Om det var år 1776 och vi var amerikaner och den elaka kolonialmakten tyckte att folket skulle böja sig för deras våld och tvång skulle det sys flaggor med en orm som  illustrerar orden

Don't tread on me.

John Adams skulle plädera för en folkarmé mot överhögheten och en George Washington skulle leda den och folket till frihet och självständighet. 

Men detta är Sverige år 2008. Vi har ju kommit så mycket längre, vi är ju en demokrati! Det handlar bara om att rösta rätt. 

Walk all over me.

Ni kanske tycker det är bra att vapeninnehav är kriminaliserat principiellt. Jag säger att det är tur för denna regering och de demokratiska alternativen. Jag skojar inte. Det är här revolutioner naturligt borde uppstå. 

Statism is an ideology, and all ideologies are variations on human livestock management practicies. -- Stefan Molyneux 

Susie Bright om att googles (safe search) filtrerar gärna bort det farliga och osäkra ordet "clitoris" men "penis" är fullkomligt acceptabelt.

Men tydligen fungerar det att söka på det svenska ordet för klitoris: "548 000 vid sökning efter klitoris med Safesearch på"

Och NOLL om du söker på "clitoris".

Intressant, har det möjligen att göra med någon anglosaxisk skräck för porrigt?

Nå, här är en explosion av intressanta poster som fullkomligt blåser upp till storm rakt in i ditt ansiktet:

13th Feminist Carnival of Sexual Freedom & Autonomy

(tipstack laura)

Och bokmärka:

feministsexcarnival.blogspot.com/

Jag har inga rötter skulle man kunna tro. Jag blir alltid lika ställd när någon frågar var jag kommer ifrån. Borde ha överkommit det med tiden. Enklast är att alltid att säga Solna. Men det är inte sant. Familjen bodde där i tre år, men det längsta någonsin i min barndom. Att säga 'ingenstans riktigt, här och där' är bara så krångligt, det får människor ibland att snava med blicken, de vet inte hur de ska relatera, det blir någon slags tragik. Åh, har du inga rötter? En del tar det som en snobbism, och det är också krångligt, för det var inte ett dugg glamoröst att resa ständigt, speciellt var inte den fuktiga källarlägenheten strax utanför Dublin glamorös eller ens mysig, det rann vatten på väggarna, och jag sörjer fortfarande min enorma Cindy- och Barbiesamling och alla dramatiska tonårsdagböcker som lämnades i hast i Llandudno. Jag äger ingenting från min barndom förutom de få saker som min mormor räddade, t ex en konstig docka i rutigt tyg med läskigt gummiansikte och en liten hätta till Moradräkten jag fick ärva som femåring. Att äga materiella ting funkade aldrig i min familj.

Det verkar vara en viktig grej för många att man har något heimat, det är som om hela ens barndom hänger ihop med de vännerna man hade, den skolan, det kvarteret, den konstiga tanten, aha, den tobaksaffären man försökte köpa cigg i. Ett sammanhang. En doft, ett minne, med en gemensam plats. Där rötter spirar. Ner i någon jord. Och upp står den där individen som har rötter, som vuxit upp, emanciperats men likväl äger rötter som hör samman med någon jord, någonstans, någonstans att vila i minnena, att kunna få nostalgiskt skrocka ett hemligt och nästan heligt språk. Jag är fortfarande grymt avundsjuk på människor som gick på dagis eller åkte på kollo. Normala saker, normalt liv. Vad det nu än är så var det i mina föreställningar kopplat med en ofantligt rosig ton.

Men jag har aldrig haft det, ett heimat. Hela min barndom är en ambulerande affär. Tro nu inte att det är tragiskt. Jag har också rötter, men de vilar i min familj som var. Min familj är mina rötter. Och det spelar ingen roll vad det var för jord vi vandrade förbi och över. Jag vilar också i minnen, jag kanske bara har färre att dela dem med, teoretiskt.

Vi var en resande familj. Min mor reste tills hon dog, på endera vis. Själv slutade jag resa när jag bildade familj, det sociala arvet är här nästan lika med noll. Kanske det beror på att jag aldrig trivdes som nomad, och kanske det beror på någon insikt eller rent av dröm om det normala. Fast barnen skulle nog protestera lite, vi har ju ändå flyttat från en stad till en annan (eller well, glesbygdselände som höll som naiv dröm i exakt två år) och tillbaka, och till och med flyttat stadsdel ett par gånger i deras liv. Skillnaden är ändå astronomisk och de fick gå på dagis, gå på öppna förskolan, skogsmulle, och åka på kollo, sådana saker kan jag bli gråtmild över, uppskattningen av det "normala", det vanliga, ordinära och tja...nästan det tråkiga. Jag tror när jag blickar bakåt att en viktig del att bli människa är att tråkighet är något viktigt i det.

Libertarianen och anarkisten Stefan Molyneux faller förstås inte alla libertarianer på läppen, men detta var likväl något av det bästa jag sett på länge. Måste ses i sin helhet. Mer finns på bloggen.

Och något att läsa:

Om vi alla bar på ett vapen: 

Rhetoric about standing firm against terrorists aside, in Britain we have no more legal deterrent to prevent an armed assault than did the people of Bombay, and individually we would be just as helpless as victims. The Bombay massacre could happen in London tomorrow; but probably it could not have happened to the Londoners of a hundred years ago.

A century ago the challenge of radical Islam to the British Empire was beyond these shores, but we also faced threats at home from Fenian terrorists and assorted ‘anarchists’. Almost exactly one hundred years ago, in January 1909, two such anarchists, lately come from an attempt to blow up the president of France, tried to commit a robbery in north London, armed with automatic pistols. Edwardian Londoners, however, shot back: and the anarchists were pursued through the streets by a spontaneous hue-and-cry. The police (who could not find the key to their own gun cupboard) borrowed at least four pistols from passers-by, whilst other citizens armed with revolvers and shotguns preferred to use their weapons themselves to bring the assailants down.

-- Richard Munday - Think tank: If each of us carried a gun . . . we could help to combat terrorism

Och en till sak:

Liberal Tyranny on the web

Guess who really kickstarted the current push for mandatory ISP-level filtering here in Australia ? No, it wasn’t the Christian right; it was Clive Hamilton and the supposedly left-of-centre Australia Institute.

The Australia Institute is a think tank established by Hamilton in 1994 to lobby for increased government regulation over market forces. It ‘participate(s) forcefully in public debates’, with the express aim of developing policy initiatives which ‘reassert the place of ethics’ by prioritising ‘justice, equity and sustainability’ over economic efficiency. 

FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna firar 60 år. Det känns inte så hoppfullt när man blickar ut över världen, och allra minst med tanke på Kongo. Däremot var det helt riktigt att Doktor Mukwege fick ta emot pris av FN för sina insatser igår. 

En gammal artikel i Populär Historia sammanfattar ganska bra Leopolds Kongo som behandlades som hans personliga ägodel och utåt sett som något slags "humanitärt projekt". Joseph Conrad som stationerades i kolonin skrev ner sina sekelskiftesbetraktelser i vad som kom att bli den litterära klassikern Mörkrets hjärta. I Västerbottens tidning skrev för en månad sedan Birger Thureson:

Jag förstår doktor Mukweges förtvivlan över omvärldens likgiltighet. Vi låter en av världens värsta humanitära kriser rulla på år efter år. Ibland agerar vi, yrvaket, som om den är ny. Men det är den inte. Och västvärldens girighet är alltfort en av de spadar, som gräver gravar i Kongo-Kinshasas bördiga och mineralmättade mark. Precis som i kung Leopold II:s dagar.

Historien bara repeteras? Fortfarande tycks Conrads bok vara lika aktuell idag som för hundra år sedan. Kongo - då de avskurna händernas och nu de uppskurna underlivens land. I Kongo pågår ett krig som hela världen tycks stå handfallen inför. Sextioårsjubileum eller inte. Kvinnor förgrips sexuellt -- som i många krig -- och skärs dessutom sönder i underliven. Vaginamonologkvinnan Eve Ensler besökte Kongo förra året och skrev om det fasansfulla i hur kvinnors liv slås i spillror och underliv trasas sönder.

I have just returned from hell.

I oktober 2007 rapporterade New York Times hur Mukwege tar emot sargade kvinnor.

Every day, 10 new women and girls who have been raped show up at his hospital. Many have been so sadistically attacked from the inside out, butchered by bayonets and assaulted with chunks of wood, that their reproductive and digestive systems are beyond repair.

...

“It’s gone beyond the conflict,” said Alexandra Bilak, who has studied various armed groups around Bukavu, on the shores of Lake Kivu. She said that the number of women abused and even killed by their husbands seemed to be going up and that brutality toward women had become “almost normal.”

Malteser International, a European aid organization that runs health clinics in eastern Congo, estimates that it will treat 8,000 sexual violence cases this year, compared with 6,338 last year. The organization said that in one town, Shabunda, 70 percent of the women reported being sexually brutalized.

At Panzi Hospital, where Dr. Mukwege performs as many as six rape-related surgeries a day, bed after bed is filled with women lying on their backs, staring at the ceiling, with colostomy bags hanging next to them because of all the internal damage.

Stephen Lewis, som står bakom AIDS-Free World, sade i ett tal i New Orleans i april 2008:

I want to set out an argument that essentially says that what's happening in the Congo is an act of criminal international misogyny, sustained by the indifference of nation states and by the delinquency of the United Nations. (återgivet på The Nation)

Redan 2006 larmades det att FN står handfallet. Så vad har hänt sedan dess? Inte mycket. Här kan vi tala om verkliga hål av fasor, för övergreppen fortsätter och fortsätter. Onekligen kan det få en att fundera på denna önskan att bara det kommer tusentals FN-soldater till Kongo så kan de räddas (aldrig mer?).

Ett grundläggande problem är att Kongos regering i realiteten inte har kontroll över landet. Det är därför extremt viktigt att FN-styrkans mandat utvidgas och att den förstärks med soldater som faktiskt kan slåss. (Expressen)

Låter verkligen som en bra tanke men nu är det ju dock så att även "regeringsstyrkor" våldtar och dödar. Det vilar därför något naivt i tanken. Och Ulf Nilson levererade häromdagen i Expressen en välriktad känga åt FN, men menade dessutom att även FN-soldater ägnar sig åt våldtäkt, detta är dock mer osäkert, det verkar som att han blandar ihop det med att FN-soldater har visat sig köpa sex av minderåriga.** 

"Soldiers are still looting as we speak," he said Wednesday as a crowd of barefoot children gathered to listen. "Why is the UN here?" (The Boston Globe 21/11-2008)

Om invasionen av Irak visat något verkligt och konkret så är det med förärande tydlighet att invasioner och counting body bags av stridande parter eller dinglande Husseinar inte är nog och kanske ibland även helt fel, det krävs så oändligt mycket mer och med ett perspektiv som måste gå från botten och upp, inte från topp till botten. Man kan inte tvinga på demokratiska värderingar och respekt för människoliv eller sjysst behandlande av kvinnor, sådana värden måste grundläggas och inifrån. Våld fungerar förfärande bra dock för att slå ned och slå ned, och för att lära människor bruket av våld och kanske i sin förlängning hur effektivt det är med våld. Se bara på Kongo och machetesmördandet och hur det uppstod, det lärde kongoleserna sig av vita herrar med gummi på hjärnan enligt Adam Hochschilds bok Kung Leopolds Vålnad. Den vita mannens börda var inte riktigt som Kipling tänkte sig det. 

Till Kongo må det stövlas in tiotusentals med FN-soldater, kanske de kan hindra de trasiga vaginorna och underliven som inte kan hålla urinen och avföringen, men vad exakt är dessa tusentals soldater mot en befolkning på kanske 43 miljoner där våld stundtals tycks vara standard och inte undantag, och genom hela den koloniala historien och därefter? Våldet är en skrämmande del av kongolesisk kultur. Lika förfärande som stening, dödande och hederstuktande av kvinnor i framför allt kurdiska norra Irak -- trots alla goda demokratiska visioner och intentioner. Om FN ska ha någon som helst roll i världen är det för att åtminstone kunna skydda befolkningar mot övergrepp, inbegripet kvinnor. Men i det långa loppet? Och varför talar inte FN om hur kvinnor specifikt utsätts för våld och utstötning som effekt av våldet? Som Stephen Lewis påpekade i samma tal som ovan nämnda:

The peace commitment is a fairly lengthy document. Unbelievably, from beginning to end, the word "rape" never appears. Unbelievably, from beginning to end, the phrase "sexual violence" never appears. Unbelievably, "women" are mentioned but once, lumped in with children, the elderly and the disabled. It's as if the organizers of the peace conference had never heard of the Security Council resolution. 

Det krävs stöd till sjukhus och organisationer som på gräsrotsnivå hjälper kvinnorna och som har en vettig möjlighet att förvandla ett kusligt och mörkt kulturarv. Det löser inte FN-soldater på lång sikt. Ett sätt är att stödja initiativ som Doktor Mukweges arbete. Men det är inte på långa vägar nog. 

Vad gäller förespeglingen att allt blir bättre i världen, är det rent deprimerande att läsa en artikel i The Village Voice Blogs från maj i år:  High tech med en twist om hur mobiltelefoner används för att dokumentera och att hota "lustfyllda" kvinnor med i bland annat i Irak. Systematiskt. Utveckling har alltid positiva sidor är lätt att tycka, att allt bli ljusare och på något automagiskt vis till mänsklighetens fromma, men om kulturell primitiv stammentalitet och hedersförtryckande strukturer kvarstår blir ljuset en smula grådaskigt och skitigt. Allt blir inte automagiskt bättre. 

The downside of the 21st century's high-tech age is lower than you can imagine: Cell phones and cell-phone technology are prime culprits in a growing epidemic of rape, beatings, and murder of women in the Congo and Iraq. (The Village Voice Blogs)

Mobiltelefonerna kommer in i själva krigets grunder också, beroende på hur kriget i framför allt Östra Kongo ska tolkas och varför det rasar. För en av de råvaror som behövs för mobiler är ett mineral som just utvinns i trakterna och kanske inte huvudsaken är etnisk. 

Så låt oss hoppas Carl Bildt kan prestera mer i Kongofrågan inför EU-rådet.

**) Däremot är det klarlagt att FN-soldater verkar systematiskt ha svårt med etiken, för nej, det är inte ok för FN-soldater att ligga med utsatta 13-åringar mot betalning i ett krigshärjat land. De är där för att skydda 13-åringar, inte för att ha sex med dem.

intressant om kongo, FN, mänskliga rättigheter

Nu kommer inte australiensare kunna besöka exempelvis allcartoon.net* eftersom det nu fastställts av den australiska högsta domstolen att bilder på de tecknade Simpsonbarnen är att betrakta som "personer" (I am kidding you not), och eftersom de håller på med sexuella handlingar blir det alltså att betrakta som vanlig barnporr som involverar verkliga personer, fast inte lika allvarligt, men tillräckligt för att böta 3000 australiska dollar och bli uthängd som pedofil. 

In a landmark finding, Justice Michael Adams today upheld a magistrate's decision convicting a man of possessing child pornography after the cartoons - depicting characters modelled on Bart, Lisa and Maggie engaging in sex acts - were found on his computer. The main issue of the case was whether a fictional cartoon character could "depict" a "person" under law.

Det påminner om upprördheten kring Second life förra året och hur tysk domstol ville förbjuda att folk lekte roller på nätet för att det inte skedde på ett tillbörligt vis. Pedofilskandal som Svenska dagbladet uttryckte det. Och Bodström, ville som vanligt inte vara sämre och, gick glatt ut och ville uppmana oss att tänka på de virtuella kränkningarna mot virtuella offer. 

Lägg därtill att det även i Sverige tycks finnas en uppfattning att tecknad porr kan utgöra barnporr, därav de barnporrfilter som Internetbolag förbundit sig till med Rikspolisstyrelsen som har en lista med så kallade barnporrsajter, däribland viss japansk tecknad barnporr, som de förbinder sig att filtrera bort, men det inbegrep rätt konstiga saker när allt kom kring, som det där med bonsaiträd och modeller. 

I den australiska domen tycks konstruktionen vila på att tecknat kan uppfattas som personer; och sedan vara en inkörsport. Rätt skrämmande för den här stackars mannen att bli stämplad som pedofil mer eller mindre. 

Om ni är oroliga för att Piratpartiet kanske förbjuds kanske ni bör gå med där. Men jag är skeptisk. Världen är garanterat galen, och moralismen börjar inte på Internet, den börjar fanmig hos din granne och en havererad moralisk kompass ersatt med styltig sexualskräck, eller är det bara något som alltid funnits?

Via Sten.

*) nej, Delphi-lisa du bör inte surfa dit.