Lyckad poliskamp mot heroin <=> Missbrukare allt mer desperata.

..I kid you not. 

Senaste Genusperspektiv tar årets saftigaste pris i parapsykologiskt dravvel och anti-kapitalistisk teknikfobi. Detta genom att hävda i en artikel att "...trots att mycket talar för att genusperspektivet har en avgörande betydelse för att problemen ska kunna åtgärdas i tid, har klimatfrågan genomgående behandlats könsblint, både inom forskningen och av ansvariga politiker". Med den ingressen kunde jag knappt bärga mig inför det sedvanliga anti-kapitalistiska perspektivet och något om kvinnors ansvarstagande och goda sinne till skillnad från mäns tekniska ondska som sprider död och förintelse över världen. 

Den globala uppvärmningen betraktas som en av samtidens mest akuta frågor. Men trots att mycket talar för att genusperspektivet har en avgörande betydelse för att problemen ska kunna åtgärdas i tid, har klimatfrågan genomgående behandlats könsblint, både inom forskningen och av ansvariga politiker.

"På vilket sätt har då genus relevans i forskningen och den politiska diskussionen om klimatförändringarna? De som Genusperspektiv talat med understryker betydelsen av ett genusmedvetet förhållningssätt dels för att kunna förstå vad som orsakar klimatförändringarna, dels för att kunna skapa effektiva åtgärder.

– Klimatfrågan handlar om institutionella politiska förändringar men också om att förstå vilka beteenden och grupper som orsakar problemen, säger Karin Svensson Smith, riksdagsledamot för miljöpartiet i trafikutskottet.

Som exempel nämner hon skillnader i kvinnors och mäns attityder när det gäller att förändra förhållandena i trafiken. Generellt gäller att kvinnor är inställda på personlig förändring, exempelvis att åka kollektivt samt att samåka och cykla medan männen ser lösningen i tekniken: bättre signalsystem och miljövänligare bilar. Det blir tydligt att motorvärlden  spelar en viktig roll i männens kultur, resonerar hon." 

Genusfrågan avgörande i vilket hänseende då? Det enda som pekas på är att kvinnor och män är olika intresserade av bilar möjligen, men att förbättra miljövänligheten i bilar utesluter ju knappast cykelåkande och tvärtom. Hur denna kunskap om eventuella skillnader ska användas redogörs inte för, bara som något könsmaktsteoretiskt skuldbeläggande, och vad exakt ska vi ha det till? Det är svårt att inte tänka på Camille Paglia när man läser sådant här och hennes buttra kommentar att om kvinnor hade  härskat skulle vi fortfarande bo i gräshyddor. Uppenbarligen finns det kvinnor som ser det som eftersträvansvärt. 

Om det nu är det mer eftersträvansvärda kan vi glömma alla tekniska framsteg, glöm alla förbättringar av människors liv. Glöm kaffebryggaren, spisen, bilen, och alla de uppfinningar som förenklat eller till och med räddat livet för både kvinnor och män. I kampen mot den globala uppvärmningen må vi icke glömma att det är männens och kapitalismens fel att allt fler fått det så mycket bättre att de slipper dö i ung ålder nedbrutna av en slitsam kamp för de enklaste sakerna i världen. Glöm inte att det är är männens fel. Vad är det egentligen som eftersträvas när man så könsideologiskt lyfter fram kvinnor och män på det här sättet? 

Jag förstår inte heller varför teknik alltid ska ses som manligt, och som ett underförstått hot mot en bättre miljö. Att kvinnor utmålas som en kollektiv grupp människor som "personligen" tar ansvar för miljön genom att cykla är på gränsen till grotesk förolämpning av såväl kvinnor som män. Är tanken att vi alla ska cykla och låta bli att uppfinna? Tillbaka till plogen. Då ingen blev äldre än 40? 

Det tar för övrigt tid att vara miljömedveten, och tid kostar pengar och resurser, något som möjligen medelklassen (som dock verkar okunniga) kan ägna sig åt här hemma utan besvär genom att betala mer. Stigande välstånd löser också miljöproblem. Det är avgörande. Annars kan man lika gärna framhålla fattigdomens betydelse som välsignelse för klimatfrågan, se de cyklar ju och bär vatten själva! Så ansvarstagande! Men eftersom de fattigaste länderna inte har råd med tekniken så blir miljöproblemen olösta, och priset betalas i hälsa och liv. 

Och om namnet Karin Svensson Smith får en klocka att ringa så är det inte så konstigt, för hon har varit ute i liknande affärer tidigare när hon hävdade att:

"Bilen är männens mest dödliga vapen. Den kvinnliga trafikdöden är en hittills osynlig del av mäns strukturella våld mot kvinnor." (Aftonbladet 9/6-2005)

Kombinationen är könsmaktsteoretiskt oslagbar, mäns skuld i klimatfrågan är naturligtvis en fråga om det strukturella våldet mot kvinnorna. För något annat går det inte att få ut av vad som nu skulle vara det avgörande för klimatfrågan.

Bonustrack:

Kvinnorna cyklar för att de värnar om planeten, drömmer om gräshyddor och att leva med naturen, men männen för att de ehm...egoistiskt tränar vaderna, tänker på sex och drömmer om en Porsche.

Att ta sig an och kritisera auktoriteter är inget som görs på ett lätt vis. Eftersom organisationen ECPAT numera ses som en auktoritet när det handlar om barnprostitution och sexuell exploatering så är det nog inte det lättaste man kan ge sig på att kritisera och överleva med hedern i behåll. Ändå behövs det. Inte för att kritisera en organisation som aktiverar sig emot sexuell exploatering av barn, utan för att de gör det på ett osakligt och känslomässigt uppskruvat sätt. Childwatch som är ett nätverk för forskare reagerade med förvisso rätta i en mening, de är ju inget FN-organ eller organisation i vanlig mening, men reaktionen blev ett absurt försvar för ECPATs känslomässiga språk och osakligheter. Vilket kan tyckas konstigt när det faktiskt är deras egna analys av ECPAT. Läs exv. Isabella, Projo och Calle. 

Igår kväll tittade jag på sista halvan av en dokumentär om Gillberg-DAMP-ADHD-spektaklet. Han med DAMP och ADHD-forskningen som vållade sådan akademisk gyttjebrottning när Eva Kärvfe och Leif Elander kritiserade och ville ta del av forskningsmaterialet. Det enda jag alltid tyckt varit besvärande är avsaknaden av bra svar på frågan varför man vägrade och sedan avhände sig källmaterial. Å ena sidan står principen att vetenskap bygger på att det ska gå att pröva, å ena sida etiska förhållningssätt som behov av anonymitet för att delta i forskningsprojekt. Den frågan har aldrig riktigt blivit belyst, bara en massa gyttjebrottning som inte gör någon utomstående speciellt klokare. Hur sedan forskningen om DAMP- och ADHD ser ut är en annan fråga. Det är förstås intressant att ta del av efterbörden av denna akademiska gyttjebrottning som utspelade sig, men jag tror inte den här dokumentären av Kicki Hultin belyste speciellt mycket förutom den ena sidan, och därför är den ett journalistiskt hafsverk som inte åstadkom något annat än ett försök till upprättelse för den ena sidan. Det är inte det enda, en annan sak var tendensen att försöka misstänkliggöra diagnoserna i sig. Jag vet inte annars vad syftet var med mamman och pojken som fick stort utrymme i dokumentären. 

Den andra sidan måste belysas för att få en sakligare bild av helheten, annars blir det bara en partsinlaga. Nu kan jag inte påstå att jag tycker att den andra sidan är speciellt saklig heller, den bok från andra sidan som Björn hänvisar till är skrämmande dåligt skriven bitvis, med ett känslomässigt högt tonläge och underliga passager där centrala begrepp som determinism missförstås kapitalt.

Det där med att peka på Kärvfe-lägrets relation till scientologin och anti-psykiatri i typ Foucaults mening är inget jag skulle satsa mina besparingar på. Att bevista en konferens som förvisso var organiserat av scientologer är inget bevis på medlemsskap i scientologikyrkan och att man är scientolog. Dåligt omdöme dock. Att kritisera diagnoser och vara kritisk mot utskrivning av preparat som lindring för ADHD gör inte någon till scientolog bara för att scientologer hatar psykiatrin och psykofarmaka. Sådant kallas för "guilt of association", av ungefär samma värde som att hävda att alla vegetarianer och djurvänner är nazister för att Hitler var vegetarian och djurvän.

Naturligtvis finns det anledning att vara försiktig med diagnoser, men ADHD är inte speciellt kontroversiellt längre, det existerar och är inte ett hjärnspöke, en stor motvilja kanske beror på att de som får diagnos behandlas ibland med amfetamin. En annan motvilja ligger säkerligen också i en gammal föreställd ideologisk batalj mellan biologism och socialkonstruktivism, vilken egentligen är tämligen meningslös.

Så fortfarande handlar det om ett akademiskt gyttjebad, fast nu med bistånd för den ena sidan med dålig journalistik. Saklighet och mångsidig belysning lyser med sin frånvaro, och vill man vara extra elak kan man ju säga något om det där med fri television och vilket lurendrejeri att påstå att det är neutralt och allt det där.

kanske intressant om media, journalistik, gyttjebrottning, vetenskap, eva kärvfe, gillberg, spektakel, fri television

är titeln på en klassiker som handlar om hur en svart man och en vit advokat i det rasistiska amerikanska södern kämpar mot fördomar och orättvisa. En svart man anklagas för våldtäkt och boken kretsar kring hans oskuld och samhällets attityder. Handlingen går djupare än skeendena och anklagelserna, den handlar vida mer om än bara rasism utan om människors fördomar vare sig det handlar om ras, klass eller kön, och vilka effekter sådana har och hur de finns strukturellt inbyggda i vårt rättstänkande. 

Häromdagen dog en man i ett svenskt fängelse. Hans brott är oväsentligt i sammanhanget, vi har ju inte dödsstraff i Sverige. Ändå dör människor i fängelse som en konsekvens av det rättsystem och det rättstänkande vi praktiserar. I Sverige är det legitimt att narkotikabrukare far illa, de flesta utbrister lite uppgivet eller ointresserat att "det är ju bara knarkare". Det borde riva upp hål av fasor att en sådan attityd tillåts härska. Det är så upprörande att man vill skrika. Sedan jag började mitt engagemang i Svenska Brukarföreningen får jag ta del av så hårresande och omänskliga berättelser att det är svårt att hålla raseriet under kontroll. Som mannen som i den totala uppgivelsen sköt sig i huvudet sedan hans behandling drogs in för en skitsak. 

I år fyller den svenska narkotikapolitiken 30 år. Riksdagen beslutade år 1978 att narkotika ska betraktas som främmande för svensk kultur. Med det beslutet grundlades en policy som systematiskt och legitimt stigmatiserat och diskriminerat en grupp människor.

 Vi är många svenskar som är uppfödda med bilden av narkomanen som något avvikande och skrämmande. En varelse med liten kontroll över sina drifter, ständigt ljugande och manipulativ för att tillfredsställa dem. Denna syn skapades en gång av Nils Bejerot, som är central för utformningen av vår moderna narkotikapolitik. Efter att börjat sin karriär som korstågsfarare mot den moraliska och mentala smittohärden i serievärlden gav sig Bejerot i kast med narkomanen på ett snarlikt vis. En smittohärd som måste isoleras för att inte sprida smittan vidare. Härur föddes visionen om det narkotikafria samhället, befriad från smittohärdar som kan hota den sunda nationskroppen.

Nu skulle man, om vi bortser från fördomarna, kunna hävda att en stigmatiserande syn på människor skulle bidra till att få vågar sig på att prova droger. Men förhoppningen kan knappast kallas realiserad. Tvärtom fortsätter droger efterfrågas och droger brukas alltjämt. 

Försvararna av den nuvarande ordningen påminner snarast om det olyckliga när man trodde att det gick att skydda sig från pesten om man inte vidrörde offren och offrens kläder, eller stängde in dem. Man skyddar inte samhället från narkotika genom att marginalisera och stigmatisera de som brukar narkotika. Men man skyddar samhället mot en del av problemen med narkotika genom att inte rygga från obehagliga sanningar om vad som faktiskt fungerar eller inte och överväger nya vägar när de gamla inte fungerar.

Vi borde ha kommit förbi den förlegade föreställningen och öppna för dialog och metoder som verkligen betyder något.

Läs och reagera på Berne Stålenkrantz och min artikel i Expressen idag: Svensk narkotikapolitik skördar fler dödsfall än narkotikan

När kriminalisering och repression härskar betyder det att det är mer omständigheterna som skördar offer, som att smittas med livsfarliga sjukdomar, ökad brottslighet, marginalisering, rädslor för myndigheter, risker för överdoser och att befinna sig utom räckhåll för hjälp. 

kanske intressant om narkotikapolitik, svenska brukarföreningen

 

Tibetfrågan är ofta så hollywoodifierad att det är lätt att kräkas över debatten. Sedan finns tendensen att om man är för ett fritt Tibet* så stämplas man som bakåtsträvare som tycker att det var strålande när Tibet var ett feodalt medeltidingsvälde, och givetvis spekulant på att suga Dalai Lamas kuk. Som om det handlade om något annat än människors frihet. Jag har stor respekt för människors fredliga strävanden efter frihet och demokrati, jag kan hysa respekten fortfarande när människor kastar sten och inte beter sig så fredligt. När mänskliga rättigheter kränks har man rätt att göra motstånd. Det helt oavsett vad Richard Gere tycker om saken.

Och å den andra så har vi Blogge som har fört fram en annorlunda röst i denna hollywoodifierade debatt. Uppskattas. Jag håller dock inte riktigt med i alla vinklar och vrår, t ex fyller det mig med hål av fasa att relativisera det svenska fallet Osmo Vallo som relevant i en eventuell svensk kritik mot Kina, och den absurda liknelsen med Ryssland är totalt off banan, Ryssland har aldrig haft någon liberal eller demokratisk "chockterapi". Men huvudbudskapet att det är tämligen meningslöst att kräva bojkott av OS för att Kina ska demokratiseras är så rätt. Det är slag i luften. Däremot är det dags att fatta att sport och politik hänger ihop i allra högsta grad. Det är så jävla naivt att tro något annat. Ingen ifrågasätter tydligen den lätt fascistoida organisationen IOK. Åh, Kina vore väl trevligt, och sport och politik hör ju inte ihop? Jag skrattar hårt åt de  kinesiska delegationerna som ser så uppriktigt förvånade ut när protesterna väller fram. Det är symptomatiskt för totalitära regimer som är uppfödda med avsaknaden av en fri press och yttrandefrihet, att när motstånd uppenbarar sig så kommer det som en överraskning för man är van att kunna tysta folk, precis som svältkatastrofer också kommit som överraskningar för att man torterat yttrandefriheten till oigenkännlighet. Hur som helst, att inse att demokratisering tar tid och att handel är en viktig del av den, innebär inte att man måste undvika kritisera OS/Kina/whatever.

Mer hollywoodifierade åsikter kan hämtas i stort vilken fråga som helst, exempelvis djurrättigheter. Djurrättigheter är filosofi för idioter. 

Missförstå inte, jag tycker inte att vi ska vara sadistiska mot djur, men det betyder inte att jag inte tänker äta och klä mig i döda djur och käka mediciner som finns tack vare en massa döda och lidande djur. Jag tycker inte att vi ska tortera våra hundar och katter, men jag tänker inte moralisera över att hundar och katter finns på exotiska menyer. Jag tycker inte vi ska skratta åt att kossor är heligförklarade i vissa länder medan vi snaskar filé. Djur är djur, vissa är domesticerade, andra är vilda, och inbillar mig inte för en sekund att de bör ha samma rättigheter som människor. Hur vi behandlar djur är förstås en samvetsfråga, men den går inte att översätta till universella rättigheter. Det skulle kasta mänskligheten in i ett värre tillstånd än någonsin Kina åstadkommit.

Det här är en fullfjädrad idiot vars filmer man borde bojkotta för sina omänskliga åsikter:

Joaquin "The Village Idiot" Phoenix, som tycker det är lika hemskt att sy lampskärmar av människohudar som att bära päls.

Kort sagt, jag hatar hollywoodifierade åsikter.

Och övrigtvis såg jag att Charlton Heston gått vidare till de sälla jaktmarkerna. Guns didn't kill Heston. Jag avskyr det där uttrycket "guns don't kill people", eh, jo, det är liksom meningen?

*) Att vara för ett "fritt Tibet" borde inte vara annorlunda eller skilt från tanken att alla människor har rätt att leva i frihet. Det är ju inte nationskampanjer som är det viktiga egentligen.

Det är ett tragiskt leverne min blogg för. Men det har sina orsaker. En är att tiden att skriva bok tar stor del förstås. Under våren har det hänt saker i mitt privata liv som bara några få i min närhet känner till, och så får det också förbli. Världen vändes drastiskt upp och ned. Från den ena dagen till den andra. Mycket har fått prioriteras om, det var som om luften blev ransonerad och hjärnceller konfiskerade. Det har tagit en månad att finna luften igen och koppla ihop hjärnans synapser. 

Jag har nu tagit beslutet att det inte blir boksläpp nu i vår, utan det kommer ske till hösten. Inte ett enkelt beslut, men det är en större lättnad än jag trodde skulle vara möjligt. 

Via Isabella läser jag en kul grej om hur tidningen Elle skriver om massage med lyckliga slut, vilket leder till en ledare i sydsvenskan som syrligt och skoj skriver om dubbelmoralen att: 

"Ge dessa frusna kvinnor lite plingplongmusik, exklusiv massageolja och rökelsedoft och de får vara med i ett trendreportage. Allt som ett tecken på frigjord kvinnlig sexualitet."

Men hälsotrenden är hur gammal som helst! För hundra år sedan stimulerade läkare kvinnor och män med så kallad "pelvic massage". Det finns en väldigt rolig film som heter "The Road to Wellbeing" (Alan Parker, 1994) som handlar om ett hälsospa runt sekelskiftet som drevs av Dr. Kellogg, ja, han med Corn flakes som människor över hela världen käkar till frukost. Har ni inte sett den än, så se den, här rullar det nämligen upp framför ögonen på en ett klockrent exempel på sociala kamouflage. Kvinnor står i kö för att få denna massage, vilket inte är så underligt, äntligen socialt accepterade orgasmer, dessutom utförda av läkare och professionella! I en tid när kvinnors sexualitet knappt fick existera, det är som det krävdes en läkarvetenskaplig metod för att göra orgasmen socialt accepterad, och om man kallade det för något annat och som metod mot en åkomma. 

Det riktigt roliga är att läsa beskrivningen av hur denna "pelvic massage" går till. Men notera att sådan massage fick på inga villkor ges till erotiserade människor.

"Pelvic Massage. - This form of massage, first introduced by Major Thure Brandt, a Swedish gymnast, in 1874, has been variously modified by different physicians who have taken up its employment since the favorable reports of Brandt, especially Norström, of Stockholm, Jackson, of Chicago, and Bunge, of Berlin. The method of Brandt and Norström consisted chiefly in supporting the uterus with one finger placed in the vagina and behind the cervix, then making intermittent pressure with the other hand placed externally over the fundus, the uterus being compressed between the two hands. Jackson added gentle manipulations of the abdominal walls, and Bunge ex tended the manipulations to the abdomen.

"Pelvic massage should never be undertaken by any person who is not a qualified and experienced physician. The success of this procedure depends, first, upon a correct diagnosis; and secondly, upon special aptitude on the part of the masseur."

"Lifting the Viscera. - After the patient has taken three or four deep breaths, the physician stands at the patient's left, and, with his back to the patient, places the ulnar edge of the two hands, with the fingers extended, just over Poupart's ligament, and parallel with the ligament, the fingers pointing toward the pubes. From this position the hands are moved slightly upward, the edge of the hands being made to sink as deep into the abdomen as possible without severe pain, the arms being slightly rotated at the same time, and the hands drawn upward in such a way as to grasp the contents of the abdomen and drag them upward. This movement is repeatedly executed during the act of inspiration, the patient continuing to take deep and full breaths, expanding the lower chest and abdomen as previously described. See that all displaced viscera are in perfect position."

Inte nog med det. den första massagestaven uppfanns också vid den här tiden. Metoden förfinades som ett botemedel mot kvinnlig "hysteri", något som egentligen sysselsatt läkarvetenskapen under väldigt lång tid. Redan under det första århundradet pysslade läkare med att stimulera kvinnor till orgasm för att bota dem mot mystiska sjukdomar. Orgasm kallades för paroxysm (notera detta i Dr. Kellogs manual som undviker att beskriva vad målet är med stimulansen och de vibrerande rörelserna).

Ett jobb som tydligen inte direkt läkare stod i kö för att utföra och en anledning att vibratorn utvecklades. Att mekanisera orgasmen istället för handjobb. De första vibratorerna kom ut på marknaden på 1880-talet och var handdrivna, och såg ut ungefär så här:

Den första elektriska vibratorn kom något senare och såg ut så här:

Klicka på länkarna för större detaljerade bilder.

Dessa salufördes sedermera till privatpersoner. På 20-talet någon gång användes vibratorer i erotiska filmer och kopplingen tydliggjordes. Men det betyder ju inte att det sociala kamouflaget dött ut. En sak jag alltid fascinerats över är exempelvis Ellos eller någon annan katalog som salufört dessa som massageapparater visade obligatoriskt en kvinna som masserar sitt ansikte. Nu börjar det dock försvinna, kanske som ett tecken på att kvinnlig orgasm ses som något naturligt och inte som en metod mot åkommor och har inte lika stort behov av socialt kamouflage. 

För ett tag sedan var jag på en "bordell" där det bland annat salufördes "toppmassage". Det jag häpnade över var lokalens brist på porrigt material och bordellatmosfär. Här har man ju blivit matad med bilder av bordeller i andra länder att det ska vara glansiga tyger och sådan bad taste som för tankarna till rätt saker, inget tvivel på vad som utspelas och saluförs. Hur som helst. Här på denna bordell som jag besökte fanns en brits som liknar en sådan som massörer använder. Med papperslakan och allt. Salvor, krämer och så förstås väldoftande oljor. Handdukar välordnade på hyllor. Ett väntrum med ett par bekväma fåtöljer och tidningar på ett bord att förströ sig med medan man väntar, typ dagstidningar och Svensk Damtidning, och så vidare, ungefär som hos en tandläkare. Om jag inte vetat på förhand vad det var frågan om hade jag trott att jag knallat in på en mottagning för sjukgymnastik. Hon visade mig vänligt omkring och berättade vad hon tog för en "toppmassage". Det är också frågan om socialt kamouflage. i Sverige är det förståeligt att det måste kamoufleras, eftersom det i praktiken är förbjudet med denna typ av tjänster och lokaler. I andra länder kan det komma till användning för att det helt enkelt låter finare med pelvic massage än toppmassage. 

Så kanske det är så, och har varit så genom historien, att kvinnor visst köpt sexuella tjänster, de var bara mer kamouflerade som ett tecken på hur den kvinnliga orgasmen betraktades? Kvinnor behövde läkarvetenskapen som sina horor.

Kanske intressant om orgasm, massage, prostitution, läkare

PS. Läs även: Carl Johan Rehbinder om den moraliska effekten.

Situation Stockholm har två artiklar och en ledare om Svenska Brukarföreningens seminarium:

Harm reduction på första brukarseminariet

Intervju med Beppe Gudheimsson (fd. projektsamordnare på Maria)

Det handlar om att rädda liv

Talet som Dr. Massimo Barra höll finns nu on-line på italienska Röda korset. (.doc/eng.) Rekommenderas!

Det policy dokument som Röda Korset tog fram för några år sedan: 

”Spreading the Light of Science: Guidelines on Harm Reduction Related to Injecting Drug Use”

är ibland alldeles för för mycket, speciellt när de ska användas som underhållning för konferensdeltagare. Läser igenom ett konferensmaterial som ska gå av stapeln i Finland i slutet av april. Och vad fångar mitt öga till min stora fasa?

Jo.

(Första dagen)

"19:00 Bastu och middag – Sauna and Dinner"

Bara en död/djupt sedeterad Louise kan skådas på något sådant.

Aaaahrg, jag tror jag svimmar av indignation. En gång var jag på en konferens i Luleå. Gissa vad vi fick göra som avslutning? Jo, självklart sitta i en kåta och äta rökt renkött. 100 byråkrater i kostym och dräkt får insyn i "samisk kultur" som underhållning.

Jag hatar sådant där, känns obekvämt allt. Nej, tacka vet jag att avsluta konferensdagar i en hotellbar, avspersonifierad och sheratonhiltonanpassad. Var som helst i världen.

Finns tid över är det roligare att ta en promenad och åka lokalbuss och gissa hårt och förvirrat vad det står på skyltarna.

Så nu är konferensen över. Den första konferensen någonsin i Sverige om harm reduction, och om narkotikapolitiken sedd ur det perspektivet och brukarperspektivet. 

Här såg jag nyss att det finns intervjuer av Widar Andersson (som gjorde en bra insats som moderator) upplagda från konferensen:  folkbladet.se

Widar skrev också en ledare idag som finns här: folkbladet.se/opinion/ledare. Vilket är intressant med tanke på den vandring Widar gjort, något han berörde på konferensen med orden att han förr engagerade sig känslomässigt och att han nu vaknat och förstår vikten av kunskap. Fler sådana uppvakningar! 

Tillägg: Björn Johnson och Hasse Arvidsson (SBF Örebro)har skrivit om konferensen också. Magnus Brahn rapporterar. Aqurette har lite bilder.

På drugnews får vi veta att det kommer en ledare om konferensen uttryckt som "(mer senare om Brukarföreningens konferens som helt undvek att ventilera drogfri missbruksvård som alternativ)." Jag tar mig för pannan redan på förhand. 

Det var en riktigt bra konferens, och jag tror uppskattningsvis mellan 200-250 personer dök upp. Dr. Massimo Barra var fantastisk, och talet var helt enastående, Fries blir jag fortfarande inte riktigt klok på i vissa stycken trots att han gjort bra insatser på skademinimeringsområdet och trots att han luckrat upp sina ståndpunkter i kriminaliseringsfrågan, om än otydligt. Björn Herdin redde ut begreppet brukare och brukarperspektiv. Henrik Tham är en njutning att lyssna på, antagligen den klokaste människan i hela världen som totalt avfärdar de flesta av de dogmer som styr vår narkotikapolitik. Björn Johnson visade hur en reglerad metod för metadonbehandling en gång importerades från USA, och fast regleringen redan visat sig dålig var det just det man kopierade, det var mycket intressant. Gunnar Bergendahl visade hur olika substitutionsbehandling gavs i olika län. Dolf Tops berättade om olikheter i brukarinflytande mellan länder i jämförelse med Holland, och visade prov på en mycket underfundig humor. Andra som Abit Dundar från Socialstyrelsen pratade om läckage på ett obegipligt vis samtidigt när det kunde visas att de flesta som nyttjar subutex gör det för att slippa heroin, så jag förstår inte varför det är dåligt och vad det där med läckaget har för verklig innebörd. Vidare försvarade han föreskrifterna och skyllde allt dåligt på att folk inte följde handboken. Well, det är nog lite mer komplext än så. Kikki Paulsrud rörde många med att ta upp en fallbeskrivning som skär i bröstet, kritiken hon levererade var med andra ord svidande. Camilla Wallin visade instruktionsfilm om hur man gör när någon överdoserar. Något jag tycker borde visas på SVT-anslagstavlan.

Berne Stålenkrantz sammanfattade dagen och beskrev att det inte finns någon konflikt mellan harm reduction och en restriktiv politik, samt vikten att förstå att göra skillnad på prevention, kamp mot brottslighet och hälsovårdande insatser. 

Björn Fries var glad över sitt pris och vi fick inte citera att han också var glad över att delta på en "drogliberal" konferens. Men det struntar jag i för det var skönt sagt för en gångs skull. Dr. Massimo Barra, generalsekreterare för italienska Röda korset och grundare av Villa Maraini Foundation fick hederspris för sina insatser inom harm reduction och för sin kamp mot stigmatisering och diskriminering av narkotikabrukare. 

Från bloggvärlden fanns Aqurette på plats i publiken, upprest från Malmö och en av de där sex politikerna (se nedan tal). Som den goda bloggare han också är skulle jag tror att det kommer en rapport under dagen på hans blogg. Waldemar Ingdahl från Eudoxa kikade också förbi.

Sedan måste sägas att alla som fick konferensen att fungera har varit så fantastiska, med allt från hur snyggt det var med sprutaffischerna som prydde ingången till att alla fick vatten på podiet.

Kramar är viktiga!

Träffade också äntligen den fantastiska, berömda, Nanna Gotfredsen, en sprudlande och entusiastisk människa mest känd som gatujuristen i Köpenhamn som hojjar runt och bistår både horor och narkomaner på gatan. Sådant vill jag se i Sverige också, förutom mer engagerade politiker, det är nämligen harm reduction in action. Jag önskar jag hade haft mer tid att prata med Nanna, men vi hann kramas några gånger i alla fall.

Jag hann också krama Isabella Lund kvällen innan. Vi blir alltid så himla glada när vi ses, som att få den där injektionssprutan med kärlek så man orkar lite mer. Vad hon gjorde i Stockholm är jag säker på också kommer upp på hennes blogg inom kort när hon orkar. Jag har förstått att hon är trött och sliten och därför inte så frisk just nu.

Så.

Kärlek, kram och respekt till alla, det var nog allt på ett tag igen.

***

Och så talet jag höll:

Förändringar i den svenska narkotikadebatten

Tal vid Svenska brukarföreningens seminarium den 27/3-2008.

Det finns många skäl att fundera och resonera kring hur det gick till att narkotikapolitiken ser ut som den gör idag.

Jag ska inte gå in så mycket på den frågan. så många andra här har berört den och den är också alltför komplex för att beskriva idag i ett kort tal. Jag vill mer reflektera över varför det är så svårt nyansera debatten i Sverige. Varför det råder en sådan brist på politiker som ifrågasätter nyttan och moralen i den förda politiken.

För att inleda vill jag också inventera publiken, hur många av er här idag som är politiker, räck upp en hand! Ah, sex stycken modiga och nyfikna politiker! Av 250 deltagare, men jag är inte förvånad, det illustrerar det förhållande jag ska försöka mig på att beskriva.

I Sverige är det svårt att diskutera narkotikapolitik. Det vet alla som en gång försökt framhålla avvikande åsikter. Tonläget upplevs dessutom ofta som högt och känslomässigt. En sannolik anledning till att många människor drar sig för att delta i den.

Men jag har också slagits av en annan sida av debatten, och det är frånvaron av politiker som vågar stå för en alternativ syn och i synnerhet när det gäller skademinimerande metoder. Det vi kallar för ”harm reduction” och som är dagens fokus.

Jag vet att dem finns, men samtidigt är det så att flera av dem tycks visa ett annat förhållningssätt offentligt. Andra har helt enkelt dragit sig från debatten med orden att det är en så jobbig fråga och kostnaden är hög.

Jag förstår dem. Det kräver ibland nerver av stål.

Vilken konsensus?

Det är lätt att få uppfattningen att det fortfarande råder stor konsensus i den förda politiken. Få politiska partier avviker. Det enda parti som haft en annorlunda diskussion utåt sett är Vänsterpartiet. Det finns diskussioner inom Socialdemokraterna men ingen offentlig hållning ännu. Inom Alliansen verkar inte mycket hända, de verkar mest rygga från frågan. Avvikarna i politiken gäller de flesta av ungdomsförbunden som ju alltid är radikalt emot allt som moderpartierna torgför, vilket ju är deras uppgift,

Det är lika lätt att tro att den politiska debatt som finns handlar om ett ställningskrig mellan två helt motsatta ståndpunkter. Ståndpunkter som ter sig som en slags förenklad föreställning att man har att ta ställning för eller emot narkotika. Svart eller vitt.

Här tycks det sällan få plats med alternativa synsätt. Det är svårt att föra en saklig diskussion om nyttan av exempelvis kriminalisering av innehav eller bruk. Att vara för en sådan avkriminalisering tolkas ofta i svensk debatt som att det pläderas för legalisering. Genast avfärdas man som "flumliberal", "drogliberal" eller något annat liknande epitet. Vi börjar bli vana vid det.

Den politiska debatten hamnar gärna i sådana ytterligheter där nyanser saknas. En fördjupad diskussion försvinner per automatik.

För ingen vill ju framstå som "flumliberal" och då är det enklare att bara följa flocken.

Men, så är inte riktigt fallet längre. Det har hänt något. Det finns en annan debatt som pågår om än att den inte förs särdeles ofta av politiker.

Det är snarare så här premisserna för debatten har sett ut. De som försvarar en restriktiv narkotikapolitik och som ser skademinimeringsmetoder som samma sak som att ge upp den har varit de tongivande. Men de bestämmer inte längre premisserna för hur debatten ska se ut och innehålla. Men politikerna hänger som sagt inte riktigt med.

Konsensusträvande leder inte till utveckling

För ett tag sedan deltog jag på en Frihetsdag anordnad av en känd tankesmedja i liberala frågor. Vi var flera personer som la fram varsin vision om en viktig frihetsfråga. Ingen nämnde narkotikapolitiken. (Åtminstone bar jag brukarföreningens knapp.)

Det är illustrerande för det politiska klimatet, när inte ens nyliberalerna tar tag i den längre. Fjärran är tiderna när nyliberala Frihetsfronten anordnade svartklubbar, spritförsäljning på Sergels Torg och hade heta utläggningar om den repressiva narkotikapolitiken. Det är som om de inte orkar längre.

Det är faktiskt synd, och det helt oavsett om man höll med dem eller inte, för i ett debattklimat där alla lägger sig i en mittfåra för att sträva efter konsensus förlorar lätt kontakten med verkligheten och nyanserna.

Denna typ av hegemonisering av debatten på den narkotikapolitiska arenan har varit fallet under många år och trots att det idag är ett annat debattläge än som fanns för bara några år sedan så återstår en hel del att önska.

På debattarenan i Sverige rör sig också olika aktörer och intressegrupper, flera av dem etablerades på 60-talet som förespråkare för en restriktiv narkotikapolitik med målet att utrota narkotikan från samhället.

(Som exempelvis Riksförbundet Narkotikafritt Samhälle.)

Dessa fick en pådrivande roll i skapandet av den svenska moderna narkotikapolitiken och har sedan fungerat som stöd för den.

Åter andra aktörer på arenan har sina rötter i nykterhetsrörelsen som fanns på plats innan den narkotikapolitiska arenan kom till.

Få aktörer och intressegrupper under den tiden förespråkade ett alternativ till den restriktiva och med tiden repressiva politiken.

Bristen på varierade aktörer och intressegrupper kom att fungera som ett reproducerande förhållande mellan stat och organisationer. Alla kliade ryggar på varandra och visionen om det narkotikabefriade samhället befästes.

Internationalisering har öppnat debatten

Det var på 90-talet som arenan kom att breddas med alternativa aktörer och intressegrupper. Arenan var inte heller längre bara nationell, utan internationella grupper och nätverk kom att få större betydelse i den svenska debatten. Idag har vi lyssnat på Dr. Massimo Barra och förstår vikten av sådana internationella organisationer som Röda korset som framhållit frågor om harm reduction.

Det bildades också organisationer som reaktion på nya alternativa organisationer. 1990 bildades t ex The European Cities on Drug Policy (ECDP), ett nätverk som framhöll liberalisering och skademinimering. Ganska snart kom motdraget med bildandet av European Cities Against Drugs (ECAD) som koncentrerade sig på att bevara och plädera för den restriktiva svenska narkotikapolitiken.

Internationaliseringen har alltså inneburit en viktig del av förändringen som är på gång i debatten. Det strömmar in nya intryck från andra länder som har andra lösningar och andra perspektiv. Ju mer internationaliserad arenan blir desto mer kommer en mångfald av idéer fram.

Förändringar

En hel del personer som tidigare var engagerade i narkotikapolitiken och stödde föreställningen om det narkotikafria samhället har idag ändrat sig eller modifierat sina gamla ståndpunkter. Fler övertygas om skademinimeringsmetoder som en bättre väg att gå.

Där det förr var omöjligt att diskutera skademinimerande metoder finns nu fler öppningar och fler aktörer som ifrågasätter den gamla ordningen. Mycket har också hänt—som f d narkotikasamordnaren Björn Fries visat genom att peka på all den nya kunskap som finns och hur vi bör använda den.

Ju fler aktörer och organisationer med varierade åsikter och synpunkter desto mer levande och öppen kommer debatten bli. Det blir i så fall allt svårare att återgå till det gamla hegemoniserade tillståndet där bara ett perspektiv och ett synsätt tolererades och fördes.

Men fortfarande finns ett problem i debatten trots att fler olika typer av aktörer numera finns på arenan. Det är bristen på politiker som intar de alternativa ståndpunkterna och som pläderar för dem. Det pekar på att det finns en viktig roll att inta för att påverka och stötta politiker för att en förändring ska kunna ske.

Precis som det var organisationer som en gång drev fram narkotikapolitiken kommer de nu driva fram en nödvändig debatt tillsammans med forskare och opinionsbildare, och alla de människor som arbetar på fältet, professionella som frivilliga. Här kan Röda korset och andra organisationer visa sig vara viktiga instrument och som dessutom äger stort förtroende i världen.

Men denna gång kommer vetenskap, beprövad erfarenhet och brukarperspektiv vara ledstjärnor istället för moralism och orealistiska visioner.

 

Tack för ordet!

 

Jag passar på att påminna alla om Svenska Brukarföreningens narkotikapolitiska seminarium som går av stapeln den 27 mars.

Tid och plats:
Torsdagen den 27 mars 2008
Klockan 8.30–16.30
Landstingshuset, Hantverkargatan 45
Lokal: Landstingssalen
Stockholm

Huvudtalare:

Doktor Massimo Barra, ordförande i Italienska Röda Korset, och Björn Fries.

Anmälan och information här: http://www.seminarium2008.se/

Det såg så bra ut. Sedan händer de där sakerna man inte kan råda över och slår ner en. Världen stannar inte upp för den sakens skull. Men jag gör det.

Så jag antar att Blue Eyes osynkade klipp ser ut som en illustration. Kan inte bestämma mig om det är en peppande sång eller bara förjävla oförskämd.

I'll be synchronized sooner or later.

För något mer än 30 år sedan kastade min mamma sin behå och deklarerade att hon var en fri människa med sina egna mål och drömmar. Hon sa att hon vägrade låta sig definieras som kvinna och menade sig vara fullt kapabel att utröna vem hon var själv utan pekpinnar.

Under denna epok vittrade den könsideologiska föreställningen om kvinnan och vem hon borde vara bort hastigt. Det där med att kasta behån, eller som mytologin om den förtäljer att kvinnor brände behåar, blev för en del kvinnor en symbol för revolt och frihet.

Jag har en gammal kokbok i min ägo som min mamma hade när hon gick i gymnasiet på 50-talet. Den är full med små upproriska noter och klotter, ett FUCK YOU åt bullarna och kåldolmarna. Allt  andas häftigt om den era som skulle komma. Ett strålande och rörande dokument över de omvälvande tider som unga kvinnor och män gick till mötes.

Det ängsligt strikta ersätts alltmer med det frihetligt upproriska. Mot ballongkjolen och getingmidjan står den för stora tröjan och cigarettbyxorna. Mot de presslagda vecken står jeansen. Mot kavajen står läderpajen. Mot Elvis står Tommy Steele. Det är saker som går att läsa ut av min mammas klotter från 50-talet. Hon var Elvis, cigarettbyxorna och läderpajen. Det är då jag funderar på bilder av henne som 18-årig Au pair i London med ballongkjol. Det var nog inte helt lätt att välja. Hon var ballongkjolen också.

Ungdomar kom att inte bara passera in i vuxenvärlden och förvandlas till tanter och farbröder över en natt. Det är fascinerande med bilder från 50-talet och tiden före. Ungdomar ser väldigt ofta ut som pliktfyllda kamrerer eller ready-to-wear hemmafruar. Det är som om plikten tynger ner dem med kläderna. De unga människorna på de stela bröllopsbilderna som står i våra förfäders hem, fångade i självklarheten att man bör gifta sig för att ha sex och att på äktenskap följer familj, att vara man och hustru, försörjare och försörjd, eller vara udda och avvikande. Knappt torra bakom öronen fick de axla bördan av å ena sidan en naturlig mänsklig sexualitet men som omgärdades med begränsningar, skuld och skam.

Tonårskulturen som spirade vittnade om tron på en friare värld. Självklart har det alltid funnits undantag, subkulturer och motrörelser och avvikare, dans- och festkulturen för ungdomar är ju inte ny. Det går däremot att säga att som en kulturell och social tendens, började personlig frihet och sökande efter "vem är jag?" ersätta kollektiva och begränsande pliktaktiga ideal där man inte finns till för sin egen skull.

Samtidigt kom preventivmedel som spiraler och p-piller ut på marknaden och blev tillgängliga. Detta öppnade dörren för den sexuella revolutionen som gick hand i hand med den individualistiska och förstärkte den.

Det är som att betrakta en trestegsraket av revolutioner, först en individualistisk som tillsammans med den sexuella tänder gnistan för den kvinnliga revolutionen.

Kvinnorörelsen i modern tid hade inte varit möjlig utan de ungdomar som växte upp under denna period med sin bångstryriga inställning till tingens ordning. Det var dessa unga kvinnor som efter att ha klottrat ner sina drömmar och skepcis började treva efter sin identitet, i en värld som alltmer framstod som möjlig att ge sig på jakt efter sina personliga drömmar och mål. De unga kvinnorna och männen ville inte bli sina föräldrar.

Den sexuella revolutionen passade in i ett redan pågående omvälvning av värderingar och kom att förstärka unga människors självkänsla och mod att bryta mot normer och gå sina egna vägar. Sexualitet och möjligheter att njuta av sex utan fruktan och krav var en viktig del av detta. 

Sexuella minoriteter hördes och syntes allt mer. Kvinnor och män sökte oftare alternativa livsstilar och familje-bildningar, krav på äktenskap ebbade bort och det blev allt mer socialt acceptabelt med ensamstående mammor, och pappor kom också att allt mer ta del som aktiva föräldrar än bara som familjeförsörjare. Kvinnor och män gifte sig fortfarande, men skilde sig också oftare, eller blev sambor, flyttade ihop i kollektivt, kom ut ur garderoberna som homo- eller bisexuella. All den plikt och skuld som alltid förknippats med sex spolades allt mer bort.

Om något årtal ska fixeras för feminismens genombrott i modern tid är det framför allt år 1963 när Betty Friedans bok Den kvinnliga mystiken kommer ut i USA, för att sedan spridas över världen. Boken som den feministiska rörelsen sedan 60-talet rört sig kring. Det går inte att nog understryka hur viktig Friedans kritik mot hemmafruidealet och blottläggandet av många kvinnors frustration och frihetslängan var både för ett uppvaknande och för översättningen av ett sprirande uppror hos en ung generation kvinnor som inte kände sig bekväma eller tillfreds med idealen. Vad Friedan sa var att kvinnor och män har ett ansvar för sig själva, en inre plikt att tillfredsställa sitt intellekt och sina talanger, och att detta är inte möjligt om man lever sitt liv genom sina makar och sina barn. En jämlike kan inte leva ett underordnat liv, en vuxen människa kan inte frodas i en kultur som omyndigförklarar henne och behandlar henne som ett barn. (Jag påstår inte här att jag tycker att Betty hade helt och hållet rätt, men som socioetiker var hon helt inne på rätt spår.)

Andra skulle säkert vilja se Simone de Beauvoirs Det andra könet från 1953 som denna fixstjärna. Den är förstås också viktig, men den har haft mer betydelse för utvecklingen av en mer sexualfientlig feminism och har haft betydligt mindre betydelse för den feminism som begärde fredliga förändringar och sexuellt likaberättigande. Detta fångade Friedan upp och satte ord på. Beauvoir som hävdade något så befängt som att lesbianism var själva förkroppsligandet av sexuell frihet, inspirerande snarast en gryende parallell feministisk rörelse att bygga en tro på att bara en total revolution kunde befria kvinnorna. Den ska förstås som en politisk kulturrevolution där kvinnors frihet ses som omöjlig att kunna samexistera med mäns frihet. Mot den sexuella revolutionen kom tidigt en del feminister att axla en sexnegativ motrörelse. De gick till storms mot det heterosexuella äktenskap som sådant, skönhetstävlingar, porr och prostitution.

De som läste Friedan och lärde sig att det var nödvändigt att ta makt över sina egna liv, tyvärr läste andra Beavouir och lärde sig att enda vägen till makt är att ta makt över mäns liv och avhända sig sitt egna ansvar. Således föddes både den sexuella revolutionen och könskriget samtidigt. Där skuld och skam tvättades bort, målades den också åter dit.

Att bryta normer var ett av kvinnorörelsens viktigaste bidrag var att göra upp med föreställningar om könen som lade hinder för vår personliga utveckling. Att kvinnor åter igen bär behå har inte alls samma innebörd och spegel av normerna, vi behöver inte heller längre den typen av markeringar och uttryck för att visa att vi är fria människor med förmåga att göra våra egna val. Behåar, korsetter och rödmålade munnar hade en gång något att säga om kvinnans plats i samhället, och kan ses som symboler för hur snäv och fångad kvinnan var i en norm som definierade hennes sexuella lust och hon själv som människa. Men de har inte samma innebörder längre. Våra val att måla naglar eller inte speglar inte våra personer. Våra val av kläder kan förstås säga något om oss, men inte om vår plats och vårt värde. 

Whatever

Det krävdes många små enskilda revolter för den frihet vi tycker att vi har idag. Som att komma till egna insikter och att landa inför sina egna drömmar och mål, istället för ängslas över att avvika från förväntningar och krav som kom med kvinnorollen. 

På något vis summerar min barndom en epok där kvinnor och män faktiskt fick för sig att ändra på saker och ting. Känslan och passionen att göra uppror mot en sexuell ordning. Här grundlades en uppstudsig och provocerande sexradikalism och en kvinnorörelse som tog plats och gjorde sig hörd. Feminismen var viktig för många kvinnor för att hitta modet att skärskåda sig själv, sin värld och att komma fram till sina egna beslut, vad de sedan än månde vara. I tidens anda och i de upproriska kretsarna blev det också accepterat att "självförverkliga" sig själv, något vi senare nog aldrig riktigt kommer förstå hur provokativt och revolutionerande det faktiskt var.

Kvinnor som gjorde de här sprången i sina liv fick förstås höra hur ansvarslösa de var som övergav tron på kärnfamiljen, eller som experimenterade sexuellt. Faktum är dock att arvet efter dessa kvinnor är själva den uthuggna grunden vi står och blickar in i framtiden från.

Ändå har något förfärligt hänt på vägen. Det är med sådana blandade känslor av sorg och ursinne jag ibland betraktar och lyssnar på en del feminister när de pratar om sex och kvinnors kroppar. Sex har blivit ett problem och diskuteras nästan enbart som något som måste åtgärdas, kontrolleras och...

läggas till rätta. 

Vart tog glädjen vägen och viljan till uppror mot makten vägen? Det finns ju så mycket kvar att göra och protestera emot!

Jag sitter här och fingrar på en gammal kokbok som min mamma avskydde så och känner sådan kärlek för den rebell hon var. Rebeller behövs fanmej fortfarande. 

Och stilla undrar jag en del över en finansminister som väljer Simone och inte Betty som symbol, det senare hade varit mer logiskt. Och gläds lite åt att en intervju blev rätt bra, och att feminism inte är att enas. 

tycker jag om feminism, revolution, betty friedan, simone de beavouir

Tillägg: Som observerats kom Simones bok ut på franska redan 1949, det är den engelska översättningen som kom 1953. Som ytterligare nördig not kan nämnas att på svenska i oavkortat utgåva kom den inte förräns 2002.

Att betala skatt är häftigt. Krohnman gräver.

Frihetstävlingen gick av stapeln igår. Åtta frihetssamurajer med varsitt förslag på den viktigaste friheten battlade.

...jag feeeeetförlorade med mitt förslag till viktigast frihet, där jag resonerade om hur sexköpslagen och statens omsorger om kvinnan krockar med den stolta parollen att en kvinnas kropp är hennes rättighet. Sexköpslagen är ett flagrant exempel på det legala förmynderiet staten utövar mot kvinnor, och visar så väl hur mänskliga individuella rättigheter har satts på undantag. Den allmänna feminismen handlar inte längre om kamp för lika rättigheter, utan om att knyta en allt hårdare allians mellan staten och kvinnorna. Ja, ja, allt det där jag brukar tjata om. Trots det nesliga nederlaget var det extremt kul. Beaten but not defeated.

Vinnare blev Dilsa Demirbag-Stens förslag att yttrandefriheten var den viktigaste friheten. I hård konkurrens av Johan Norbergs förslag att den viktigaste friheten är den om det öppna samhället. Gudmundsson och Borgs grillade dem väl med besvärliga och kluriga frågor.

Alla frihetssamurajers texter finns att läsa här.

Pratade med intressanta människor, och extra kul att träffa Sanna Rayman och bloggkollegan Marcus Widengren för att nämna ett par.

Sedan kastade jag mig in i en taxi för att hinna åtminstone fira lite att Petra Östergrens bok Porr, horor och feminister kommit ut i pocketform. Idag är jag lite matt.

Reb Kerstinsdotter har gjort en etnologisk studie om tidningen Destroyer, som vållat så mycket hetluft. Läsvärt och intressant om sexradikaler och motstånd. Utgångspunkten är Gayle Rubins teori om sexuella hiearkier.

THE BEAUTIFUL BOY, THE DESTROYER

Undertiteln är: Sexradikalers förhandlingar om tidskriften Destroyer – en intervjustudie om anständiga bögar, fula gubbar och sexualiserade barn.

Och hon påpekar också i likhet med Petra Östergren i boken Porr, horor och Feminister att det inte finns någon enig sexradikal rörelse i Sverige, kanske Destroyer faktiskt satte fingret på det.

Glöm inte Petras Pocketparty ikväll!

Förra året rapporterades att tusentals lönediskriminerade kvinnor fått upprättelse genom JämOs metod av "lönekartläggning" som svenska företag genomför. I danska Politiken (tack delphi-lisa) får vi veta att 3.500 kvinnor fått en sådan upprättelse efter att 478 sådana kartläggningar ägt rum. Vid rapporteringen i november förra året kunde konstateras att efter 380 kartläggningar hade 3.300 personer som till en majoritet bestod av kvinnor fått högre lön. Av dessa 380 företag med sammanlagt 640.000 anställda hade ungefär en halv procent av de granskade lönerna lett till åtgärd. 

Vad JämO framför allt visat är att den direkta lönediskrimineringen är närmast obetydlig. Löner är med andra ord allra oftast sakligt satta. Arbetsgivare sätter i regel rätt löner. Det råder en strukturell anti-diskriminering vad gäller sakliga löner. Det betyder inte att undantag finns, och det är vad detta visar. Den är helt i linje med den forskning som finns som pekar på att direkt lönediskriminering inte är så stor som vi ofta tror. 

Ändå läggs enorma resurser ned på detta projekt och på jämställdhetsplaner. För extremt få människor som berörs. 

"Många av de arbetsgivare som vi har granskat har fått lägga ner stor möda för att leva upp till jämställdhetslagens krav. Om de haft kunskap, rutiner och system för en korrekt lönekartläggning på plats när granskningen inleddes hade den förstås varit mindre arbetskrävande."

Det här är helt stolligt. Företag har bättre saker för sig än att utkämpa jämställdhetspolitik, de vill ha bra personal och är villiga att betala för det också. Istället för att erkänna att problemet var mikroskopiskt litet läggs skuld på dem att de inte tidigare lagt ner möda på ett mikroskopiskt problem!  

Men det är förstås inte nog för JämO med att detta projekt visar sig misslyckat, både att det är kostsamt och oviktigt som instrument som helhet. Istället för att lyfta fram att arbetsgivare är mycket bättre än sitt rykte så måste det lyftas fram att vi måste också göra något åt de sakliga skillnaderna.

"De osakliga löneskillnaderna står för en mindre del av den totala löneskillnaden mellan kvinnor och män. Genom lönekartläggningen synliggörs även sakliga löneskillnader som till exempel beror på skillnader mellan kvinnors och mäns erfarenhet, befattning och kompetens. Sakliga skäl för löneskillnader innebär inte att lönerna är jämställda, det är snarare uttryck för kvinnors och mäns olika villkor på arbetsmarknaden."

Vad menar de? Sakliga skäl är inte jämställdhet? Ytterligare denna tanke att lika möjligheter borde leda till lika utfall. Kvinnor och män har lika möjligheter, att vi inte prioriterar och väljer exakt lika kommer alltid leda till olika utfall. Att mena att sakliga skäl också måste åtgärdas på något vis visar att jämställdhetspolitiskt tänkande rör sig som en evighetspolitik, med ständiga tillrättalägganden.

Jag blir mörkrädd.

intressant om jämställdhet, JämO, struntsaker

Föreställ er scenen att ni sitter vid en damm och matar änder, allt är så där gulligt och puttrig som det brukar vara i en bok av Beatrice Potter. Plötsligt ser ni hur hanarna börjar betäcka honor på ett milt sagt aggressivt sätt. Sedan får ni veta att det beror på att de får så mycket mat, vilket ni då alltså bidragit till. 

Jag vill föreslå den berömda agitatören mot våldtäkt på hönor att genast problematisera den enorma kränkningen som andhonorna säkerligen måste uppleva. Det kan bli en debattartikel med sting. Eller kanske någon kan problematisera att om man stödjer andmatning så stödjer man våldtäkter. Här kan också valfri radikalfeminist som också är djurvän, genusanalysera djurens könsmaktsordning, kanske eventuellt Ireen von Wachenfeldt.

Svält är bättre om det bidrar till jämställdheten. Det går säkert att klämma in att kapitalism eftersom det bidrar till välstånd kommer att öka kvinnors underordning. Här har vi nu biologiska bevis! Att stödja kapitalism är att förespråka våldtäkt. Jag bjuder på den. Glöm inte hur vi alla är delaktiga i könsmaktsordningen.

intressant om genusanalys, våldtäkt, kapitalism, könsmaktsordning

Det brukar hävdas att "legalisering" av droger skulle omedelbart leda till högre frekvens av missbruk. Kanske det är så. Jag är dock en smula skeptisk till påståendet att legal tillgång till droger skulle ändra människors beteende vad gäller droger, och som uppenbarligen inte minskar trots förbud. Lika lite som sexköslagen hindrat sexköp. Människor som vill ha droger hittar droger helt oavsett dess legala status är jag benägen att tro. Folk söp ju inte mindre under motbokstiden, och huruvida alkoholmissbruket ökat som konsekvens av att folk i princip kan köpa hur mycket som helst på bolaget får nog vara osagt eftersom det ter sig direkt löjligt.

Hur som helst medan jag sökte lite mer fakta om denna eventuella koppling mellan legala droger och ökat missbruk trillade jag över motiven till varför kokain en gång kriminaliserades i USA och varför polisen bytte från kaliber .32 till .38. (Typiskt wikisurfande) Jo, det var skräcken för den övermänskliga "kokain-negern" ("Cocainized Niggers"), man trodde alltså att svarta som fick i sig stora mängder kokain skulle gå bärsärkagång och våldta vita kvinnor. Att de svarta hade mer att frukta från den berömda lynchningsfebern bekymrade inte myndigheterna lika mycket tydligen. Kalibern behövde ju ändras på grund av en uppfattning att det inte går att ha ihjäl en kokain-neger så lätt.

Av rasistiska skäl kriminaliserades också bruket av opium en gång i tiden. Fast då handlade det om att kinsesiska män lurade ner vita kvinnor i opiumhålorna. Opium förbjöds egentligen inte till en början, men det blev förbjudet för specifikt kineser att sprida det, och att röka det förbjöds för det var ju i princip bara kineser som pysslade med det, och pumpade vita kvinnor med det förstås.

Ja, där ser man, fördomar har alltid varit ett fiffigt sätt att sprida panik och motiverat förbud, är vi i vår upplysta modernitet så annorlunda egentligen?

Jag är en sådan där människa som tycker det är utmärkt med fredliga metoder för att skapa förutsättningar för människors möjligheter att förbättra sina egna liv. Jag borde därför gilla att köpa té, kaffe och choklad som är märkta med "Fairtrade" (Rättvisemärkt) De är dessutom paketerade i snygga förpackningar på mitt lokala Konsum. Idén är förförisk.

Lite dyrare men det är ju sådant många är hyfsat villiga att betala för man tänker sig att det är för en god sak, istället för att lägga pengar i en bössa så köper jag en vara, alla parter får på så vis ut något av det. Teorin verkar sagolikt vacker.

Fairtrade är ett varumärke som handlar om att främja handel på lokal nivå, så att "fattigdom och social utslagning" kan undvikas. Det är handel istället för bistånd. Rättvis betalning, goda arbetsförhållande respekt för mänskliga rättigheter och miljön sägs vara  deras hörnstenar för en tänkt långsiktig ekonomisk och social utveckling. Det låter bra på pappret. Man kan förstås fråga sig vad det är för rättvisa i att betala dyrare för en vara. Det är då man kan undra om det verkligen handlar om handel och inte bistånd. Jag kan köpa idén ändå, precis på samma vis som jag betalar lite dyrare för att köpa lokala grönsaker och kött, kan jag tänka mig att köpa kaffe "direkt" från en fattig by och veta att det tillfaller dem direkt och bidrar på ett enkelt vis till deras möjligheter att förbättra sina liv. Idén är inte heller annorlunda Barneviks idé om hjälp till självhjälp i organisationen Hand in hand som ger mikrolån till fattiga kvinnor.

Men en varning är på sin plats om du står där och klämmer på de vackra tépaketen i bastkorgar eller kaffet och funderar på att köpa. Vad om Fairtrade reglerar vilka de handlar med och hur på ett sätt att det inte bidrar långsiktigt till att människor kan förbättra sina liv? Vad om det ligger i Fairtrades hjärta att konkurrera ut självägande bönder bara på grundval av att de är självägande? Vad om det ligger till på det sättet att för att kunna komma i fråga för att få handla med Fairtrade så måste du ingå i kooperationer, och du får absolut inte äga en bit mark där du odlar té, kakao och kaffe och vad det nu kan vara. Vad om det ligger till på det sättet att Fairtrade inte bara konkurrerar ut andra i fattiga länder utan även uppmuntrar korruption?

Då handlar det om en organisation som slår undan fötterna för kanske det enda som verkligen är effektiv fattigdomsbekämpning, nämligen att äga.

Finns det alternativ? För om vi nu inte köper och bojkottar Fairtrade vad händer då med de människor som blivit beroende av den? Ja, inte ska vi handla för att vi får dåligt samvete för att en organisation inte bidrar till att förbättra människors liv utan mer kampanjerar för en mer eller mindre socialistisk ekonomi och livstil. Det måste finnas utrymme för liknande Fairtrade företag som kan tänka sig att verkligen handla rättvist och utan mellanhänder för att öka vinsten för de som var tänkta att hjälpas till självhjälp.

Ett av de större verkliga problemen handlar dock inte om att vi ska köpa till "rättvisa" priser, utan bristen på att köpa till "rättvisa" marknadspriser. Det här skulle egentligen inte behövas om det inte vore så att det rika väst effektivt håller tredje världen i fattigdom genom att med ena handen försvåra handelskonkurrens med tullar, restriktioner och subventioner för bönder i väst, och med den andra dela ut allmosor. Men inte nog med det, multinationella företag köper in sig i korrupta stater och tvingar bönder till absurda villkor. Att därutöver då göra business av att konkurrera ut självägande bönder i tredje världen med idéer om socialistiska kooperativ för att få behandlas rättvist, är att grundlägga ett status quo i världen, och inte lider de stora multinationella företagen, de skrattar hela vägen till banken medan de fattiga bönderna hålls tillbaka. Hur vore det att stödja dem istället?

Wake up call via Samizdata om Alex Singeltons artikel The poverty of Fairtrade coffee

och intressant om fairtrade, kollektivism, orättvisa, frihandel, bistånd

PS. Tydligen finns det en rapport utgiven av Timbro om Fairtrade. Jag visste inte det, mea culpa! Den tar upp vad producenten verkligen tjänar, deprimerande läsning. Men Andreas "djävulens advokat" Bergh kritiserar rapporten här.

Ny rapport från International Drug Policy Consortium

RECALIBRATING THE REGIME

The Need for a Human Rights-Based Approach to International Drug Policy

"Historically, policies aimed at prohibiting and punishing the use of certain drugs have driven the international approach to drug control and dominate the approach of most countries, guided as they are by the three UN drug control conventions and the dominant policy directions emanating from the associated international bodies. Such an approach is usually defended with moralistic portrayals that demonise and dehumanise people who use drugs as representing a ‘social evil’ menacing the health and values of the public and state. Portrayed as less than human, people who use drugs are often excluded from the sphere of human rights concern.

"These policies, and the accompanying enforcement practices, entrench and exacerbate systemic discrimination against people who use drugs and result in widespread, varied and serious human rights violations. As a result, in high-income and low-income countries across all regions of the world, people who use illegal drugs are often among the most marginalised and stigmatised sectors of society. They are a group that is vulnerable to a wide array of human rights violations, including abusive law enforcement practices, mass incarceration, extrajudicial executions, denial of health services, and, in some countries, execution under legislation that fails to meet international human rights standards. Local communities in drug-producing countries also face violations of their human rights as a result of campaigns to eradicate illicit crops, including environmental devastation, attacks on indigenous cultures, and damage to health from chemical spraying.

"At the level of the United Nations, resolving this situation through established mechanisms is complicated by the inherent contradictions faced by the UN on the question of drugs. On the one hand, the UN is tasked by the international community with promoting and expanding global human rights protections, a core purpose of the organisation since its inception. On the other, it is also the body responsible for promoting and expanding the international drug control regime, the very system that has led to the denial of human rights to people who use drugs.

"2008 marks the 60th anniversary of the Universal Declaration of Human Rights, the bedrock of international human rights norms. Despite the actual and potential impact of the international drug conventions on human rights, the Universal Declaration is conspicuously absent from their preambles. It is past time for UN, its individual Members, and its organs, as well as civil society organizations, to ensure that the international drug control system works to respect, protect and fulfil the human rights of people who use drugs and affected communities..."

 

Debatt i kväll var antagligen något av det bästa som kunnat avlyssnas i debattväg någonsin i svensk television. Det är dags för politiker att sluta panika över partydrogarna och koncentrera på viktigare saker, som att fokusera på de som faktiskt söker hjälp istället för att jaga brukare. Det har hitills inte varit särskilt effektivt och dessutom finns ingen anledning att skapa kriminalitet.

Den som missade debatten kan se den i efterhand här.

...skriver trion Renstig, Fölster och Frycklund om i dag, och pekar på anställningstryggheten som det stora hindret. Det är dock att göra det lite väl enkelt för sig. Att dra den slutsatsen för att det finns en högre sannolikhet bland arbetslösa kvinnor än bland anställda är inget som förklarar de stora skillnaderna mellan kvinnor och män och företagande. Anställningstryggheten är inte större inom den offentliga sektorn än inom den privata, eller mellan kvinnor och män. Att den antagligen påverkar har trion däremot rätt i, men den kan som sagt inte förklara skillnaderna. 

Vad vi har i Sverige är för det första ingen tradition av egenföretagande bland kvinnor i lika hög utsträckning som bland män. En anledning till det är att många kvinnor arbetar inom den offentliga sektorn och företrädesvis inom sektorer som till stor del är, eller har varit, monopoliserade av staten. Vi har skapat en arbetsmarknad för kvinnor som faktiskt innebär att det som kunde ha varit privata företag (omsorg och vård) har i över 40 år nu hanterats som offentliga tjänster via skattesedeln. Konkurrenssituationen är satt ur spel och varför skulle någon vilja satsa på något som redan finns? Så det handlar inte så mycket om att kvinnor är specifika trygghetsnarkomaner, deras arbeten är inte konkurrensutsatta på liknande villkor som gäller på den privata marknaden där en större andel män arbetar (och företagar eftersom det är möjligt). 

Självklart kan människor som är arbetslösa tänka sig att göra en hel del för att förtjäna sitt uppehälle, det är inget som förvånar. Man kan naturligtvis problematisera vad det innebär med en stark anställningstrygghet för människors allmänna vilja till förändring, och att en säker tillvaro föredras framför en osäker. 

Den viktigaste poängen trion framför är att uppmuntran är inte vad som fattas, men jag tror inte heller svaret är att förändra anställningstryggheten, utan snarare att riva ner den skyddade verkstaden, dvs., delar av den offentliga sektorn som i stort sett motiveras av att den möjliggör kvinnors arbete. Det behöver inte betyda att anställda ska behöva acceptera vilka villkor som helst på arbetsmarknaden, däremot öppnas dörrarna för att äga istället för att vara anställd  Men det vågar de väl inte säga rakt ut. 

En annan anledning till det lägre företagandet bland kvinnor handlar om risktaganden. Kvinnor är helt enkelt mindre benägna att ta risker och det innebär att de inte säker kapital/lån för affärsidéer de inte tänkt igenom till fullo. Vad det beror på kan vi lämna därhän så länge. Men faktum är att en bank är generellt mer villiga att låna ut riskkapital till kvinnor än till män. Men kvinnor eftersom de är mindre riskbenägna kommer inte heller till banken för att låna pengar för mindre genomtänkta, chanstagande projekt, vilket alltså män gör. Det är på både gott och ont, för vi behöver chanstagare också. När kvinnor bestämmer sig gäller att de också vet till minsta öret vad de gör. Det är något som också visar sig i projekt som handlar om mikrokrediter till kvinnor i fattiga länder, som fungerar som empowerment-strategier. 

Vi skulle behöva liknande strategier i Sverige också, men de kommer vara rätt meningslösa så länge välfärden är monopoliserad. Och så länge vi får lära oss att kvinnorna inte klarar sig utan välfärden, är det kanske inte så konstigt att kvinnor upplevs som trygghetsnarkomaner. Mindre riskbenägna ja, och som kan förklara tendensen att kvinnor är i högre grad i favör för den generella välfärdsstaten, men inte trygghetsnarkomaner. Det finns massor av kvinnor som skulle vilja, men incitamenten är lägre så länge vi har en så stor offentlig sektor som är kvinnors arbetsplats.

***

PS. Verkar jag bloggladare än på länge så stämmer det nog. Jag är taggad till tusen. Blev intervjuad i morse av smarta Anna Hellgren för Ottar som kommer snart. Jag gick verkligen igång på hennes frågor, och det där med empowerment som feministisk strategi, men hon verkar ha skickligt redigerat ner det. Jag laddar inför Timbros frihetsvecka som infaller nästa vecka och en tävling i frihet som går av stapeln den 5 mars. Jag ska hålla brandtal om hur kvinnors frihet villkoras i Sverige. Veckan avslutas med att Johan Ingerö pratar om hårdrock och frihet. Den 5 mars har Petra Östergren releasefest för pocketupplagan av Porr, Horor och Feminister. Det blir späckat. 

För någon vecka sedan skrev Petter Nilsson om liberalismen som våldsideologi. Det var inte den vanliga varianten direkt på den där brunvandringen som Esbati brukar yra om när han knaprat lite extra på fruktkakan. Utan här handlade det om de våldsamma strukturerna och en bisarr sammanblandning av dem med verkligt våld och tvång. Det påminner en hel del om radikalfeminister som motiverar censur med att yttrandefriheten kränker kvinnor. 

I grund och botten handlade det väl mest om att Petter surade lite över att Forum för levande historia befinner sig i startgroparna för upplysningskampanjen om kommunismens brott mot mänskligheten.  

Nåväl, ni hittar replik på Petters våldsfantasier av mig här.

I lördags debatterade jag med/mot bland Gudrun Schyman på en kvinnofestival anordnad av kulturtidskriften Cora. Jag har funderat i flera dagar på hur jag ska blogga om den upplevelsen, men rent kortfattat kan jag inte beskriva det bättre än det där med en katt bland hermelinerna. Det var kul, men bisarr upplevelse. 

Schyman avslutade med att erkänna att hon kan tänka sig att förbjuda horan också. I namn av jämställdheten, som naturligtvis inte har något alls med att kvinnan har rätt till sin kropp, det är av underordnad betydelse, för som det brukar motiveras med att det råder en maktobalans mellan könen i samhället. Jag replikerade bland annat att i det totala slavsamhället kan det råda perfekt jämställdhet. Jag tror inte någon förstod vad som menades. Jag borde ha förtydligat att experiment med kollektiva rättigheter redan har praktiserats fullt ut, resultatet kan man ju ta del av genom Forum för levande historia. 

Jag drog den här strippen för Schyman innan debatten och vi skrattade lite åt det. Tendensen att kollektivisera egenskaper när det gäller kvinnor. Men det som saknas är faktiskt insikten är att det är precis vad radikalfeminismen gör när de resonerar om könsmaktsordningen och om kvinnors underordning och mäns överordning. Det blir "mäns" våld mot kvinnor. Ändå förtjänar även män, lika väl som kvinnor, att bedömas utifrån sina egna egenskaper och inte tänkta kollektiva egenskaper. Det är sant att fler män utmärker sig i matematik, lika mycket som de utmärker sig i våld, det  är lika sant att kvinnor inte är lika förekommande som mattegenier, eller som våldsverkare. Det betyder inte att vi kan förklara varje människa och varje handling utifrån generaliteter. Att en man slår en kvinna måste inte betyda att han gör det för att det finns en könsmaktsordning och för att han är man. Att en kvinna inte lyckas lösa ett visst mattetal betyder inte att det beror på att hon är kvinna. Världen är komplex, mänskliga handlingar är komplexa, individer är komplexa och våra egenskaper, förtjänster och brister kan inte alltid förenklas i termer av av vad vi har mellan benen. 

Misogyna kvinnohatare och radikalfeminister är i stort sett de enda som tror det.

I Metro idag gråter några flickor ut om den elaka arbetsgivaren och modebutiken Zara som inte ville anställa dem efter provanställning, för de var sura och verkade inte trivas.

Slutklämmen är underbar f�